Neva
Kommentar
Kommentar
Tre manuskript är kända: ms1 är daterat 27/4 74, de övriga saknar datering. Dikten publicerades i Mosaiker samlade af e*** (utg. av Emilie Björkstén, Hfrs 1874).
Floden Neva i västra Ryssland rinner upp ur sjön Ladoga och mynnar ut i Finska viken vid S:t Petersburg. Dikten hör till Topelius fosterländska poem med vattendrag som ledmotiv, som »Islossningen i Uleå elf», »Saima kanal» (ZTS I, s. 253–256 resp. 278–285) och »Imatra» (s. 133). Den har i Topeliusforskningen inte uppmärksammats som en patriotisk dikt, vilket enligt Enckell kan bero på en ovillighet att låta den ryska floden bli en symbol för Finlands frihetssträvanden (1970, s. 275).
Dikten tillkom efter att Topelius hade besökt Sankt Petersburg i april 1874 för att som representant för universitetet uppvakta ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt på 80-årsdagen. I Självbiografiska anteckningar beskriver han intrycket av floden: »Denna mäktiga Neva, som utflödar så ren och kristallklar ur Finlands sjöar och som lämnar Petersburg belastad med en stor huvudstads stinkande avfall, – denna Neva kunde jag icke så snart förgäta. Dess minne kvarblev i en sång som bär dess namn.» (1922, s. 275).
Vetterlund drar en parallell till stämning och landskap i Ljungblommor: Nevan har sin barndomskälla på Finlands åsar, Runotars hemvist, och det är sångmodern som inspirerat också dessa verser (1918, s. 17). Enckell menar att Topelius, »med all sin lojalitet mot storfursten i Sankt Petersburg», här »biktar sin tro att det ryska väldet skall förbli en i tidernas fullbordan övervunnen parentes i den fosterländska hävden», en åsikt som Topelius uttalar även i andra sammanhang (1970, s. 275).
Versen är jambisk pentameter med korsrim, ABAB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
2 Saimas sjön Saimens.
8 Wuoksi Vuoksen.
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 269–275; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 273–276; Vetterlund, »Finlands romantiker», 1918, s. 17
Neva.
Din barndomskälla var på Finlands åsar,
Der drack du lif vid
Saimas
gröna stränder,
Der bar du fiskarns båt och klippans måsar
Och sköljde obekanta svedjeländer.
5Se’n har du genombrutit bergens bräddar,
Förgåtts i Imatra, stått upp ur grafven,
Bredt snöhvit duk på tjugu forsars bäddar
Och plöjt i
Wuoksi
din väg till hafven.
Oöfverskådligt som en framtids öde,
10Ett haf af sötma, böljor af kristaller,
Nedsväljde Ladoga ditt djerfva flöde,
Liksom minuten in i seklet faller.
Men seklet droppar ned i evigheten,
Minutens suck vill ock odödligt lefva,
|198|15Och droppens väg, der han går fram förveten
Till ändlös, strandlös ocean, är Neva.
|38|Allena blå i land, der dimman töcknar,
Allena ren i gyttjan af moraser,
Allena skön och glad, går du i öknar,
20Der skrämda fly naturens milda gracer.
Hur stolt, hur lugn, med sakta krusad yta,
Du ses i ljungbevuxna hedar glida,
Tilldess du hör kanonens åska ryta
Och ser palatser uppstå vid din sida!
25Halt, eremit! Här bor en jätte. Stanna!
Du famnar en af verldens metropoler.
Böj för den väldige din stolta panna,
Och spegla maktens gyllene idoler!
Du stannar ej? Dig hejdar ingen boja,
30Ej mur, ej bro, ej dam, ej köl, ej flotta.
Förgäfves hör du menskovimlet stoja
För att din böljas finska lugn bespotta.
Än bländas du af qvällens tusen lågor,
Än trampas du af hästens hof och krossas,
35När is förgäfves fjettrar dina vågor.
Du frestas, lider, kufvas och förlossas.
|39|Du speglar lifvets lidelser och lystnad,
All maktens glans, all rikedomens grufva
Med samma okränkbara, stolta tystnad,
40Som nyss du speglat ödemarkens tufva.
Du kom så frisk, som vårens knoppar spruckit,
Så klar som källans våg ur jordens sköte,
Och hvilken drägg har icke här du druckit,
Förrän dig hafvets svalka kom till möte!
|199|45Dock stundom, manad ut af vestanvindar,
I vrede dränker du de vida torgen
Och dina fruktansvärda armar lindar
Kring kojorna, palatsen, kejsarborgen.
Du tama droppe der från Saimas stränder,
50Vill du också en gång eröfra verlden? …
Du lamm! Din sed är ej att sluka länder,
Du vänder nog igen till egna gärden.
Du är den tysta kraft, som allt kan bära,
Den tåliga, som kan försaka, bida,
55Den lugna, som kan älska, hoppas, lära;
Men drägg och bojor kan du icke lida.
|40|Och derför skall en gång du verlden skölja,
När de saktmodige besitta jorden.
Gå, två i hafvets sköte ren din bölja,
60Och vittna om din hembygds kamp i norden!
Mångpröfvad, frestad, segrande och slagen,
I kretslopp genom mäktigare länder,
Från Finland kom du, och med hemlandsdragen
Till Finska Viken sist du återvänder.
1874.