Den Gamles Minnen

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 18/10 1843:|81 1|

Literatur.

1 1) Den Gamles Minnen. Bilder från Finska skogsbygden. Tecknade af F. Berndtson. Borgå, P. Widerholm 1843. 83 sidd.sidor 8:o. Pris: 40 k. S:rkopek Silfver.

2 2) Dikter af Jacob Henrik Roos. Andra häftet. Åbo, C. L. Hjelt. 124 sidd.sidor 12:o. Pris: 50 k. S:rkopek Silfver.

3 Det är en märkelig företeelse att, vid samma tid då den nationella fornfinska runovisdomen stått upp ifrån sitt graflika dunkel och grundvalen för en framtida nationalliteratur dymedelst synes gifven, vid samma tid har äfven den Svenska literaturen i Finland skjutit friska skott, som tyda på nyväckt lif. Så visst är det att hvarje|81 2| nationell väckelse bär frukt hundradefaldt och tusendefaldt och icke bindes af de trånga gränser, inom hvilka dess första verksamhet uppenbarade sig. Emedlertid vore åtskilligt att säga om den Svenska literaturens framtid i Finland. Men vi innehålle dermed för denna gång. – Ofvannämnde unga telningar af Svensk dikt i Finsk ande äro lifsyttringar åt detta håll och kunna derföre med allt skäl samfält bedömmas.

4 Hr Berndtsons första poetiska skapelse var ett epos, benämndt Mathilda, anonymt utgifvet, ytterligt Tegneriskt, från början till slut en kopia af den så ofta kopierade »Axel». Derpå slog Hr B:s sångmö an några lyriska strängar och besjöng Qvinnans Skapelse, en Stagnelisk dikt, lätt, drömlik, formskön, alldeles för grann, efter vårt Finska sätt att se. Ett antal verser i Morgonbladet föregingo och efterföljde denna dikt, verser om hvilka åtskilligt godt kan sägas, men, efter Refer:sReferentens tycke, ofta nog mycket prisgifna åt den ordets flärd, med förbiseende af innehållets kärna, hvarigenom den nyaste Svenska vitterheten förflyktigas i Tegnerisk pathos och Atterbomskt känslosvall. Med verklig glädje bör Refer.Referenten likväl rättvist erkänna, att detta svallande hos Hr B. varit öfvergående. Ett par år i FinlandHr B. är Svensk – hafva förändrat skaplynnet af hans sångmö, gifvit den friskhet, kärna och en mera flärdlös skönhet. Detta kan synas egenkärt af oss Finnar; men våra åsigter i skön literatur afvika ej så litet från de nu i Sverige allmänt rådande. Vi tro att Hr B., kanske omedvetet, gått öfver till oss. Så döme vi af Den Gamles Minnen. Det finns åtskilligt Finskt i dem.

5 Denna dikt är, såsom äfven titeln antyder, mera en folktafla, en naturskildring, än ett egentligt epos. Sålunda bedömdt, är förtjensten af en frisk och oftast trogen naturteckning i ögonen fallande. Samma berömliga vitsord gäller om flera här vidrörda sidor af det Finska folklynnet. Refer.Referenten hade icke väntat något så Finskt, som Pekkas ordspråk och Sandalas trollruna. Man skulle i början tro, när man ser förf:sförfattarens silfverhårige sagesman tärd af sorg och tårar, att något så stort och ädelt, som den Finska folket egendomliga resignationen, den midt under nöd och smärta okufvade manliga förtröstan till Gud, undgått förf:sförfattarens uppmärksamhet. Men äfven denna sida af folklynnet framskymtar der Erik beder på sin flickas graf, och vi äre förf.författaren tack skyldige derför. – Såsom en småsak må anmärkas, att namnen Erik och Anna, i bredd med de öfriga förfinskade namnen, bordt heta Erkki och Anni.

6 Handlingen är enkel och manlig: tvenne älskandes skilsmessa genom fattigdom, en försmådd kärleks lifliga hämd, förbrytarens undergång. Dess egentliga glanspunkt, ehuru derpå den starkaste skugga faller, är Sandalas besvärjelse på korsvägen, otvifvelaktigt det mest lyckade parti i hela dikten. Jussis monolog vid detta tillfälle, ehuru utförd i raska och skarpa drag, erinrar lifligt om Peregrinus i Runesvärdet. Om Sandalas för öfrigt ypperliga trollruna må anmärkas, att det ondas ursprung (synty), enligt loflig sed vid våra Finska luvut, bordt anföras innan den egentliga besvärjelsen vidtager. Äfven frieriet är ganska troget och lyckligt tecknadt. Ojemnheter i den nationella hållningen förekomma deremot i Helsningen och Återkomsten, i hvilka båda partier både versslaget och den poetiska färgen för öfrigt äro en främmande andas barn. – Äfven styckets stilistiska hållning lider, blir sväfvande och ojemn så ofta förf.författaren aflägsnar sig från sina Finska förebilder. Stilen är annars genomflätad af raska och lyckliga bilder samt af mycken spänstighet.

7 Hr Roos uppträdde 1839 med en liten dramatisk eskiss, Ines benämnd, hvars poetiska färg och stil till alla delar erinrade om Almqvists Signora Luna. Någon tid derefter (1841) anmäldes i bokhandeln en af samma förf.författaren utgifven samling Dikter af lyrisk tendens. Förf.Författaren hade i dem tagit ett steg framåt både i stilens mjukhet och innehållets poetiska halt. Men äfven i dem stod förf.författaren värnlös och blottad för inflytelsen af en främmande ande: för Runebergs sångmö. Allmänheten har nu af Hr Roos emottagit ett nytt häfte dikter och Ref.Referenten vill säga sin tanke derom.

8 Leinola heter den episka dikt i sex sånger, hvilken upptager större delen af häftet och utgör dess kärna. Prisbelönt af Österbottniska Afdelningarna, till hvilka den 1842 om hösten inlemnades, vitnar denna dikt delvis om en gryende sjelfständighet, som kämpar sig fram genom de lånade tonarter, i hvilka förf:sförfattarens sångmö förut varit insnärjd. Handlingen i Leinoladikten röjer mycket syskontycke med den, som genomgår Den Gamles Minnen. En besvarad kärlek och en förskjuten, den besvarades lycka, den förskjutnas hämd, bilda det faktiska af innehållet. Scener än af strålande varmt, än af mörkt skuggadt behag, en Finsk talkko, en länge saknad sons återkomst till hemmet, en vinterafton i qvarnen, mörka tankar i nattlig skog, en brölloppsnatt, ett svart nidingsdåd, en okufvad förtröstan midt under nöd och förlust, bilda taflor af bjert omvexlande skönhet. En anmärkning nödgas refer.referenten göra mot anläggningen af planen: sjelfva vändpunkten i Leinoladottrens öde, och dymedelst i hela dikten, – Elins (Ellis) flykt i en björninnas armar – är sökt och bygd på en orimlighet. I ett epos, liksom i dramat, bör handlingen utveckla sig ur inre motivet, och minst bör i den episka dikten en sådan deus ex machina, som här björninnan, framkallas på scenen. Till beröm för fjerde sången, i hvilken denna knalleffekt förekommer, må likväl anföras, att den är stilistiskt rask och bjert samt den mest sjelfständiga af de sex. De första tre sångerna äro mycket Runebergiska, särdeles den tredje, en kopia af den oefterhärmligt sköna fjerde sången i Nadeschda. Färgläggningen i Leinola påminner ofta om denna dikt; reminiscenser af »den mörke Dmitri» igenkännas. Längre fram i stycket återfinne vi förf.författaren i mera egna tonarter, och om äfven styckets jemna hållning deraf lider, godtgöres detta genom den friskare skönhet, som aldrig saknas, der den unge skalden talar varma ord ur eget bröst. – Teckningen af Finska folkscener inom det husliga lifvet är trogen, stilen mjuk och ledig, någongång uttänjd, bilderna vackra.

9 Med särdeles nöje har refer.referenten genomläst de Dikter af Blandadt Innehåll, hvilka, – de flesta förut upptagna i Åbo Underrättelser och Helsingfors Tidningar utgöra detta häftes sednare del. Det lefver i dem en frisk ande och en varm känsla utan känslopjunk. Hr Roos har i sina båda stycken Till Celia, Till ett Barn, Bruden, Bygdens Barn, Floden och Hjertadt samt ännu några andra dertill träffat den enkla skönhet, som synes vara den lättaste och likväl är den|81 3| svårast förvärfvade i den poetiska formen. Gerna ville refer.referenten säga detsamma om Skytten, men kopian af Runebergs Jägargosse sticker dervid för bjert fram. I Svanen och De Två är känslan för dimmig, dunstande och oklar, för att anslå rätt och det vore önskligt att förf.författaren när han, såsom i Återkomsten vidrör balladen, ville undvika sentimentalitet och konstlad effekt.

10 Nu frågas: hvad äger man att hoppas af båda de här omnämnda alsterna af Hrr Berndtsons och Roos' författareskap? Refer.Referenten är böjd att svara, det de båda dikternas egentliga värde ligger i hoppet om en framtida sjelfständighet hos deras resp. författare. Hr Berndtson har sednast tagit Kalevala och Runeberg till förebilder, Hr Roos har valt Runeberg och måhända någongång Franzén. Efterbildningen är omisskännelig; man bör blott icke vara orättvis nog att derföre benämna dikterna kopior. Båda förff. hafva tecknat Finska scener och i dessa ligger ursprungligen det färgtycke, som genomgår de förebilder, hvilka nämndes. Att ösa ur samma källa, som en föregångare, är icke alltid detsamma som att imitera honom. Få anlag födas fullvuxna, sig sjelf bestämmande. Att först imitera, att gå in i ett främmande väsende och tala med dessa tunga som vore den ens egen, är godt, endast mönstret duger och man engång kommer lös. Inträffar detta, så återkommer man aldrig tomhändt till sig sjelf igen; alltid har man då med sig införlifvat något af den främmande andens ljus. Blott en klippa må undvikas: det främmande elementet må aldrig hos imitatören öfvergå till manér. Då hårdnar ett skal kring tanken, den fria anden förmår ej genombryta det och förtvinar osäll i nesliga bojor.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile