Hvad man bör lära af olyckan

Hvad man bör lära af olyckan

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 8/10 1853:|79 3|

Hvad man bör lära af olyckan.

1 Den sommar, som ligger bakom oss, har varit tung och bekymmersam. Ängarna ha svikit landtmannens hopp, döden har mejat rika skördar i södern af landet, brist är att vänta, och mången boning har toma platser, der nyss en älskad anhörig delade med de sina lust och nöd.

2 Men hellre än att klenmodigt klaga öfver allmänna olyckor, låtom oss som kristne och medborgare hämta af dem en lärdom för lifvet och en trygghet för framtiden.

3 Framför allt må vi böja oss för den allsvåldiga hand, som styr våra öden och som funnit för godt att visa oss tydligt vår egen vanmakt. Vi voro stolte och fulle af tillförsigt; vi sade till oss sjelfva: var tid är mäktig och upplyst, den håller elementerna i sin hand och förstår att aflocka naturen dess djupaste hemligheter. Förmätna tro! Hvem af oss har förmått att nedlocka regnet ur himmelens sky eller att säga till döden: halt, hit vågar du icke! Ofärden kom för att krossa vårt öfvermod. Böjom oss, ödmjukom oss inför Gud, på det att vi må kunna stå upprätt för menniskor.

4 Ty icke skall det tålmodiga, härdade, starka Finland, som genomgått så många pröfningar af hårdaste nöd, icke skall det svigta för första vindstöt af olyckan, allenast det vet att stärka sitt mod med förtröstan på Gud. Regering och folk skola i endrägt arbeta på att afböja det närvarandes brister och framtidens vådor; mensklig klokhet skall bygga på erfarenhetens grund en fastare byggnad af trygghet och välstånd – fastare genom den välsignelse, som ödmjuka böner deröfver nedkallat från höjden.

5 Ur svedernas aska vexa framtida skördar; ur allmänna olyckor framgå lärdomar, på hvilka man förr ej gaf akt. När för ett år tillbaka två blomstrande städer lades i grus, kändes väl slaget djupt; men en framtid skall draga nytta deraf genom den ökade uppmärksamhet man derefter begynt egna åt reglering, byggnadssätt och eldsläckningsanstalter.

6 Så skall äfven detta års ofärd ej blifva utan en gagnelig frukt. Aldrig förut har man till den grad som nu blifvit varse ängsskötsselns brister i Finland. Ängen, som är åkerns moder, har man lemnat nästan förvildad åt naturens godtycke. Nu har en oerhörd torka lärt hvad dess rätta skötsel har att betyda. Hvarför har man ej vattnat? Hvarför har man ej sått? Hvarför har man ej odlat dessa rotvexter, som i England och Skottland nära stora ladugårdar? Hvarföre har man bergat så som bonden merendels bergar sin äng, så att hälften af dess gräs stadnar qvar mellan tufvorna? Och ladugården, hur har man härtills begagnat dess afkastning? Andra nationer, uppmärksamare än vi, ha långt för detta infört rationela methoder. Blott vi ha stått vid det gamla. Bristen har öfverraskat oss; förgäfves samlar man skogens löf och strändernas vass. Med hälften eller tredjedelen af sin boskap får den finska landtmannen plikta för sin likgiltighet härintills; men låtom oss hoppas, att denna skarpa lexa skall tydligt inskärpa nödvändigheten af ett klokare landtbruk, och då skall denna missvext för framtiden vara af oberäkneligt gagn.

7 Åter på den andra landsplågans område, på kolerans gebit, må man ej tro att detta fält af förstörelse blifvit alldeles utan frukt för en bättre framtid. Alltför ofta glöder den lyckligt lottade, der han sitter i sin varma, sin sunda boning, omgifven af alla lifvets beqvämligheter, att helt nära hans dörr skyler nöden sina trasor inom eländiga kalla kojor med hungern till gäst och lasten ofta nog till sin förderfliga tröst. Men när farsoten kommer, den obeveklige, som svänger sitt Damocles-svärd öfver höge och låge, när han rotar sig fast uti kojorna och rundtomkring förpestar luften för alla, då tvingar den gemensama faran till gemensama ansträngningar; den bättre lottade sopar icke mera sin trappa ensam, han vårdar sig äfven om grannens boning; nöden har förenat hvad lyckan åtskilt. Och ehuru ingen kan misskänna, att i stora farsoter, sådana som den sednast öfverståndna, många de ädlaste uppoffringar bland alla samhällsklasser ägt rum af de ädlaste bevekelsegrunder, så är dock den menskliga egoismen så stor, att först den våda, som botar alla, rätt klart har inskärpt samhällets eviga grundsats: allas väl är den enskildes väl – må alla arbeta för alla och ingen för sig allena!

8 Så har det händt, att den vårdande omtanke, som auktoriteter och enskilde under kolerans tid ha egnat åt nöden, väl icke skall upphöra, när farsoten upphört. Tvärtom, denna härjande gäst skall för alltid hafva qvarlemnat en uppmaning att sörja för de samhällsklasser, som mest äro i behof af likars deltagande. Äfven i sundare tider skall man erinra sig nödens tillvaro; man skall af all makt arbeta deruppå, att icke en framtida farsot må finna en näring bland tätt sammanpackade, åt laster och brist hemfallne befolkningar.

9 Vi skulle mycket bedraga oss, om icke den redan förl. år å bane varande frågan om sunda, billiga och rimliga arbetarebostäder, byggda på aktier, enligt godkända engelska mönster, skall med förnyad liflighet återuppdyka.

10 Måhända skall man finna en utväg, att icke låta den fattige betala sin ved nära dubbelt dyrare vintertid, emedan han ej har råd att ligga för den några månader i förskott.

11 Man agiterar med skrifter mot bränvinet, och hvarje fosterlandsvän följer med intresse detta religionens och upplysningens krig mot en fruktansvärd fiende. Måhända skall detta krig ännu med samma medel föras mot alla laster, sålunda att, som i England dagligen sker, andeliga ströskrifter gratis utdelas bland den lägre befolkningen. Ty deraf är i sanning stort behof, om icke sedernas förvildning skall taga öfverhand.

12 Och derföre ingen fåfäng klagan, utan frisk och manlig verksamhet öfverallt, för att hela och förbättra! Den sörjande nedlägge sin sorg och den behöfvande sin brist inför Honom, som låter klarare dagar randas efter de mulna, och alla förene sina krafter till det stora gemensama målet: fosterlandets väl!

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile