Konversation. Oktober 1867

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i Åbo Underrättelser 5/10 1867:|118 2|

Konversation.

(Oktober 1867.)

1 – Det finns mången här i verlden, som ingenting glömt och ingenting lärt, och till dem räkna vi ångbåtsrestaurationerna. Penningen har nu med hvarje år stigit i värde, och de flesta förnödenheter – mjöl tyvärr undantaget! – ha fallit i samma proportion, men värdshus och ångbåtar behålla sin gamla taxa, som var så flink att stiga,|118 3| när penningen föll, men är så lat att falla, när marken stiger. Värdshusen må nu gerna vara: den som vill betala 80 penni och en mark för sin biff etcetera, när köttet kostar 2 mark 50 penni lispundet, må gerna göra det. Mera skada är det med ångbåtarnas restauration, ty på den beror en stor del utaf persontrafiken. Är det icke en skam och en högfärd, att folk, som aldrig hemma äter mer än två rätter i hvardagslag, skall nödvändigt serveras med fyra rätter på en ångbåt? Är det rimligt i våra tider, att folk, som med rätta annars vänder marken två gånger, innan han ges ut, skall betala 2 mark 40 penni för en ångbåtsmiddag, antingen den äts eller ej, hvilket sistnämnda är en qvarlefva från den tid, när publiken var till för ångbåtarnes skull och icke tvärtom? Är det en hushållning för våra dagar, att debitera en passagerare 7 mark 60 penni om dagen för frukost, middag, qväll och två koppar kaffe, eller att för den sistnämnda favoritdrycken taga 60 penni för en kopp, som kostar högst 15? Var god och res med familj från Uleåborg till Åbo, eller från Vasa till Helsingfors (för att ej tala om turer på hela linien), så får ni betala vackert! Men ni är också för klok att göra det. Ni underkastar er hellre alla besvärligheter och allt krångel med ekipager etcetera landvägen, och så blir ångbåten i sådana fall blott en nödfallsutväg och går miste om hälften af sina passagerare. Detta borde dock ångbåtsrederierna ändtligen taga ad notam.

2 – Svaret är dock genast tillhands, att restauratörerne ej kunna stå sig med mindre, de veta ej förut huru många passagerare de ha att försörja, färska varor förskämmas etc. Detta är, med förlof sagdt, ingenting annat än lojhet i ekonomin. Ty en ångbåt, som alla dagar och nätter anlöper hamn, borde med någon förtänksamhet lätt kunna förse sig i hvarje hamn med mjölk, grädde och sådant, som ej kan anskaffas för hela resan, endast man har ett ombud för sådant. Men för det man icke ids tänka så långt, och för det att en och annan Kresus vill lefva godt, skola alla andra rätta sig derefter eller bli borta och ångbåtarna gå så toma på folk, som de nu ofta göra.

3 – Man skulle då hellre följa exemplet på de mindre svenska ångbåtarna och servera portionsvis efter en enkel matsedel. Kresus kan då för sin del äta hela matsedeln igenom och snaska på köpet hvad huset förmår, men de öfriga böra ha rätt att nöja sig med sin biff, om de så behaga, eller med ren sjöluft, om det ej konvenerar dem att hafva aptit. Detta torde dock slutligen blifva den bästa uträkningen både för rederier, restauratörer och passagerare, tillochmed om befälet ej spisar på allas bekostnad.

4 – Af att ej hafva aptit på sjön påminner jag mig en ny benämning för Ålands haf. Det är kanske icke så alldeles fashionabelt att tala derom, men man vet, att en ångbåtsresa i sjögång har vissa olägenheter, och detta gaf en illa ansatt passagerare anledning att kalla Ålandshaf – Ulriksdal.

5 – Man talar så mycket om nöden nuförtiden och det är, Gudi klagadt, intet att skratta åt. Men hellre än att hänga läpp, se bekymmersam ut och lägga händren i kors, skulle man arbeta med friskt mod i det längsta. »Gråta hjelper icke i onda dagar», säger det finska ordspråket. Raska beslut och verksam handling, så som det gamla Åbo så berömligen visade, när det tog initiativet till nödbrödstillverkningen, sådant är hundra gånger bättre och mera fosterländskt, än alla jeremiader i tidningarna och allt anropande af staten som allmoseutdelare, medan de enskilde sitta och vänta på stekta sparfvar.

6 – Redan på sommaren gick mångenstädes en sägen bland folket i Österbotten, att regeringen utrustade ett emigrantskepp, som kostnadsfritt skulle öfverföra hugade utvandrare från Finland till Amerika. Ryktet om en emigration till Polen tyckes vara en variant till planerna på Amerika. Man kan icke undra, att mången nu varierar det gamla kära ordspråket och tänker: hemma bra, men borta bäst!

7 – Bland gubbarne i N. socken var mycken fundering om hvarifrån de kalla somrarna och de dåliga åren nu månde härröra, och den, som förmente sig vara klokast af sällskapet, försäkrade på fullt allvar, att de dåliga tiderna kommo af elektriska telegrafen, hvilken »drog kölden åt sig». Som bevis härpå anfördes, att den första stora missvexten inträffade 1856, när elektriska telegrafen först uppsattes.

8 – Detta påminner om en annan förklaring af den nu i landet rådande allmänna sjukligheten. En man, som hade icke så liten vänskap för flaskan, förvånade sig att man ens kunde tveka om orsaken. Der, menade han, ha vi följden af husbehofsbränningens afskaffande!

9 – En gumma opponerade sig af alla krafter mot nödbrödet såsom syndigt och i skriften förbjudet. Hvad skall då folket tänka, när man bjuder den ärlige och laglydige mossa, men straffar förbrytarne uti landets fängelser med det hårda ödet att äta bröd af råg, hafra och korn?

10 – Om drottning Kristina berättas, att när man klagade för henne huru folket led hunger, hade hon svarat: kunna de icke äta sill och bröd?

11 Grefve Tessin berättar i sin dagbok, att under samma drottnings tid en person blef dömd till en natts fängelse på vatten och bröd.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile