Anmärkningar om dödsstraffet

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 31/3 1860:|39 2|

Anmärkningar om dödsstraffet.

1 Det kan synas besynnerligt af oss och andra, som just ej äro kända för någon kannibalisk blodtörst, att antaga fall, när dödsstraffet synes berättigadt, eller rättare: när det icke kan ersättas af andra straff. Vi må derföre fritt uttala våra betänkligheter och önska ingenting hellre, än att de må vederläggas af erfarenheten så visst, att intet tvifvel mera blir möjligt.

2 Vi ha för nio år sedan anfört makarna Mannings afrättning och Dickens skildring som bevis för den demoraliserande verkan af dödsstraffets offentlighet. I samma syftning anförde vi den på sin tid ryktbare adertonårige mördaren Breitfelts afrättning i Stockholm.

3 Derom kan således ej mer vara fråga. Återstår att bevisa dödsstraffets absoluta förkastlighet äfven så, som det numera tillämpas, åtminstone i en del fall, i England och Frankrike: inom fängelsets murar eller på för allmänheten okänd tid, i närvaro af statsmyndigheterna, presten och några få vittnen. Först efteråt kungöres offentligen, att brottslingen med sitt lif försonat lagarnas stränghet.

4 Visst måste det vara starka skäl, som tvinga civiliserade samhällen att underkasta sig en så sorglig nödvändighet. Jus talionis, vedergällningsrätten (lif för lif och tand för tand), kan ej mera erkännas som skäl, emedan all hämd är ovärdig ett kristet samhälle. Den aktade insändaren må derföre tillåta oss några frågor, dem hans omfattande insigter i dessa ämnen vid tillfälle torde besvara.

5 1) Hvarföre har man bibehållit dödsstraffet t. ex. i England, der hvarje ord är fritt och hvarje öfvertygelse bryter sig väg – der vår tids menskligare åsigter funnit den vidsträcktaste verkningskrets – der brottmålslagstiftningen genomgås af en human tendens att förbättra brottslingen – der alla utvägar äro försökta att ersätta lifsstraffet med andra medel: deportation, cellfängelse, ankarsmedjor; hvarföre har allt detta i vissa fall visat sig overksamt?

6 2) Kunna dessa medel, understödda af religionen, vara säkra om att förbättra den högsta graden af mensklig förhärdelse, så länge brottslingen äger hoppet, ja vissheten att få behålla sitt lif, der alltid en möjlighet att fortsätta den beträdda banan står qvar för hans inbillning? Erfarne själasörjare säga oss att förhållandet underbarligen ändras, när verlden sjunker undan en menniskas fötter och hon framför sig skådar endast evighetens omätliga famn. Måste icke fall inträffa, när en sådan väckelse förbättrar oändligt hastigare och säkrare, än år af elände, under groll emot samhället och den slöa förtviflan, som vanligen träffas hos liftidsfångar?

7 3) »Benåda» en stor förbrytare med lifstidskedjor; inmura honom i den ensliga cellen; förvisa honom i lifstidslandsflykt till tungt arbete; hvad mer? Är detta en nåd? Hvad är en kort död mot ett långt lif sådant som detta? Kan han icke begära som rättighet att straffas till lifvet?

8 4) Dödsstraffet skulle ej verka afskräckande? Den milde konung Oskar i Sverige hade en naturlig motvilja för dödsdomar. Men sedan äfven de störste brottslingar ansågo sig visse om benådning, tilltogo de grofva brotten så, att kronprinsen regenten, numera konung Carl XV, fann sig föranlåten att strängare tillämpa lagens bokstaf, hvarefter dödsdomarna ånyo gingo i verkställighet. Man har beklagat denna hårda nödvändighet, men de humanaste män ha erkännt dess vigt.

9 5) Om det högsta straffet förlorar sin udd, hvilka följder uppstå deraf för samhällets säkerhet? Fråga domare och prester t. ex. i Österbotten om de der rådande förvillade föreställningar. De skola svara, att hvarannan lifdömd brottsling afhör sin dom med ett gäckande smålöje. Skälen dertill kunna vi förutsätta som bekanta.

10 6) Är det verkligen så otänkbart, att t. ex. Carl Granroths broder och första hustru samt de olyckliga barnen ännu skulle andas, om denne samvetslöse skrymtare skådat framför sig en dom efter bokstafven? Nåd för offren, icke för bödlarna!

11 7) Månne icke ökade förvärfskällor och en förbättrad själavård varit de främsta orsakerna till en minskning i brottens antal?

12 8) Om, såsom en mensklig känsla bjuder att önska, dödsstraffet en dag skall försvinna för en civilisation, som lyckats i lifvet genomföra den kristliga kärlekens högsta grundsatser – hvad berättigar den aktade insändaren att anse oss för närvarande stå på ett högre trappsteg af civilisationen, än t. ex. England, Frankrike och Sverige, som bibehålla dödsstraffet? Och står icke detta straff i alla fall qvar äfven här för politiska förbrytelser och i krigstid?

13 9) Antages slutligen, såsom man bör antaga, att denna sorgliga bestraffning tillämpas endast i sällsynta fall, för den högsta graden af moralisk förnedring, – återstår icke i alla händelser regentens dyrbara rättighet att benåda i de fall, då mildrande omständigheter dertill föranleda?

14 Dock nog om detta ämne. Må de lagfarne tala. Må erfarenheten vittna. Vi underkasta våra tvifvel deras upplysta afgörande.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile