Konversation. Den 26 Februari

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 27/2 1866:|48 2|

Konversation.

Den 26 Februari.

1 – Hvarför har man ej hört af några insamlingar i Helsingfors för de nödlidande i östra och norra Finland? För det att inga understödskomitéer bildat sig i de nödställda socknarne.

2 – Icke skall man tro att tillgångarna i södra Finland äro så utomordentligt rika, att de vid hvarje påstötning rinna öfver bräddarna. Äfven här är stor penningebrist och många närmare fattiga; dock, skola ingalunda gåfvor af godt hjerta tryta, allenast saken ställs rätt. Man bör komma ihåg, att klagoropen från norr och öster nu varat nästan oafbrutet i fyra år, och det kan ej nekas att »der junge Ochs» nog ofta varit framme i tidningskorrespondenserna med sitt: »vargen är här! vargen är här!» När nu den verkliga vargen, den rätta nöden, har angripit hjorden, så tror man icke »der junge Ochs», ty den bättre lottade allmänheten har blifvit uttröttad och misstrogen. Detta skulle herrar korrespondenter en annan gång taga ad notam och icke i så skriande färger utmåla hvarje brist och bekymmer, som drabbar deras landsort och som dock mången gång kan med någon omtanke fördragas, till dess att tiderna blifva bättre.

3 – Nu, när åtminstone tio socknar i Karelen och Uleåborgs län verkligen äro i största behof af skyndsam hjelp, skulle man icke bort vänta att Helsingfors eller andra orter hade på blotta rykten insamlat medel, för att sedan skicka dem på måfå till guvernörerne eller socknarnas fattigvård. Det första och nödvändiga hade varit att i hvarje socken, der verklig och stor nöd är rådande, bildats en understödskomité, som tillkännagifvit behofvet, åtagit sig att mottaga inflytande gåfvor och ansvarat för deras rätta fördelning. Det är en försummelse att detta icke längesedan har skett, ty då skulle ganska säkert understöd redan ha tillströmmat från många håll. Den som gifver något, tycker sällan om att gifva i allmänhet. Han vill veta hvar gåfvan hamnar; han vill öfvertyga sig att hon faller på god hand. Derföre har man ett stort misstroende mot stora fördelningar, t. ex. länevis, emedan man föreställer sig att fördelningen ofta nog göres på slump.

4 – Man har icke sett nu, som för tre år sedan, slöjdarbeten utbjudas från de nödställda orterna. Och likväl händer här i Helsingfors att man får söka länge, innan man får köpa t. ex. ett par ullvantar, jag hade så när sagt ett par ullstrumpor, och annat mer af det simplaste slag, som just hör eller borde höra till folkets hemslöjd. Ett par dugliga skidor fås ej för penningar, nu när alla skolbarn längta derefter. Säfmattor, som hvarje barn kan fläta, finnas ingenstädes till salu. Af trädslöjd och handarbeten ser man aldrig annat än det allra vanligaste, och de senare äro dyra. I hvarje bondstuga hänga små konstsaker af träd, näfver och halm, men aldrig ser man här en skymt utaf sådant. Trädhästar för barnen hemtas från Ryssland. Knifvar, som smidas till hundradetal i hvarje finsk smedja, importerar man från Tyskland och Belgien. Skoplagg, som kunde tillverkas af hvarje bondskomakare, äro mycket dyra i Helsingfors. Från Petersburg hemtas rökt fisk, men från våra egna kuster och insjöar är man icke i stånd att få en rökt lax, sik eller bökling. Och så är det med hundrade saker. Man säger att nöden är uppfinningsrik, men icke märker man mycket deraf åtminstone här.

5 – Och likväl ser man Helsingforsarne gerna köpa äfven det obetydligaste, om det blott har någonting inventiöst. En fattig gumma gick för ett par veckor sedan omkring och sålde figurer, föreställande löfträn, med yfviga kronor af långa, ringlade spånor, täljda ur samma trädstycke. Priset var 25 till 50 penni efter storleken, och öfverallt hvar hon kom, skyndade barn och äldre att köpa de trefliga träden. Andra skulle i hennes ställe ha föredragit att gå och tigga.

6 – Apropos af fattig- och arbetshus, som man nu lärer vara nödsakad att bygga här och der i städerna, – finnes här icke en fond som kallar sig fattig- och arbetshusfonden och som har den godheten årligen uppbära ansenliga summor? I December 1865 voro från denna fond utlånade 2 687 798konsekvensändrat/normaliserat mark. Nu, skulle man tycka, vore väl tiden inne för denna fond att motsvara sitt namn – eller välja ett annat.

7 – Från Nordamerika, och numera äfven från Norge, exporteras årligen flera hundrade steppslaster is till Medelhafshamnarna. Redan för tio år sedan föreslogs en dylik export från Finland, men sades möta åtskilliga svårigheter? Kanhända betyda alla dessa hinder ingenting annat, än att saken är ny. Det vore skäl att försöka. Underligt vore, om ej Finland skulle kunna konkurrera på den marknaden. Det vore att exportera ett stycke klimat. Ingen lärer neka att rudimaterien finnes till öfverflöd i våra insjöar, ty isen bör vara af sött vatten. Men det fattas ännu i vår industri, att isen omkring champagnebuteljen importeras med varan från Frankrike.

8 – Sedan qvarta och qvinta i detta månskifte voro kalla, är all utsigt att så behålla|48 3| vintern åtminstone till inemot nästa ny den 16 Mars. Barometern stod d. 21 Februari högre än han stått sedan den 7 December, likasom thermometern i natt stått lägre än förr denna vinter (− 22), och den mycket oroliga, nedtryckta stämningen i athmosferen, som framkallat så många sjukdomar, synes ha lugnat och höjt sig.

9 – I den verldsocean, på hvars botten vi spatsera som andra snäckor och blötdjur, – i lufthafvet omkring oss, – gå många strömdrag, om hvilka vi ej hafva en aning. Våra naturforskare hafva temlig reda på verkningarna, men frågar man orsakerna, så ser man dem gå i en cirkel från värmet till vindarna och från vindarna åter till värmet. De förstå att på kartor utrita Ilmatars fotspår uti den lätta luftböljan, men hvarför hon så nyckfullt leker med våra beräkningar, kan ingen utgrunda. »Det är en kraft», brukade gamle Hällström säga, när han med sin mångpröfvade lärdom slutligen kom, som alla andra, till den stora väggen, der forskningen stadnar maktlös. Och då tillade han med sin glada min, såsom den vise småler åt mensklig vanmakt: »Vi kalla det kraft, ty verba valent ut nummi», ord och mynt gälla efter valör. Herrar Darvinister och andra, som härleda menskan från ett infusionsdjur, verlden från en gasbubbla och lifvet ifrån en gäsningsprocess, skulle vara lika ärliga och tillstå, när de komma till den der »kraften», att der bakom finnes något, som gäckar all deras klokskap och som åtminstone borde göra dem varsame i deras omdömen.

10 Bore.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile