Från Helsingfors. 10. Öfverste Löjtnant Leopold, S:t Petersburg

Från Helsingfors. 10. Öfverste Löjtnant Leopold, S:t Petersburg

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 29/12 1849:|102 2|

Från Helsingfors.

10.

1849 Dec. 28.

1 Öfverste Löjtnant Leopold,

2 S:t Petersburg.

3 Min herre – er titel har nu blifvit så lång, att jag återkommer till den gamla och korta titulaturen således: min herre! Jag har haft nöjet emottaga ert bref, hvari ni underrättar om ert afsked med pension och förhöjd grad samt er snara återkomst till fäderneslandet. Jag lyckönskar er härtill uppriktigt; er förlamade arm skall ännu hafva styrka nog att plöja Finlands tegar, och det hjerta, som Besarabiens och Grusiens mörkögda skönheter förgäfves sökt eröfra, skall ni otvunget nedlägga vid en finsk flickas fötter. Alla rykten om er förbindelse med den besarabiska furstinnan och hennes rikedomar ha visat sig ogrundade; ung, tapper, dekorerad, graderad och pensionerad vid 35 års ålder, skall ni blifva en prydnad för salongerna, ett mål för alla mödrars krokar och alla flickors nät; afundsvärde Leopold! Redan söker man utforska dagen för er ankomst hit; man vill då, likasom händelsevis, arrangera ett slädparti till Kajsaniemi och likasom händelsevis invitera er att vika åt höger, sedan ni passerat långa bron. Akta er, min herre, det blir en farlig batalj, ty mot er, mot er ensam riktas denna gång fiendens hela artilleri!

4 Ni skall återfinna Helsingfors i vinter drägt – drifvor och is, slädnät och schjuppar, ljussken och dansmusik, mycket förändradt och ändå mycket likt; scenen något utvidgad, det inre något mera förgylldt, personalen i hufvudrollerna till en del ombytt, men – pjesen densamma. Ni känner ju denna pjes, intrigen är bra hållen och upplöser sig ofta i giftermål. Då applåderar den goda publiken, ty af alla pjeser i verlden älskar den mest komedier.

5 Tidigt kom vintern i år; på alla landets isar och vägar ilade slädarna fram redan långt före jul, och bryggan mellan Helsingfors och Sveaborg var denna gång färdig minst tre veckor före den vanliga tiden. Tillförseln till jul var derföre ovanligt ymnig, och skinkorna prunkade i år på många bord, som annars saknat denna läckerhet. Sjelfva julen andades ärlig finsk köld om 15 till 20 grader; klar luft, vindstilla, rimfrost och månsken smyckade herrligt den nordiska naturen. Som vanligt, passerade högtiden stilla inom familjerna, sedan man förut hela veckan igenom roat sig på lysande baler; blott stjerngossarnes sång, Mäster Smith i theatersalongen och den vanliga »picknicken» annan dag jul afbröto då den festliga tystnaden öfverallt.

6 De få nyheter jag denna gång hade att meddela er, sparar jag till nästa år; ni sjelf, min herre, har ju tillfälle att innan kort inhämta dem på ort och ställe. Jag vill endast nämna det fenomen man i år varseblifvit på alla boklådor, nemligen ett alldeles ovanligt, man kunde säga öfvernaturligt tillflöde af allt slags lättfotad jul-literatur, isynnerhet från Sverige. Boklådornas diskar denna tid kunde i läckerhet mäta sig med Hr Forsströms välförsedda julbord, der åskådarens lystnad tvekade i valet mellan kakor, sockerfjärlar och knallkarameller. Bland de många svenska kalendrarna saknades i år »Nordstjernan», – sorgliga bevis på att de literära celebriteterna tagit slut! Deremot har den alltid fiffige L. G. Rylander utgifvit en predikosamling med porträtter och facsimiler; så smånätt!

|102 3|

7 Året 1849 går till ända. Lidande af det föregåendes djupa sår, arbetande på att undanrödja dess spillror, har äfven 1849 varit ett blodigt, mödosamt år, rikare på sorger, ödeläggelser, brutna förhoppningaroriginal: förhopoingar och spilld menniskolycka, än på glädje, välsignelse och verkliga framsteg till det goda. Äfven i år, då fjerran från oss så många tårar gjutits, då så blodiga krig, så härjande farsoter och felslagna skördar bragt ofärd och nöd öfver många fordom blomstrande länder, – äfven i år må vi prisa försynens godhet, som så nådigt bevarat vår hembygds och vår kärleks land från fejd och nöd, och om icke alldeles afvändt hunger och pest, dock mycket mildrat deras slag och låtit deras spår så snart försvinna. Må vi icke gå framtidens oväldiga dom i förväg; det är den som skall skipa lag och rätt öfver samtiden. Men om vid anblicken af främmande nöd och egen hemfrid, under alla de brister som vidlåda det närvarande, en känsla af lugn och tillfredsställelse blandas i det menskliga deltagandet för likars öden och dagens stora frågor, så anser jag denna känsla berättigad och är viss uppå att flertalet af tänkande och fosterlandsälskande män så anse den. Det är denna känsla af lugn, förtröstan och mod jag vid flera tillfällen i dessa mina bref till er, min herre, sökt framhålla, och jag vet rätt väl, att de finnas, som tagit anstöt deraf, som ansett mig för en dagens ögontjenare, emedan jag vågat se dagen ljus, i bredd med framfarna dagar och samtida förhållanden. Jag vet ock att man i alla tider lättare tillpratar sig mängdens ynnest genom att underkänna det närvarande, än genom att tillerkänna det dess värde. Men intet hårdt omdöme, intet misskännande, från hvilket håll det vara må, skall någonsin bringa mig att vika från min öfvertygelse, som är att Finlands läge i denna stund, jemfördt med fordna tider och andra länder, är sådant, att fosterlandsvännen må derföre tacka Gud och ställa framtiden i Dens hand, som ensam hvälfver folkens öden.

8 Och nu till något annat.

9 Sedan mitt första bref till er, min herre, den 10 Dec. 1842, hafva 7 år förflutit, under hvilka jag haft nöjet 72 gånger tillskrifva er. Ni har under denna tid, som en tapper riddare, älskat, druckit, duellerat, slagits och blifvit befordrad tre grader framåt, mist armen, men behållit hjertat. Efter så många bravurer återvänder ni till Finland; ingenting är enklare, likasom ingenting heller naturligare, än att vår korrespondans i följd deraf upphör. Likväl, min herre, jag måste erkänna det, är behofvet att meddela sig ofta lika stort som längtan att höra nytt, och dessa båda egenheter, som tillfredsställa hvarandra, hafva förskaffat er en – efterträdarinna. Saken förhåller sig så.

10 För ett och ett halft år sedan reste på Atka eller Sitka, jag mins ej hvilket, ett ungt finskt fruntimer, fröken Leopoldine till Sitka som sällskapsdam. För er, min herre, som konnässör, kan jag väl i förtroende yppa ett och annat om denna vår landsmaninna. Tjugu år gammal, med icke regelbundna, men behagfulla spirituela drag, mörkt hår, orientaliskt dunkla och uttrycksfulla ögon, vext under medelmåttan och den ledighet i hållning, som vinnes genom bildadt umgänge, vore detta unga fruntimmer i hög grad intagande, om icke det goda hufvudet så ofta finge makt öfver det något ostadiga hjertat. Fennomanska till ytterlighet i sin tidigare ungdom (och då talade hjertat), slog hon sedan om till en annan ytterlighet och fann allt i hemlandet trångt, ödsligt, fattigt och otillfredsställande. Resor till Sverige, Petersburg och Frankrike ökade på engång hennes vettgirighet och hennes obelåtenhet; för denna vidt sträfvande själ var icke blott Finland, utan Europa för trångt; i ett raskt ögonblick beslöt hon kringsegla jorden, och Sitka på nordvestra kusten af Nordamerika blef hennes mål.

11 Således en emanciperad qvinna?

12 Åhnej, blot en liten exalterad flicka, en fjerdedel George Sand, en fjerdedel Esther Stanhope och resten finsk natur. Med andra ord: trefjerdedelar hufvud, en fjerdedel hjerta, hvilket jag för min del anser vara det omvända måttet af den harmoniskt bildade qvinnans beståndsdelar. Hvad hände emellertid? Knappt var hon kommen till Sitka, innan den åt sidan skjutna kärleken till hemlandet återtog sin rätt. För henne, som nyss förut med likgiltighet hörde de vigtigaste tilldragelser inom fosterlandet, fick nu den minsta notis derifrån en förr aldrig anad betydelse. Föreställ er hvilket öde, att då, ifall ej särdeles lägenhet inträffade, blott engång om året erhålla post från Finland! Elfva månaders ovisshet var omöjlig att uthärda för hennes lifliga lynne. Uppfinningsrik, som qvinnan alltid är, påfann hon det råd, att med första fartyg, som afgick hitåt, sända trettio dufhonor, födda och uppfödda på Sitka, der deras hanar och ungar qvarblefvo. Af dessa trettio omkommo under resan 6; de öfriga 24 finnas nu här i Helsingfors till min disposition för ett bref i månaden. Då under deras långa återfärd öfver Asien lätt en ofärd kan hända någon af dem, afgår hvarje bref med två dufvor och i två exemplar. Flyga de snabbt, kunna de om två veckor vara framme i Sitka.

13 Detta således om er efterträdarinna, och härmed slutar jag mitt 72:dra och sista bref till er, Öfverste Löjtnant Leopold. Lefve friden, hoppet och endrägten! Finland för alltid!

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile