Nionde November

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 12/11 1853:|89 2|

Nionde November.

1 Tidens ström flyter fram mellan tvenne verldar. Än är han brusande och strid, han bryter sig i skum mot många klippor och slukar i hastiga hvirflar sina barn, de oroliga vågorna. Än åter går han lugn och klar mellan jemnade stränder, ständigt fram, men utan våld. Den fåran är alltid den djupaste.

2 I det klara lugnet, som dock är drömmens lugn, sitter häfdeforskaren i sin båt och ser i djupet af det förgångna. Kring honom är natt, ty han lefver i framfarna dagar, hvilkas sol har gått ned och hvilkas aftonrodnad flämtar ännu fjerran i skyn. Men det är en stjernklar natt, majestätiskt hög och högtidligt stor. Evighetens odödliga lugn ser ned uppå tidens sofvande böljor.

3 Strömmen går fram mellan fornverld och efterverld. Hvad det framfarna är djupt! Hvad det kommande är högt! Historiens sänklod fann ingen botten i det som var; tankens mätareked fann ingen gräns i det som blir. På strömmen flyter den lilla försvinnande punkten af häfdeforskarens båt. Han är det flyktiga nu, som binder tillsamman fornverld och efterverld. Under honom är bottenlöst djup; öfver honom är gränslös höjd. Och dock vågar han, den försvinnande punkten, sträcka ut sina händer och förena dem båda och derigenom göra dem båda lefvande.

4 Ty hvad vore minnet, om det gret sina ögon blinda på grafvarna och icke förstode att lyfta grafvarnas lock och låta de döda uppstå i hoppet! Och hvad vore hoppet, om det evigt såge bort mot sitt blåa fjerran och icke förstode att rota sina blommor i minnets grund! Dödt är det som varit, dödt är det som blir, om ej båda hafva sitt lif i det som är. Och så är historien en dotter af både forntid och framtid.

5 Så satt der engång en man på strömmen och aftecknade stjernorna i djupet af det förgångna. Samtiden sade om honom mycket godt medan han lefde, och efterverlden lade dertill en ännu högre berömmelse. Man sade om honom att han var flitig, grundelig, lärd; det var sannt, men hans storhet låg icke deri. Man sade att han var en stor, en ädel medborgare; det var än mer, och det var sannt, men det var ännu ej allt. Man sade om honom att han var den finska historiens fader; det var ofanteligt mycket, och det var sannt, men icke ens deri låg hans största storhet. Man kunde säga att han var oskyldig och utan förtjenst i det som gör hans evärdeliga ära, på samma sätt som ett litet barn ej kan berömmas för det att det med sina oskyldiga ögon ser en engel breda snöhvita vingar öfver dess vagga. Och likväl är detta en berömmelse högre än någon.

6 Herrens ande gick öfver vattnen af tidens ström. Der var en tanke, tusen år gammal och likväl ännu ofödd i tiden. Den hade oklar och oförstådd gått genom seklerna, blommat upp i sånger och hjeltedikter, kämpat i hårda blodiga strider, blifvit förjagad och ständigt återkommit, blifvit begrafven på slagfälten och ständigt åter uppstått lefvande, blifvit förnekad och ständigt ånyo bejakat sig sjelf, omöjlig att utrota, omöjlig att förneka och begrafva, emedan ett folks hela hjerta slog deri och icke kunde upphöra att slå, innan hela folket var dödt.

7 Just vid den tid, när det blef »månskifte i häfderna» och solen gick ned öfver en lång rymd af minnen, just då sprang den mäktiga, härtills oförstådda tanken fram ur en mans verk, icke plötsligt med buller och bång – ty »gudar stoja icke» – men långsamt, säkert, oemotståndeligt, och dagades slutligen så klart, att enhvar förundrade sig huru seklerna kunnat rufva derpå och icke begripit det. Mannen, som samlat strålarna af denna brännpunkt, förstod icke ens sjelf hela vidden af de ord han uttalat; döden kom, medan han ännu såg bortåt fjermare nejder, och lyckte hans ögon, innan hans tanke ännu var fullvuxen. Men redan det närmast följande slägtet förstod dess omätliga vigt, och alla kommande slägten skola fasthålla dervid såsom vid en orubbelig klippa midt i tidernas brusande vågor.

8 Ära åt Porthan, som har lärt oss att vi äro ett folk! Han föddes den 9 November 1739, och med honom föddes det finska folket ånyo.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile