Ett Guldbröllopp

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 15/3 1851:|21 2|

Ett Guldbröllopp.

1 Fyra år ha förgått, sedan vi meddelade några detaljer om ett guldbröllopp i Sordavala*) Handlanden Böhms. De vördnadsvärde makarna lefva ännu.. Dessa familjefester, så sällsynta, så sköna och betydelsefulla, tillhöra väl närmast det enskilda lifvets stilla krets; men deras betydelse är tillika en allmänt mensklig. De äro kärlekens, trohetens, den husliga sällhetens fridfulla högtider, och det är ljuft för enhvar att någon enda gång under lifvets vansklighet trösta sitt tviflande hjerta med anblicken af en lång rundad tidrymd af trofast tillgifvenhet och ovansklig förtröstan under lifvets sorger. Det är af sådan anledning vi äfven nu, med samtycke af dem det angår, utbe oss att få meddela några detaljer om det guldbröllopp, som den 26 sistl. Febr. firades på Parola kapellansbohl i Ithis.

2 Kapellanen Carl Tapenius föddes den 3 Maj 1773 i Jämsä, der hans fader var kapellan. Redan som gosse utmärkte han sig genom sitt lifliga lynne, sin kraft och sin ihärdighet. Som sådan blef han redan vid 15 års ålder vida bekant, när han i början af 1788 års krig af svenska befälet erhöll i uppdrag att genom osäkra trakter anföra och leda en större penningetransport för finska arméns behof, hvilket förtroende han med djerfhet och klokhet lyckligt utförde. Efter en hastigt genomgången kurs vid universitetet i Åbo, invigdes han år 1792 vid endast 19 års ålder till Guds ords förkunnare, åt hvilket kall han nu i 59 år med nit och allvar egnat en lång lefnads bästa kraft. Redan år 1800 utnämndes han till kapellan i Rautjärvi, hvilken plats han innehade till år 1836, då han erhöll kapellanstjensten i Ithis. Dessa äro de enda vexlingarna i en så lång tjenstebana, men Rautjärvi och Ithis församlingar vitna om denna banas frukter. Så t. ex. erinrar man sig ännu den elakartade fältsjuka, som i Rautjärvi utbreddes af den genomtågande militären åren 1807 och 1808, då Kapellanen Tapenius opåmint öppnade hand och hjerta, för att bispringa sin nödlidande församling. Hans jordiska vinning härföre blef en kejserlig gratifikation, och likaledes år 1812, då vaccinens införande med ifver bedrefs och T. var en af de verksamaste, belönades han derföre af Kejsar Alexander med en briljanterad ring.

3 Den 20 Febr. 1801 inträdde Kapellanen Tapenius i äktenskap med sin ännu lefvande maka Hedvig Lovisa Westrin, född d. 30 Maj 1779. Frukterna af detta äktenskap äro 9 barn, af hvilka 5 ännu lefva, 37 barnabarn (25 i lifvet) och 3 barnabarnsbarn (2 i lifvet). Inbördes kärlek, gammaldags enkelhet och hjertlig välvilja hafva städse trifvits i deras hus och tillvunnit dem oinskränkt vördnad och tillgifvenhet af alla som känna dem. Beundransvärd är de båda gamlas gladlynta liflighet och raskhet ännu vid så hög ålder; hvarje sommar samlas hos dem deras närmaste, och hvarje morgon, då andra stå upp, har man allt intill sednaste tid sett den gamle själasörjaren ridande återvända från ett tidigt företaget sjukbesök eller andra åligganden inom församlingen. De båda gamlas lefnad har delat menskliga ödens lott att pröfvas af sorger, äfven den, men försynen har äfven låtit dem vederfaras sällsynt hugnad af barns och barnabarns uppvexande i gudsfruktan och medborgerliga dygder.

4 Den 26 sistl. Februari var en klar och herrlig vinterdag. Tidigt på morgonen samlades från fjerran orter till Parola komna anhöriga, för att helsa de vördnadsvärda gamla med en psalm. På eftermiddagen anlände vänner från när och fjerran bjudne till högtiden. Rummen voro dekorerade med friska granar, i hvilkas gröna grenar hängde|21 3| färgade lyktor. I förmaket såg man tvenne för de gamla inredda hedersplatser, ofvanför hvilka sväfvade en frisk krona af myrten. Man begynte åter med en psalm – det var en stund af andakt och frid – och derefter höll Prosten Relander till de gamla ett hjertligt tal, med djup rörelse ordande om försynens nåd och tryggheten att derpå ständigt bygga. När den aktade läraren derpå läste välsignelsen öfver de gamla och man såg de små barnen – deras efterkommande i tredje och fjerde led – böja knä kring dem, då var intet öga torrt, och minnet af denna stund blef hos alla närvarande oförgätligt. – Härpå deklamerades nedanstående helsning och slutligen följde en hymn med för tillfället författade ord, dem utrymmet nekar oss att meddela. Det öfriga af aftonen förflöt under en glad och festlig sammanvaro; vid bordet drack man de gamlas skål och en annan för den dotter, som utgör deras ömma vårdarinna. Följande dag förenades hela familjen ännu engång, för att snart åter skingras med rörda hjertan och oförgätliga hågkomster af denna vackra fest.

Helsning till Kapellanen Carl Tapenius och dess maka Hedvig Lovisa, född Westrin, vid deras guldbröllopp den 26 Febr. 1851.

Såg du en dag i tysta dalens sköte,

Långt från den stig, der verldens larm stämt möte,

Två sammanvuxna träd på enslig led,

Så kom, sök ro i deras friska skugga

Och se välsignelse från höjden dugga

På deras höga, svala kronor ned.

De äro gamla! ...konsekvensändrat/normaliserat Ack hvad finns i lifvet

Mer vördnadsvärdt, mer himmelskt undergifvet,

Mer kärt, än fridfull ålders aftonstund? ...konsekvensändrat/normaliserat

De äro grå! ...konsekvensändrat/normaliserat Hvar finns den ärekrona,

Mer skön att lifvets vansklighet försona,

Än grånad lock kring ädel pannas rund?

De skådat skiften ... o hur minnesrika!

De burit dem, de burit allt tillika,

Och stöd den ena i den andra fann.

Den vreda skuren ej förmått dem skilja,

Och stormens il, som brutit markens lilja,

Blott närmare dem slutit till hvarann.

Så stå de än. Och nya slägten spirat

Rundt kring dem opp, och mången telning sirat

Med nyfödd grönska deras gamla stam;

Och mången vissnat förrn den hunnit mogna,

Men nya skjuta, ständigt redobogna

Och ungdomsfriska, uti dagen fram.

Hvem gaf de gamla kraft att trotsa åren?

Månn’ stammens märg, så frisk som ungdomsvåren?

Månn’ markens must, som deras rötter närt?

Ack nej, Du var det, Du som dem bevarat,

Som dem välsignat och som dem förklarat,

Allsmäktige! Du ensam det beskärt.

Och såsom dessa träd ... så sammangjutna,

Så ömt, så troget till hvarandra slutna,

Så stån I här, I ädla jubelpar!

Hvad är det som ej I tillsamman pröfvat!

Den fröjd er gladt, den sorg som er bedröfvat,

I delat allt, och allt gemensamt var.

Hur sällsamt Herren skiftar menskoöden!

Din ungdom, fader! kriget såg och nöden,

Och stridens värf du delat, gosse än;

Men blott för att, ännu en yngling, redan

Åt fridens kall dig viga in och sedan

Predika i två menskoåldrar den.

Din lefnads verk, dervid din arm ej dignat,

Det är ett stilla verk, men ett välsignadt,

Ett sextiåra evangelium.

Rautjärvis täcka strand och Ithis bygder,

De vittna skönt om dina gömda dygder,

De minnas dig i dag på detta rum.

Och hon, som öm och trofast vid din sida

Log med de glada, gret med dem som lida.

Och glömde städs sig sjelf för andras fröjd, –

Se hennes verk! ...konsekvensändrat/normaliserat Der stå i doft och blomma

Den unga slägt, det glada hem, det fromma,

Och mången handling blott af himlen röjd.

Si Gud allsmäktig, hvilken sagt de orden,

Att de rättfärdige besitta jorden,

Sitt rika löfte öfver eder fyllt.

Qvar stån I än i lifvets aftontimma

Med oböjd kraft, när evighetens strimma

Förklarad ren er silfverlock förgyllt.

Och denna dag har Herren unnat eder,

En gyllne fest bland trenne barnaleder!

Hur mången dödlig står som I i dag,

Så älskad, vördad, med så tacksamt hjerta,

Med halft århundrade af fröjd och smärta,

Och bön uti sin lefnads flydda drag?

Så sluten, dyra! i den fordna hamnen,

Vid fadershjertat och i modersfamnen,

De kära barn, er ålders sälla lön!

Till edert gyllne bröllopp de er lofva

En enda, men en outsäglig gåfva:

Sin tack, sin kärlek och sin varma bön.

 

 

  1. *) Handlanden Böhms. De vördnadsvärde makarna lefva ännu.

Kommentaari

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimile