Finska Konstföreningens Reorganisation

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 17/1 1849:|4 1|

Finska Konstföreningens Reorganisation.

1 Med den 10 nästkommande Mars gå de tre år till ända, för hvilka den första teckningen af aktier till Finska Konstföreningen ägt rum. Tiden är således inne att besluta 1) om Föreningen skall fortfara; 2) om den skall fortfara på samma sätt som härtills eller 3) om den skall reorganiseras på annat sätt, och huru.

2 Det är i morgon d. 18 Januari dessa vigtiga frågor skola diskuteras på allmän sammankomst af Föreningens deltagare. Vår afsigt är icke att med några förslager gå i förväg för de beslut, hvilka torde blifva resultater af morgondagens diskussion. Vi tillåta oss endast följande allmänna anmärkningar, framkallade af sakens stora vigt och allmänna intresse.

3 För att bedöma Finska Konstföreningens ställning och verksamhet, måste man erinra sig de omständigheter, under hvilka den trädt i dagen. Medan likartade föreningar i andra länder gjort till sitt mål att upplifva, utvidga och leda den kärlek för konsten, den smak, de studier, som redan förefinnas, och sålunda bygga på en redan gifven grund, har Finska Konstföreningen gått, så att säga, till tomt hus, den har nödgats anticipera de första vilkoren för sitt bestånd, och emedan den ej haft rätt att taga för gifvet hvad den endast hade anledning att hoppas, har den sagt till sina landsmän: välan, låtom oss göra ett försök på tre år!

4 Utgången har visat, att Föreningen icke misstagit sig. Tillförsäkrad ett stöd i sjelfva thronens närhet, har den från landsmäns sida på flera håll rönt ett välvilligt deltagande, och om detta icke varit så allmänt som man skulle önskat, så ligger felet mera i sakens nyhet, än i något annat. Sitt i flera afseenden brydsama värf, – vi säga icke att väcka ett konstsinne, nej att skapa det, och derjemte att stöda och leda de anlag en lycklig|4 2| slump derförinnan låtit födas – har Föreningen uppfyllt med en framgång, hvilken det väl egentligen tillhör en framtid att bedöma, men som redan nu visar sig fruktbar i flera inhemska talenters uppträdande och som Föreningen sökt betrygga genom inrättandet af en ritskola.

5 Man kan således icke säga att det treåriga experiment, föreningen varit nödsakad att anställa med sig sjelf, skulle misslyckats, eller att den skulle ha bedragit sig på sina landsmän och dessa åter bedragit sig på den. Tvärtom synas de tre årens resultater vara sådana, att de oemotsägligen vitna om fördelen, ja nödvändigheten af Finska Konstföreningens fortfarande bestånd, hvarföre vi ej heller tvifla, att ju alla vänner af konstens ädla och fria gåfva på det lifligaste önska Föreningens förklarande som permanent samt efter förmåga dertill medverka.

6 Är man sålunda ense om att Finska Konstföreningen bör fortbestå, så torde likväl åsigterna skilja sig, när det blir fråga om dess organisation. Den provisionela ställning Föreningen härtills intagit, den begränsade tidrymd ett deltagande deri omfattat, och de i konseqvens härmed bestånda afgifterna, torde, i händelse af Föreningens fortbestånd, gifva anledning till väsendtliga modifikationer. De, hvilka, med ögat fästadt på utländska föreningar af samma syfte, ville förorda åt Finska Konstföreningen en organisation efter främmande mönster, torde emellertid erinra sig, att förhållandet här är mycket olika. I länder, der konsten redan är gammal, utgöres konstföreningarnas kärna af artisterne sjelfva och de underhållas till större delen af dessas artistiska bidrag. Här är det icke så. Här utgöra artisterne en oändligt ringa minoritet; de fleste deltagare kunna endast med sina penningar bidraga till För:s syftemål. Om således penningen utrikes intar andra rummet bland befordringsmedel, så intar den här det första, den förutan är Föreningen vanmäktig, och vi ta oss friheten anmärka denna omständighet bland andra, emedan icke alla torde anse pekuniära tillgångar så oumbärliga för Föreningens framgång, som de i sjelfva verket äro.

7 Äfven här återstår då att lösa det problem, på hvilket så många financiela planer kantrat, – problemet att af en så lindrig beskattning som möjligt draga de möjligast största revenyer. Deltagarne böra ej beskattas för högt; Föreningen ej lida minskning i sina inkomster. Huru förlika dessa fordringar? I vår tanke är detta endast derigenom möjligt, att 1) årsafgifterna nedsättas; 2) att en summa bestämmes, hvilken, erlagd till fullo, befriar deltagaren från vidare kraf; 3) att deltagarne blifva beständiga och 4) så talrika som möjligt.

8 Vi anhålla att få uppställa detta som en princip, ej som ett förslag. Närmare bestämningar torde på sammanträdet komma i fråga. Der kommer då att afgöras, huruvida, enligt hvad vi hört föreslås, årsafgiften bestämdes till 3 Rub., den summariska afgiften till 30 Rub. S:rrubel silver o. s. v., eller om en annan beräkning finnes lämpligare. Deraf torde emellertid ej följa, att Föreningens natur af aktiebolag upphör; tvärtom bör det fortfarande anses som en vinst, att deltagare teckna sig för flera aktier på en hand.

9 Men hvad som blir en nödvändig följd af Föreningens förklarande som permanent, är, för det första, inrättandet af en stående fond, hvaraf räntan skulle som stipendier användas till stöd och uppmuntran för lofvande konstnärsanlag, och, för det andra, grundläggande af en egen konstsamling. Det bör medgifvas, att dessa planer, med Föreningens nuvarande tillgångar, äro något vidtutseende, men så är det icke heller nödigt att de ögonblickligen realiseras, och hvad den stående fonden beträffar, torde en, om äfven ringa, början vara att som gåfva förvänta.

10 Utan tvifvel skola ännu andra frågor derjemte, såsom direktionens permanens eller årliga nyväljande, deltagares förmåner, rättigheter och skyldigheter m. m. på sammanträdet förekomma. Vi hafva, som sagdt, icke velat gå diskussionen i förväg, vi hafva blott velat fästa uppmärksamheten på dess vigt, emedan derpå kommer att bero, om de sköna konsterna äga en framtid i Finland.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile