|115||91|

Gåfvor af höjden.

(Prolog till förmån för finske artisternes och literatörernes understödskassa.)

Hvad är det folket der, som, lätt på foten,

Emellan jord och himmel sväfva tycks,

Med hjessan i Olympens moln och roten

Kanhända ned i underjordens Styx, –

5Som sörjer för att göra andra glada,

Men aldrig samlar korn i egen lada

Och som i denna mödans verld af stoft

Tycks lefva blott af sol och sommardoft?

– Var god och säg mig, vise farisé,

10Som räknar ut i mark och penni lifvet:

Hvad står i reglementet föreskrifvet

Om detta diktarfolks betydelse?

Hvad är artisten, säg? Hvad är poeten?

Den regellöst kringirrande kometen,

15Hvad är hans plats, hans rol i menskligheten?

– Åh, svarar ni, hans namn har ett slags klang,

Men annars duger yrket ej till mycket.

Högst sällan får han titulärråds rang

Och lefver som det passar uti stycket.

20Två mark och femti penni för biljett,

Det är hans värde. Mindre har man sett.

– Jag tackar. Det är mycket rätt och billigt,

Det utan tvifvel är hans sanna mått.

|116|

Men tillåt mig en liten fråga blott!

|92|

25En man af facket torde kanske villigt

Upplysa oss om hvad vi ej förstått.

Ni till exempel, herr poet, som bigtat

Så sköna saker om hvad konsten diktat,

Var god och säg oss hvad den gälla kan;

30Ni är just egnad till värderingsman.

– Min herre, konsten är det skönas tempel

Och konstnärn dess beundransvärde prest.

Utaf hans skapelser och hans exempel

Upplyses verlden omotsägligt bäst.

35Som örnen, stiger han mot ryktets sol;

Hans panna bär odödlighetens stämpel.

Artistens trefot är en kungastol;

Skulptörens mejsel, musikerns fiol

Och målarens palett, poetens lyra,

40Allt är en spira, enkom gjord att styra

En verld, som böjer knä för konstens thron.

– Naturligtvis. Och för konstnär’ns person.

Förlåt mig, detta klingar rätt poetiskt,

Men smakar smått af sjelfafguderi.

45Kanske med litet mera modesti

Och mera praktiskt, mindre högesthetiskt,

Vi slutligen om saken ense bli.

Två meningar emot hvarandra strida:

Den ena tänker sig en musikant,

50Färgsudd, stenhuggare och komediant

På skinnpegaser genom töcknen rida;

Den andra betslar solens spann åt dem

Och för dem i triumf från diktarsmedjan,

Som föremål för verldarnas tillbedjan,

55Till ryktets och odödlighetens hem.

|117|

Att mellan dessa domslut finna vägen,

Det kunde göra Salomo förlägen,

Och derför vänder jag mig nu till er,

Till er, osynliga, fördolda makter,

60Som råden öfver menskohjertats schakter,

|93|

Och manar eder ifrån höjden ner,

Att slita tvistefrågan, som I veten:

Hvad är artisten, ja, hvad är poeten?

Hvad är väl deras plats i menskligheten?

---

65Den store Andens öga såg

Af höjden ned till parken

Och fann en vissnad gren, som låg

Förgäten uppå marken.

Hur är du, lilla gren, så arm?

70Jag vill dig lyfta till min barm,

Och du skall blifva grön och varm.

Så skedde, och af Andens kraft

Den torra grenen väcktes.

Af det fördolda lifvets saft

75Med grönska han betäcktes

Och blommade så underbar,

Som ingen gren i skogen var,

Med fågelsång och fägring klar.

Men när han nu så mäktig vardt

80Att rika blommor bära,

Förglömde han sin gåfva snart

Och sjöng sin egen ära:

Hur är jag dock så skön och rik,

Och ingen annan är mig lik

85I fägring, grönska och musik!

|118|

Den store Mästarn såg alltnog,

Att verket sig förhäfde.

Den lifvets kraft han återtog,

Som grenen genombäfde:

90Hur har du glömt, att jag var den,

Som gaf dig ljus af himmelen?

Välan, blif torr, blif arm igen!

|94|

Och åter grenen vissnad låg

Bland torra löf förgäten.

95Då vardt han ödmjuk i sin håg:

Hvi var jag nyss förmäten?

O Ande, som mig gaf gestalt,

Af stoftet du mig frambefallt,

Och jag är intet; Du är allt!

100Och Anden såg, att grenen sig

För honom ville böja:

Gren, efter du ödmjukat dig,

Så vill jag dig upphöja.

Jag har förstått din tysta bön;

105Välan, blif nu långt mera grön

Och tusen gånger mera skön!

Om förr du med naturens prakt

Sågs vida parken lifva,

Så skall du nu af Andens makt

110Mitt ädla redskap blifva,

Att allt, som förr var kallt och dödt,

Förvissnadt, sorgset och förblödt,

Blir genom dig ånyofödt.

Ty är du ock den minsta gren,

115Förtrampad på din tufva,

|119|

Så skall med höjdens återsken

Du jordens store kufva.

Allenast du i mig har rot,

Skall ingen makt stå dig emot,

120Och verlden ligger för din fot.

Men mörker är din arfvelott,

Om du dig sjelf upphöjer.

För mig allen, för Anden blott

Sig allt på jorden böjer.

125Det toma sken skall nederslås,

|95|

Men allt, som uti Anden sås,

Skall bära frukt och ej förgås.

---

Det var en saga. Rösterna ha svarat,

Och tolkningen, den lemnar jag åt er.

130Men om ock mycket än står oförklaradt,

Hvem är, som ej den glömda grenen ser?

Om han vid polens snö kan blommor bära,

Hvem vill ej då den store Anden ära,

Som prydt den ringaste så rik, så varm,

135Att smälta isarna i menskors barm!

När hvarje liten fågel har sitt näste,

När hvarje blomma har sin egen rot,

Den glömda grenen har ej skydd, ej fäste,

Han drifver biltog höstens frost emot,

140Och när i lifvets storm han maktlös blöder,

Finns ingen jordisk vän, som honom stöder:

Han faller, glömd af dem han glädje gaf,

Tilldess – för sent! – de blomsterströ hans graf.

|120|

Men samma lifvets stora, underbara

145Och höga Ande, som har konstnärn väckt,

Att i sin ringhet dock med höjdens fläkt

Hans herrlighet för menskor uppenbara,

Densamme Anden skall ock hjertan väcka,

Att nu sitt stöd den glömda grenen räcka,

150På det att hädanefter fri och ren,

I jordens stormar oförkränkt, idén

Må stråla klar af höjdens återsken.