5. Åttonde Mordförsöket på Konung Ludvig Philip

5. Åttonde Mordförsöket på Konung Ludvig Philip

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 13/5 1846:|37 3|

Ögonkast

5. Åttonde Mordförsöket på Konung Ludvig Philip.

1 Konungamord är ett svårt, ett afskyvärdt brott. Med rätta har det blifvit i lagarna klassificeradt lika med fadermord. Statens högste styresman måste representera staten sjelf och stå, likasom den, okränkbar, ett föremål för den allmänna vördnaden. Om derföre redan hvarje förnärmande af en medborgares person tillika förnärmar samhället, måste så mycket mer en förbrytelse mot regenten personligen betraktas som ett våld begånget mot staten sjelf och med dess högsta straff beläggas. Alla tider och lagstiftningar hafva derom varit ense. Det gifves blott en korporation, som i sina förmätna dagar vågat ursäkta ett konungamord: Jesuiterne. Men denna afskyvärda sofism har mer än något annat lyckats göra dem förhatliga i Europas ögon.

2 För åttonde gången har försynen genom ett under bevarat Konungens af Frankrike dagar. Få monarker hafva haft den sorgen att så mången gång se undersåtares mordvapen riktade mot sitt bröst. Vi lemne derhän den gängse sägen, att Konung Ludvig Philip skall uppå sitt bröst bära en amulet, som gör honom osårbar. På måttet af hans dagar beror så mycket, att försynen visserligen vakat öfver dem. Man känner de partier, som sönderslitit Frankrike. Måhända äro de icke rena från allt deltagande i de förra brotten. Detta sednaste tyckes dock vara föranledt af vildsint privathämd, likasom Tschechs attentat mot Konungen af Preussen. De förre sju mördarne hette efter tidsordningen: Bergeron, Fieschi, Alibaud, Meunier, Darmés, Hubert, Quenisset. Den åttonde heter Lecomte.

3 Denne Lecomte är 48 år gammal, till lynnet hetsig och hämdlysten, till förståndet inskränkt. År 1822 ingick han som soldat i franska armén, deltog som underofficer vid gardet i spanska fälttåget 1823, fick der hederslegionen, gick i fält på Morea, tog afsked 1829 och gick i tjenst vid forstväsendet, der han hastigt passerade graderna och blef 1831 Öfver-Jägmästare för parken vid Fontaineblau. Sin tjenst skötte han ganska oordentligt, ehuru man såg igenom fingren med honom för hans militära meriters skull. För 18 månader sedan begärde han i oförskämda ordalag sitt afsked; man bad honom quarstå, men förgäfves. Man bjöd honom då en pension; han fordrade i stället ett kapital. När detta vägrades, fattade han ett häftigt hat till deputeraden Sahune, som hade högsta inseendet öfver parken, och grep honom en dag på gatan i kragen. Nu ställdes han under polisuppsigt och förhöll sig stilla i 3 månader. Derpå försvann han och visade sig åter först vid sitt attentat i Fontaineblau, dit han ankom från Paris den 16 April kl. 6 på morgonen.

4 Samma dag höllo prinsarne en vildsvinsjagt i parken, hvarefter kongliga familjen gjorde en promenad i vagn. När denna, som var en s. k. stolvagn (char-à-banes), ledsagad af prinsarne Nemours och Joinville till häst samt flera officerare, först for ut, lurade Lecomte, hufvudet omknutet med en mörk foulard-duk, bakom muren af lilla parken, i det han lade sitt gevär på muren. Då likväl grefve Montalivet denna gång satt framför konungen i skottlinien, tryckte förrädaren ej af, utan afbidade vagnens återkomst. Ändtligen kl. ½ 6 e. m. framrullade den med 6 hästar förespända vagnen tillbaka och for i traf långs utmed den förenämnda muren. Konungen, som under vägen bytt plats med grefve Montalivet, satt på första sätet; till venster om honom grefven; drottningen och prinsessan af Salerno på andra sätet; prinsessorna Adelaide och Nemours på det tredje samt prinsen af Salerno på fjerde sätet. Lecomte, som stod på en rishög och stödde sin dubbelbössa mot muren, medan han sigtade, såg nu för andra gången grefve Montalivet i skottlinien. Härigenom tvungen att ändra ställning, trycker han likväl af på 12 stegs distans. Tvenne kulor sönderslita vagnens öfre draperi. Konungen ropar till drottningen; »var obekymrad, mig har ingenting händt.» I samma ögonblick smäller det andra skottet och en kula jemte groft skrot hviner tätt förbi konungens hufvud. Hästarne hejdas. Konungen tillropar spannridarne: »det är ingenting, blott slutet af jagten, kör på till slottet!»

5 Nu spränger en af stallknektarne, Millet, i galopp till muren, stiger på ryggen af sin häst och derifrån på muren, hoppar så ned i parken och ser Lecomte, klädd i blus med geväret i handen, fly. »Jag griper dig lefvande eller dödar du mig!» ropar knekten. Lecomte stadnar och lägger an. »Tillbaka, eller du faller för min hand!» Millet störtar sig på honom och fattar hans arm. Nu uppstår ett förfärligt brottande, dervid den jättestarke Lecomte nära nog strypt sin motståndare, då någre husarof|37 4|ficerare nalkas och gripa mördaren. Denne tillstår sin förbrytelse och beklagar endast att den misslyckats. »Jag har öfverilat mig»,konsekvensändrat/normaliserat säger han.

6 När man besinnar, att Lecomte af sina kamrater ansågs som den bästa skytt, att han på 150 steg aldrig skjutit bom på en råbock, att han har en förträfflig dubbelbössa, hvardera pipan laddad med flera kulor, att han hade stöd när han sigtade och att den kongliga vagnen passerade på knappa 12 stegs afstånd förbi, så förefaller konungens räddning som ett underverk. Att H. M. under vägen bytte plats, var en af dessa sällsama tillfälligheter, af hvilka rikens och verldars öden stundom skenbart bero. Konungens kallblodighet var beundransvärd. Icke blott de höga damerna blefvo häftigt skrämda, utan äfven prinsen af Salerno blef så angripen, att han två dagar derefter lemnade Frankrike. Man befarar att drottning Victorias tillämnade resa till Paris i följd af denna händelse kommer att inställas.

7 Staden Fontainebleau var om aftonen den 16 April illuminerad. Morgonen derpå alarmerades hela Paris af denna händelse. Alla auktoriteter och båda kamrarne uppvaktade i massa konungen, som dit återvändt. Öfverallt skallade »vive le roi!» Pärskammaren skall döma Lecomte. Pariserbladen hafva råkat i häftig polemik om anledningen till detta attentat. Millet är befordrad. Konungens helsa befaras hafva lidit.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile