Werner Holmberg

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 9/10 1860:|120 1|

Werner Holmberg

1 är icke mer. Han afled, efter ett längre bröstlidande, den 24 sistlidne September i Düsseldorf, ännu icke fullt 30 år gammal. Stum af smärta står målarekonsten sörjande vid denna tidiga graf, som fuktas af så många kärlekens och vänskapens tårar.

2 Här blott några få drag ur hans korta lefnad. Werner Holmberg var född i Helsingfors den 1 November 1830 och son till kammarrådet och riddaren Olof Holmberg, som nu i honom förlorat den andre, och ende återstående, hoppfulle sonen. Efter fulländad kurs i härvarande lyceum, blef W. Holmberg med berömliga vitsord student 1848 och bestämdes i början till arkitekt samt tjenstgjorde tre år vid intendentskontoret. Men en allt besegrande böjelse drog honom tidigt med förkärlek till ritstiftet och penseln, hvilka vid den tiden begynte komma här till utveckling genom finska konstföreningen. Första undervisningen i rita erhöll han af M. v. Wright och Kruskopf och i måla af Lind och Godenhjelm. Men stugan blef snart hans unga, djerft framåtsträfvande ande för trång. Hans fader gaf, med upplyst välvilja, efter för sonens afgjorda böjelse, och W. H. lyckades om hösten 1853, oaktadt börjande krig, resa ut till Düsseldorf, der hans eminenta anlag snart erhöllo en förträfflig utveckling i dervarande konstskola, hufvudsakligen under ledning af Bodom och Gude, som från början omfattade honom med faderlig vänskap.

3 Inemot sju år fortsatte W. H. der sina studier under en för hvarje år stigande fulländning, hvarom hans årligen till konstföreningens expositioner hitsända taflor vittnade på det mest glädjande sätt. Han tillegnade sig med förkärlek Düsseldorfer skolans kraftfulla kolorit och friska, ytterst trogna naturstudier, på samma gång han med sjelfständig frihet undvek dess öfverdrifter och i alla sina kompositioner likasom inlade en mildrande dager af det finska landskapets episka lugn. Tvenne gånger var han under dessa sex år återrest till hemlandet och kära anhöriga. Båda gångerna hemförde han från resor i det inre af Finland teckningar och motiver, af hvilka han endast hann utföra en ringa del, men på ett sätt, som här och i Tyskland med rätta vunnit ett|120 2| utmärkt erkännande. För ett af sina landskap (som ännu exponeras i Wasenius et komp:s bokhandel i Helsingfors) erhöll han utmärkelsen att blifva kallad till artist af kejs. konstakademien i Petersburg, och snart derpå hedrades han af storhertigen af Sachsen Weimar med anbudet att blifva professor i landskapsmålning vid konstakademien i Weimar, hvilken heder han likväl afböjde. Redan häraf kan slutas hvilket namn Werner Holmberg hunnit tillkämpa sig bland Düsseldorfs 700 målare; och för köpare till hans arbeten var han ej i förlägenhet. Hastigt som fotografins underverk framsteg det ena fulländade landskapet efter det andra under hans hand, och lika hastigt spriddes dessa verk för höga priser öfver Tyskland, Nederländerna, Ryssland och Finland. Var denna rastlösa verksamhet blott en energisk själs behof att ständigt skapa och åter skapa omkring sig en ny skönhet, eller var det en dunkel aning, som då redan hviskade till Werner Holmberg konstens sorgsna valspråk: ars longa, vita brevis? Visst är, att denna produktionsförmåga för en finne var någonting oerhördt. Han är nu vissnad, den hand, som skänkt så mången den renaste konstnjutning. Werner Holmberg föll i sin ungdoms vår, medan han, som dock hade gått framom konsten i sitt fädernesland, ännu var stadd i blomman af sin utveckling. Det är vanskeligt att beräkna möjligheternas obegränsade rymd, men man kan icke värja sig från den vemodiga tanken, att med honom föll det rikaste snille, som ännu framtrollat på duken det nordiska landskapet. Åtminstone – och derom finns ingen tvekan mer – gick Finlands störste landskapsmålare med honom förlorad; – en ära, i alla fall stor nog, för att berättiga honom, så ung han var, till sitt fäderneslands hedrande hågkomst.

4 W. Holmberg efterlemnar en sörjande maka, sjelf målarinna, född Glad och dotter till generalmajoren i norsk tjenst Glad, samt en späd dotter, en djupt böjd fader och trenne systrar.

5 P. S. Det bör tilläggas, att W. H. år 1859 under Ekmans ledning biträdde vid alfrescomålningarne i Åbo domkyrka och att det var på Ekmans inrådan, som han derefter hufvudsakligen egnade sig åt landskapsmålningen. – 1849 gjorde han en fotresa långs Wuoksen till Ladoga och ända upp till Kajana.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile