1 Med den ingångna våren återfödes hoppet om lyckligare tider för den del af vårt land, som genom förra årets missvext blifvit nödlidande. Väl kan med skäl befaras, att följderna af denna rubbning i naturens och lifvets vanliga gång ännu en tid framåt skola vara kännbara och att raden af pröfningar ännu icke upphört. Men rustade med förtröstan till Gud och med erfarenhetens dyrköpta vinning, skola regering och folk möta den kommande dagen med endrägtigt mod; väl vetande att hvarje genomgången pröfning, väl använd, stålsätter kraften och riktar framtiden.
2 Denna vinters hungertid skall alltid förblifva minnesvärd genom det stora, Gud och lagarna undergifna lugn, med hvilket den nordliga befolkningen burit försakelsens börda; så att ingenstädes de sedliga förvillelser, hvilka ofta på jorden fläcka olyckornas spår, i någon allmännare grad väckt fosterlandsvännens bedröfvelse. Tyst och tåligt, såsom dess vana är, har befolkningen genomkämpat mörkrets, köldens och hungerns lidanden; delande mångenstädes sitt knappa bröd med den som haft intet, och ofta underkastande sig alla umbäranden, hellre än att svika i uppfyllandet af sina förbindelser.
3 Denna vinter har varit likaså minnesvärd genom monarkens milda och i kär hågkomst bevarade godhet för nöden i vår nord; genom styrelsens ansträngningar för dess afhjelpande och genom den uppoffrande välvilja, som höge och låge, rike och fattige, i och utom Finland, vid första maning skyndat att visa de hungrande.
4 Alla landets tidningar hafva, gång efter gång, inregistrerat gåfvorna och för dem tolkat den allmänna erkänslan. Detta blad vill och bör icke heller undandraga sig denna pligt, såvidt dess röst kan höras. Det har ingen fullmakt att tala i andras namn; hoppas också, att landets erkänsla skall på ett värdigare och mera berättigadt sätt uttalas. Men så visst som i denna stund hvarje hjerta är uppfylldt af pröfningens hågkomst och tacksamhetens känslor, så visst skall icke heller detta ringa, men öppna erkännande af en stor tacksamhetsskuld af något ädelt hjerta i Finland jäfvas.
5 I sanning, vårt folk kan mottaga dessa milda gåfvor utan den nedslående känsla, som vanligen åtföljer mottagandet af en allmosa. Det har, ett årtusende igenom, lidit så mycket, kämpat med ett så orubbeligt mod för odlingens och den europeiska kulturens rotfästande invid den högsta nordliga gränsen för mensklig tillvaro, att det väl engång tacksamt, men utan att sänka sin panna och utan att förlora tron på sig sjelf, kan mottaga det stöd, som räckes det utaf rikare folk och af denna kulturs lyckligare förkämpar. Det finska folkets andliga mission som kulturfolk är ännu knappt börjad. Innan den kunnat vidtaga, har slägte efter slägte nödgats bryta bygd i ödemarkerna; men den orubbliga kraft, hvarmed detta har skett, låter hoppas, att samma folk en dag skall äfven med andens, med intelligensens skördar betala sin skuld till Europa och menskligheten.
6 Kanske har äfven ett erkännande häraf omedvetet föresväfvat Eder, våra hungrande landsmäns ädle|36 3| välgörare utom Finland! Nöd hafven I nog att lindra på närmare håll, och likväl hafven I sjelfmant, utan någon vår bön derom, sändt edra milda understöd långt till den bebodda verldens gräns vid foten af Maanselkä. Mången af Eder har knappt hört den trakt af jorden nämnas, till hvilken I skickat edra gåfvor, och likväl hafven I ansett Eder belönade af medvetandet att hafva aftorkat lidandets ensliga tårar och väckt ett nytt hopp i dess bedröfvade hjerta.
7 Vänner af den finska nöden, I hafven gjort mer än det! I hafven i den högsta norden upprätthållit en befolknings sjunkande mod, hvilken i känslan af sitt vida afskilda läge någongång kunnat förtvifla om sin framtid och förlamas i sitt brottande med polarmakterna af den tröstlösa tanken att vara öfvergifven af menskligheten.
8 Alle I, som så välvilligt skickat våra landsmän i norden bröd ifrån Rysslands rika kornbodar; – alle I, som så ädelt velat med Englands guld, och mer än med guld, med den kristliga kärlekens försonande hand, utplåna minnet af fordna fejder; – alle I, som från Tysklands, Frankrikes och Danmarks bördiga fält med gåfvor och godhet ihågkommit de nejder, der ingen drufva vexer och knappast kornet gror; – emottagen vår innersta erkänsla och varen förvissade, att edra bidrag ännu efter år och mansåldrar skola i dessa nejder lefva i efterkommandes tacksama hågkomst!
9 Sist i raden af länder och folk, men icke sist i våra hjertan, sändes Eder, den finska nödens vänner i Sverige, en oförgätelig tack. Kämpande sjelfve med behofvet i de aflägsnare delarna af edert land, hafven I utan tvekan och med den enhälligaste, den varmaste kärlek skyndat att bispringa nöden i dessa nordliga fjälltrakter, hvilka binda eder halfö samman med Europa och med oss. Från stad till stad och från by till by har bland eder maningen gått och funnit öfverallt ett villigt återsvar. Gamla och unga hafva täflat om barmhertighetens blygsama ära; edra ädlaste qvinnor hafva täflat med edra tappraste och utmärktaste män; edra skalder ha strängat sin lyra till minne af fordna bröder; I hafven kallat sjelfva glädjen till hjelp för sorgen, och sjelfva armodet har räckt sin skärf åt dem, som på andra sidan hafvet voro ännu mer än det utaf lyckan förgätna.
10 Vänner i Sverige af våra nödlidande landsmän, våra hjertan äro uppfyllda af känslor, som inga ord förmå uttala! Edra gåfvor adlas af minnet och mångdubblas af den vänskap, som räckte dem. Boskilde äro vi; mellan oss ligger ett stormigt haf och femtio vintrars snö, och hvardera går sin väg mot en dunkel framtid. Dock oförgängligt är seklernas arf, och outplånlig är till Eder vår tacksamhetsskuld. Och nu mötas vi här under kärlekens och barmhertighetens hvita fridsfana, som förenar alla folk och försonar alla fejder. Vi kunna då öppet emottaga eder broderliga hand, och trycka den till vårt klappande hjerta, och tacka Eder för denna tidens och alla tiders vänskap, och säga Eder, såsom i sanning är, att denna vänskap är oss dyr och oförgätelig och omistelig; och med denna öfvertygelse skicka vi till Eder och till alla den finska nödens Vänner följande
Helsning.
Vid den bebodda verldens rand
Gaf ödet oss ett fosterland,
Det sista, der en mensklig fot
Har trottsat polens hot;
Det sista, der i öde mo
Europas genius byggt bo;
Den sista, framåtskjutna post
Mot natt och död och frost.
Fastän ett ringa folk, vår vakt
Mot vildhetens och mörkrets makt
Är mensklighetens egen strid
För ljus och lif all tid.
Vår seger är dess seger dock,
Och falle vi, så faller ock
Med oss ett bollverk för dess stråt
På lifvets väg framåt.
Och trofast ha vi fyllt vårt kall;
Betalt med nöd och död och fall
Hvar fotsbredd mark vi hägnat in,
Som lifvet kallar sin.
Dess härd i nord vi murat stark
Der före oss var ödemark; —
Det är, orubblig, oförsagd,
Vår tusenåra bragd.
Och derföre, när polens frost
Ånyo stormar mot vår post
Och blödande på nytt en dag
Vi digna för dess slag;
Och när hon oss i fjerran hör,
Den mensklighet vi kämpa för;
Förutan tvekan, utan knot
Vi ta dess stöd emot.
Och ej med glans och ej med guld
Betala vi igen vår skuld;
Den skatt vi sökt och ge igen,
En annan skatt är den.
Det är den kufvade natur,
Och nya skördar derutur,
Och nya segrar, nya hem
För ljus och lif med dem.
Från österland och vesterland,
Från Nordsjöns och från Themsens strand
Och der champagnedrufvan yr
I saftig ranka gryr;
Från alla kom ett sommarregn
Af milda gåfvor hit till hägn
För hungern i vår nord, – deri
Namnkunnig mer än vi.
Och thronen gaf sitt rika stöd,
Och hyddan gaf sitt knappa bröd,
Och barnet gaf sin läckerbit
Åt arma nöden hit.
O, att vår tack dem kunde nå
Ur djupet af vårt hjerta så
Som vissna tegen doftar grön,
När regnet hört dess bön!
Vi bringa dem den tack, som går
Ur tusen hjertans läkta sår,
Från bleknad kind, ur slocknad blick,
Som lifvet återfick!
Vi bringa dem det bud till lön,
Att hvarje tår i vintersnön
Skall mogna till ett ax, som slår
I blom ur Finlands vår!
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Till den finska nödens välgörare utom Finland.
1 Med den ingångna våren återfödes hoppet om lyckligare tider för den del af vårt land, som genom förra årets missvext blifvit nödlidande. Väl kan med skäl befaras, att följderna af denna rubbning i naturens och lifvets vanliga gång ännu en tid framåt skola vara kännbara och att raden af pröfningar ännu icke upphört. Men rustade med förtröstan till Gud och med erfarenhetens dyrköpta vinning, skola regering och folk möta den kommande dagen med endrägtigt mod; väl vetande att hvarje genomgången pröfning, väl använd, stålsätter kraften och riktar framtiden.
2 Denna vinters hungertid skall alltid förblifva minnesvärd genom det stora, Gud och lagarna undergifna lugn, med hvilket den nordliga befolkningen burit försakelsens börda; så att ingenstädes de sedliga förvillelser, hvilka ofta på jorden fläcka olyckornas spår, i någon allmännare grad väckt fosterlandsvännens bedröfvelse. Tyst och tåligt, såsom dess vana är, har befolkningen genomkämpat mörkrets, köldens och hungerns lidanden; delande mångenstädes sitt knappa bröd med den som haft intet, och ofta underkastande sig alla umbäranden, hellre än att svika i uppfyllandet af sina förbindelser.
3 Denna vinter har varit likaså minnesvärd genom monarkens milda och i kär hågkomst bevarade godhet för nöden i vår nord; genom styrelsens ansträngningar för dess afhjelpande och genom den uppoffrande välvilja, som höge och låge, rike och fattige, i och utom Finland, vid första maning skyndat att visa de hungrande.
4 Alla landets tidningar hafva, gång efter gång, inregistrerat gåfvorna och för dem tolkat den allmänna erkänslan. Detta blad vill och bör icke heller undandraga sig denna pligt, såvidt dess röst kan höras. Det har ingen fullmakt att tala i andras namn; hoppas också, att landets erkänsla skall på ett värdigare och mera berättigadt sätt uttalas. Men så visst som i denna stund hvarje hjerta är uppfylldt af pröfningens hågkomst och tacksamhetens känslor, så visst skall icke heller detta ringa, men öppna erkännande af en stor tacksamhetsskuld af något ädelt hjerta i Finland jäfvas.
5 I sanning, vårt folk kan mottaga dessa milda gåfvor utan den nedslående känsla, som vanligen åtföljer mottagandet af en allmosa. Det har, ett årtusende igenom, lidit så mycket, kämpat med ett så orubbeligt mod för odlingens och den europeiska kulturens rotfästande invid den högsta nordliga gränsen för mensklig tillvaro, att det väl engång tacksamt, men utan att sänka sin panna och utan att förlora tron på sig sjelf, kan mottaga det stöd, som räckes det utaf rikare folk och af denna kulturs lyckligare förkämpar. Det finska folkets andliga mission som kulturfolk är ännu knappt börjad. Innan den kunnat vidtaga, har slägte efter slägte nödgats bryta bygd i ödemarkerna; men den orubbliga kraft, hvarmed detta har skett, låter hoppas, att samma folk en dag skall äfven med andens, med intelligensens skördar betala sin skuld till Europa och menskligheten.
6 Kanske har äfven ett erkännande häraf omedvetet föresväfvat Eder, våra hungrande landsmäns ädle|36 3| välgörare utom Finland! Nöd hafven I nog att lindra på närmare håll, och likväl hafven I sjelfmant, utan någon vår bön derom, sändt edra milda understöd långt till den bebodda verldens gräns vid foten af Maanselkä. Mången af Eder har knappt hört den trakt af jorden nämnas, till hvilken I skickat edra gåfvor, och likväl hafven I ansett Eder belönade af medvetandet att hafva aftorkat lidandets ensliga tårar och väckt ett nytt hopp i dess bedröfvade hjerta.
7 Vänner af den finska nöden, I hafven gjort mer än det! I hafven i den högsta norden upprätthållit en befolknings sjunkande mod, hvilken i känslan af sitt vida afskilda läge någongång kunnat förtvifla om sin framtid och förlamas i sitt brottande med polarmakterna af den tröstlösa tanken att vara öfvergifven af menskligheten.
8 Alle I, som så välvilligt skickat våra landsmän i norden bröd ifrån Rysslands rika kornbodar; – alle I, som så ädelt velat med Englands guld, och mer än med guld, med den kristliga kärlekens försonande hand, utplåna minnet af fordna fejder; – alle I, som från Tysklands, Frankrikes och Danmarks bördiga fält med gåfvor och godhet ihågkommit de nejder, der ingen drufva vexer och knappast kornet gror; – emottagen vår innersta erkänsla och varen förvissade, att edra bidrag ännu efter år och mansåldrar skola i dessa nejder lefva i efterkommandes tacksama hågkomst!
9 Sist i raden af länder och folk, men icke sist i våra hjertan, sändes Eder, den finska nödens vänner i Sverige, en oförgätelig tack. Kämpande sjelfve med behofvet i de aflägsnare delarna af edert land, hafven I utan tvekan och med den enhälligaste, den varmaste kärlek skyndat att bispringa nöden i dessa nordliga fjälltrakter, hvilka binda eder halfö samman med Europa och med oss. Från stad till stad och från by till by har bland eder maningen gått och funnit öfverallt ett villigt återsvar. Gamla och unga hafva täflat om barmhertighetens blygsama ära; edra ädlaste qvinnor hafva täflat med edra tappraste och utmärktaste män; edra skalder ha strängat sin lyra till minne af fordna bröder; I hafven kallat sjelfva glädjen till hjelp för sorgen, och sjelfva armodet har räckt sin skärf åt dem, som på andra sidan hafvet voro ännu mer än det utaf lyckan förgätna.
10 Vänner i Sverige af våra nödlidande landsmän, våra hjertan äro uppfyllda af känslor, som inga ord förmå uttala! Edra gåfvor adlas af minnet och mångdubblas af den vänskap, som räckte dem. Boskilde äro vi; mellan oss ligger ett stormigt haf och femtio vintrars snö, och hvardera går sin väg mot en dunkel framtid. Dock oförgängligt är seklernas arf, och outplånlig är till Eder vår tacksamhetsskuld. Och nu mötas vi här under kärlekens och barmhertighetens hvita fridsfana, som förenar alla folk och försonar alla fejder. Vi kunna då öppet emottaga eder broderliga hand, och trycka den till vårt klappande hjerta, och tacka Eder för denna tidens och alla tiders vänskap, och säga Eder, såsom i sanning är, att denna vänskap är oss dyr och oförgätelig och omistelig; och med denna öfvertygelse skicka vi till Eder och till alla den finska nödens Vänner följande
Helsning.
Vid den bebodda verldens rand
Gaf ödet oss ett fosterland,
Det sista, der en mensklig fot
Har trottsat polens hot;
Det sista, der i öde mo
Europas genius byggt bo;
Den sista, framåtskjutna post
Mot natt och död och frost.
Fastän ett ringa folk, vår vakt
Mot vildhetens och mörkrets makt
Är mensklighetens egen strid
För ljus och lif all tid.
Vår seger är dess seger dock,
Och falle vi, så faller ock
Med oss ett bollverk för dess stråt
På lifvets väg framåt.
Och trofast ha vi fyllt vårt kall;
Betalt med nöd och död och fall
Hvar fotsbredd mark vi hägnat in,
Som lifvet kallar sin.
Dess härd i nord vi murat stark
Der före oss var ödemark; —
Det är, orubblig, oförsagd,
Vår tusenåra bragd.
Och derföre, när polens frost
Ånyo stormar mot vår post
Och blödande på nytt en dag
Vi digna för dess slag;
Och när hon oss i fjerran hör,
Den mensklighet vi kämpa för;
Förutan tvekan, utan knot
Vi ta dess stöd emot.
Och ej med glans och ej med guld
Betala vi igen vår skuld;
Den skatt vi sökt och ge igen,
En annan skatt är den.
Det är den kufvade natur,
Och nya skördar derutur,
Och nya segrar, nya hem
För ljus och lif med dem.
Från österland och vesterland,
Från Nordsjöns och från Themsens strand
Och der champagnedrufvan yr
I saftig ranka gryr;
Från alla kom ett sommarregn
Af milda gåfvor hit till hägn
För hungern i vår nord, – deri
Namnkunnig mer än vi.
Och thronen gaf sitt rika stöd,
Och hyddan gaf sitt knappa bröd,
Och barnet gaf sin läckerbit
Åt arma nöden hit.
O, att vår tack dem kunde nå
Ur djupet af vårt hjerta så
Som vissna tegen doftar grön,
När regnet hört dess bön!
Vi bringa dem den tack, som går
Ur tusen hjertans läkta sår,
Från bleknad kind, ur slocknad blick,
Som lifvet återfick!
Vi bringa dem det bud till lön,
Att hvarje tår i vintersnön
Skall mogna till ett ax, som slår
I blom ur Finlands vår!