Från Helsingfors. 6. Kapten Leopold i Bender

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 1/7 1846:|50 2|

Från Helsingfors.

6.

1846 Juni 30.

1 Kapten Leopold i Bender.

2 Ifrån en metamorfoserad stad tillskrifver jag er denna gång, min Kapten. Finlands till hälften svenska, till hälften ryska hufvudstad med sina inblandningar af finska och tyska elementer är ej mer. Den glada staden vid hafvet med sina picknicker och kaffen, sina symfoniconcerter och studentsånger, sina embetsmän och professorer är försvunnen, genom ett trollslag försvunnen, och en vacker villa, ifrån Petersburgs eller Wiens, Londons eller Paris' – jag vet ej rätt hvilken europeisk hufvudstads – grannskap, har intagit dess ställe. Ni tror jag skämtar, min Kapten? På min ära, ville jag icke tro så med, då jag ser ut genom fönstret och igenkänner samma byggnader, samma lönnar, samma sjö, samma berg, som jag redan så ofta betraktat; men menniskorna – menniskorna, min Kapten – de äro icke mer desamma. De glada, välbekanta ansigtena äro försvunna och främmande, idel främmande möta mig, hvart helst jag ser. Jag var härom qvällen ut att promenera. Jag gick ned till brunnsparken för att njuta af hafsvindens aftonsvalka, och satte mig ned på berget vid Rauhaniemi, Furstinnan Jusupoffs täcka villa. Jag såg utåt sjön, der några slupar gledo fram öfver den blåa vattenspegeln. Aftonsolen glimmade mot fönstren på Sveaborg och de mörka skogarne på andra sidan sjön blefvo allt dunklare och dunklare. Det var en vacker tafla. En ung man kom i detsamma gående, och tycktes icke gifva akt på någonting omkring sig. Jag tilltalade honom i afsigt att göra honom uppmärksam på den vackra utsigten. Mannen såg förvånad på mig och ett »qu'est ce que vous dites, Monsieur?» var hans enda svar. Förbluffad steg jag upp och lemnade honom att sjelf taga reda på det vackra i utsigten. – Jag återvände till staden, gick in i promenaden och satte mig der på en af bänkarne. Bredvid mig hade en officer slagit sig ned. Han såg så äkta finsk ut och rökte sin cigarr med verklig inhemsk flegma. Jag vände mig till honom och begärde eld på min cigarr. »Ich verstehe Sie nicht, mein lieber Herr» var hans svar. – Slutligen steg jag upp och vände mina steg hemåt. Ett fruntimmer, som gick framför mig, fällde i detsamma en näsduk. Jag tog upp den, lyfte på hatten och öfverlemnade näsduken åt sin ägarinna. Hon log förbindligt och tackade mig – på ryska. – Jag frågar er, min Kapten, kan detta vara Helsingfors, der intet ärligt svenskt eller finskt ord mera höres? Jag blir rättnu tvehågsen om hvilket språk jag skall begagna för att förstås af min uppasserska.

3 Af allt detta, min Kapten, torde ni förstå att sommarn är inne här i norden; att ångbåtar och passagerare, köpare och silfverrublar, sjukdomar och brunnsgäster, ledsnad och nöjessjuka dagligen strömma hit till Helsingfors. Också är brunnsdrickningen sedan par veckor i full gång. Antalet på de vattentörstiga har redan öfverstigit ett hundrade och en betydlig förstärkning emotses. Redan tidigare öppnades badhusets dörrar, och de salta böljorna i hafvet och i badkaren hafva sedan dess dagligen med sitt mjuka och smala perltäcke omsmugit de mest förföriska former. De egentliga brunns- (ondags-) danserna äro ännu icke började; men desto flitigare hafva söndagsdanserna å brunnshuset varit besökta. Särdeles talrik var samlingen sista söndags, då ett stort antal lustfarare från Reval illustrerade balen. Men man har dock icke tyckt sig hafva riktigt roligt på dessa danser; man har kännt sig en fremling bland fremlingar.

4 Tillgången på andra publika förlustelser har allthitintills varit något knapp. Madame Tietz med en tyskt Skådespelaresällskap från Reval gjorde några försök att åter göra theaterbesöken kära; men försöken strandade mot publikens likgiltighet. Också var truppen, oaktadt dugliga sujetter ej saknades, alltför fåtalig att kunna gifva några större och förtjenstfullare stycken, och pariser- samt böhmerpolkan, hvilka slutligen användes såsom lockmedel, gjorde förgäfves allt sitt till att uppvärma de kallsinniga åskådarne. Thalias tempel är således åter slutet, men dock, såsom man hoppas, endast för kort tid. Hr Almlöf, som hitkommer åtföljd af sujetter från kongl. theatern i Stockholm, bland hvilka Hr Jolin (skådespelaren och författaren) nämnes, har lofvat om par veckor åter öppna det glada templets portar.

5 Musik har kultiverats endast vid brunnshuset af Hr Ganzauges kapell, (numera förstärkt), samt å Kajsaniemi af finska Sjö-eqvipagets musik-korps. Den sistnämnda säges dock, till alla härvarandes stora afsaknad, för några dagar sedan hafva afseglat till Petersburg, för att derstädes tjenstgöra under de stundande högtidligheterna.

6 Lägger jag till hvad jag nu nämnt, en vacker Magdalenabild, förevisad af Hr Robiani; ett medelmåttigt panorama, utställdt af Herr Berglöf; en luftbalon i fickformat, sänd på himlafärd af Hr Berg samt en kringvandrande positiv, så tror jag mig icke hafva glömmt någon af de »konstnjutningar»,konsekvensändrat/normaliserat som erbjudits publiken i H:fors sedan mitt sista bref till er, min Kapten, afgick.

7 Men härmed är kapitlet om nöjen likväl icke slutadt. Jag har sparat det bästa till sist. Ni påminner er måhända, min Kapten, att jag flere gånger förut i mina bref till er anmärkt den brist på folknöjen, hvaraf Helsingfors lidit. Denna gång har jag den glädjen att kunna omtala ett sådant. Man har insett, att fördelningen af nöjen de särskilda folkklasserna emellan varit alltför ojemn; man har funnit det depraverande i en förströelse, der krögare och brännvinsflaskor spela hufvudrolerna; man har velat utbyta dessa mot ädlare njutningar och derjemte icke förbisett det goda tillfället att skänka stadens gäster en för|50 3|ströelse. Aktningsvärde män, bland hvilka det må tillåtas mig att främst nämna Hr Expeditören Weckström, hafva med värma omfattat saken, och en början till folknöjen är gjord genom den kapprodd, som arrangerades till midsommarqvällen. Jag bifogar ett exemplar af H:fors T:rs sednaste nummer, jag har der i korthet sökt redogöra för gången af festen, och anmärker här blott i förbigående den vackra anblicken af processionen från esplanaden till Ulrikasborg. Föreställ er, min Kapten, aderton hurtige sjömän, bärande två om två en flagga, fästad vid en hög stång; de gå sålunda parvis efter hvarandra, finska sjöeqvipagets musikkorps emellan de tvenne första paren, och ett brokigt hvimmel af åskådare omgifver och följer skaran. Vore jag målare, så hade jag icke försummat att afteckna tåget. – Men det vackraste vid tillfället skulle min pensel ändå icke kunnat afbilda. Jag menar den varma välvilja, hvaraf företaget öfverallt möttes. Innan kort var af stadsboer och resande en summa af något mer än sjuttio rubel silfver sammanskjuten; en enkel men smakfull majstång upprestes å Ulrikasborg under inseende af Hr Konduktören Granstedt och f. d. Löjtnanten vid Borgargardet i Stockholm, Svarfvaremästaren Hr Laurent; förnödenheter till majstången gåfvos kostnadsfritt af Hr Statsrådet von Bonsdorff, Hr Kommerserådet Etholén samt Hr Konsul Lindeberg; Målaremästaren Hr Källström förärade till prydnad på stången stadens vapen och Hr Laurent skänkte till samma ändamål 100 st. af träd svarfvade ägg, hvilka af Hr Fabrikören Höijer, jemväl kostnadsfritt, förgylldes, försilfrades och målades. Att uppräkna alla, som verksamt bidrogo till det vackra ändamålet, skulle göra mitt bref alltför långt. Jag nämner derföre bland desse ännu blott Hr Handlanden Decker, Hr Coopv. Kaptenen Brenner äfvensom Hr Guld- och silfverarbetaren Mellin, som för nedsatt pris aflät de silfverpiecer, hvilka utgjorde priser för kapprodden, samt Hr Kommerserådet Sinebruchoff, som till majstångens utsirande skänkte ett större qvantitet blommor och för öfrigt medgaf att det öl, hvarmed de täflande undfägnades, finge efter råd och lägenhet ersättas. – Ni måste medgifva, min Kapten, att detta är en vacker början till en vacker sak, och en början, som lofvar vacker fortsättning. Också har man redan projekterat särskilda folknöjen för hvarje sommarmånad.

8 Universitetet har för sommaren tillslutit sina portar. De sista veckorna upptogos till största delen af examina. Bland dessa förtjena kanske anmärkas Licentiat-examina inom medicinska och filosofiska fakulteterna till vida större antal än vanligt. Den akademiska literaturen har ock varit särdeles rik; jag skall vid tillfälle, min Kapten, tillsända er de samlingar, jag under våren gjort. – Af den akademiska Läseföreningen, som med nästa års början träder i verksamhet, väntas mycket godt.

9 Jag nämnde nyss den akademiska litteraturen. Äfven utom Universitetets område hafva tryckpressarne varit flitiga, åtminstone flitigare än för några år sedan. Tidningarne vilja dock, såsom Morgonbladet anmärker, lida af kroniska sjukdomar. Man har uträknat, att, om de sålunda fortfara att »i stigande gå tillbaka»,konsekvensändrat/normaliserat de innan kort skola återkomma till det oskyldiga »just ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat emot hvilket Saima för två och ett halft år sedan uppträdde.

10 Och nu, min Kapten, ville jag ännu säga några ord om hvad åkrar och ängar lofva för kommande skördar; men, såsom ni vet, vexer i Helsingfors ingen råg och intet korn, och hafran i esplanaden och gräset i allmänna promenaden torde svårligen kunna anses bevisa något för landsorternas tillstånd. Likväl har jag hört, att åkrarne i stadens grannskap i allmänhet äro lofvande; deremot klagas nästan öfverallt öfver ängsmask, och på många ställen har man afbrännt gräset för att utrota den svåra fienden. Torgpriserna äro omvexlande; merendels ganska dyra.

11 Ni har säkert, min Kapten, i detta bref tyckt er finna min penna tyngre än vanligt. Ni har ej misstagit er; jag har denna gång icke varit jag. Tyd mig gåtan. – Au revoir.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile