Också en medlem af universitetet

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 5/3 1851:|18 3|

Också en medlem af universitetet.

1 Sista fredags på eftermiddagen hörde man klockorna ringa. Det var någonting så vanligt, hvar dag ledsagas än en, än en annan till sitt gömda hvilorum, och få voro de som brydde sig om att fråga för hvem man denna gång ringde. Få voro väl också de, som kunnat lemna någon upplysning derom; men träffade man i läseföreningen eller annorstädes en student, så visste han måhända besked derom. Man ringde för »Kaffe-Maja».konsekvensändrat/normaliserat

2 Läsaren är ursäktad derest namnet är honom obekant. Men hvarochen, som de sednaste fem och tjugu åren, isynnerhet för tio år tillbaka, delat studentlifvets fröjder och bekymmer, skall veta hvem vi mena och förstå hvarföre vi strö en liten hågkomst på den fryntliga gummans graf.

3 Likasom vissa hus och familjer ha sina trotjenare, som dela deras öden i lust och nöd och slutligen så med dem införlifvas, att någon skilsmässa icke mera kommer i fråga förrän man skiljes från lifvet, så har äfven universitetet haft sina icke-literära appendices, varelser, hvilkas exsistens så att säga rotat sig fast i dess jordmån och hellre förtvinat, än låtit sig uppryckas derifrån. Sådana voro Astaff under Åbotiden, Häggström under en sednare period och nu sednast »Kaffe-Maja».konsekvensändrat/normaliserat

4 Hennes verkliga namn var Ulrica Allén, och ehuru namnet är svenskt, bröt hon starkt på finska, hvilket gaf hennes normaliseringoriginal: en tal en viss godmodig komik, som utgjorde en ständig källa till munterhet för den ungdom som omgaf henne. Födelseort och tidigare lefnadsöden äro föga bekanta, kunna också vara temligen likgiltiga. Alltnog, jungfru Allén, som, redan i sin ålders höst, etablerat en liten kafferörelse för studenter i Åbo, flyttade samtidigt med universitetet till Helsingfors och uppslog sin lilla rörelse först i Kärret, sedan i skolgränd, sedan i flera ombytta lokaler. Men skolgränden bör nämnas, emedan den var skådeplatsen för hennes största trafik, en lysande period, hvilken hon sedan med saknad erinrade sig.

5 Redan kl. 6 på morgonen rykte pannan i den flitiga gummans spis och otaliga koppar kaffe och thé serverades der med sträng regelbundenhet i tiden till kl. 10 på aftonen, då allt var slut. Man såg i den lilla salen, stundom väl ock i den ännu mindre kammaren, en ständigt talrik samling af studenter, idel studenter, ty med undantag af några högst få favoriserade tjenstemän, tåltes alldeles inga extranei, ja det hände att den annars fredliga gumman på ett ganska omildt sätt gaf annat folk tillkänna att deras plats icke vore här. Och här förnötte man qvällen med sin kopp, med stadens tidningar och med hvarjehanda tal; det besynnerligaste af allt var att man trifdes här utan att röka tobak. Det var en oskyldig tid, då man ännu icke visste af tyska värdshus, sexor och preferans; sannt är att man den tiden kunde dricka punsch och spela kukku, men sådant kom aldrig i fråga hos den strängt ordentliga »Kaffe-Maja».konsekvensändrat/normaliserat

6 Det är ochså det goda och vackra i »Kaffe-Majas» lilla lefnadshistoria och det som gör hennes minne väl värdt att nämnas vid sidan af andra mycket mera lysande – det, att mången oerfaren yngling, genom att vid hennes thébord andas ut efter bokens bekymmer, förblef obekant med detta ruinerande värdshuslif, som gjort så mångens förderf. Hvar finner man numera en aftons nöje för 20 kopek bankoassignationer? Också spann den gamla icke silke på sin rörelse; var hennes thé icke fint, så var hennes pris icke groft. Dock hade väl »mängden gjort det», derest icke alltför mången missbrukat hennes godtrogenhet och qvarlemnat skulder, som någongång stigit ända till 200 rubel b. a. på en hand. Att beklaga sig öfver sådana otrogna vänner, var en af gummans små svagheter; men ingenting förmådde rubba hos henne studenternas »fides». Det var icke det minsta goda, att man, med eller utan mynt, var ständigt säker att få sin del af hennes rykande panna.

7 På sednare tider uppstod mycken konkurrens, som gjorde att »Kaffe-Majas» rörelse aftog, och läseföreningen blef för henne en svår rival. Innan den kom i fråga, var gumman betänkt uppå att söka privilegier på ett »universitets-kaffehus», hvartill hon godtroget på förhand lät måla skylten. Hennes begäran, framförd till rektor, kunde naturligtvis icke beviljas, och skylten fick nöja sig med att hänga inne i farstun. Men också denna repuls kunde ej rubba hennes akademiska sympathier; hon fortfor nästan intill sista dagen af sin lefnad att servera sina studenter med kaffe och thé, och, efter egen disposition, följdes hon af studenter till grafven.

8 Den fryntliga gumman med sin brutna svenska är nu död, och derom är intet vidare att säga, än att väl mången varit mindre värdig medlem af ett universitet än hon. En förgången enklare tid har myllats med henne i jorden.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile