Till Finlands Mödrar
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt.
Dikten är daterad på Topelius 70-årsdag. Han uppvaktades med ett minnesalbum innehållande poem, hälsningsverser och en mängd adresser från mödrar i bl.a. Björneborg, Heinola, Kaskö, Lovisa, Tammerfors och Nykarleby. – Redan i artikeln »Till Finlands mödrar» (HT 4/1 1845) hade Topelius hyllat mödrarnas uppoffrande kärlek, och framhåller att deras viktigaste uppgift är att lära barnen att älska sitt land, sitt folk och sitt språk, finska.
Versen är jambisk, rimflätningen AABBcc, liksom i dikten »Min moder» (s. 48 f.); versen kan läsas som nystev (se ZTS I, s. 335).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–6 Säg mig det renaste [...] moders famn! Jfr första strofen i »Min moder»: »Hvar finns en kärlek, som intill döden / Står oförändrad i alla öden, / Som, lik Guds engel, oss öfvervakar / Och fordrar intet, men allt försakar? / På denna jorden finns endast en: / En moders kärlek är det allen.»
Bibliografi
Vasenius III, s. 293–298
Till Finlands Mödrar.
(Den 14 Januari 1888.)
Som kan på jorden ett hjerta fästa;
Säg mig en kärlek, som tålig vakar
Och hoppfull lider och glad försakar!
5Sök ut för dem ett förtroget namn:
Det kan blott vara en moders famn!
Det kan blott vara den kära handen,
Som först oss ledde i främlingslanden,
Den trogna handen, som aldrig vikit
10Ifrån vår sida, när allt oss svikit,
Och stått med böners och tårars makt
Vid lifvets portar som englavakt.
Att se den famnen oss sträckt till möte,
Som bar oss förr vid sitt moderssköte,
15Att se den kärlek, som allt förlåter
Och allt försonar, oss söka åter,
Det är en vårluft i årens höst,
Det smälter is i ett menskobröst.
|56|Att se det första föreningsbandet
20För lifvet, verlden och fosterlandet,
Se hjertats, tankens och sedens höga
Uppfostrarinna med tår i öga
Oss kärligt räcka förenad hand,
Det är att famnas af folk och land!
25Det måste böja den mest förmätne,
Det måste höja den längst förgätne;
En lön som denna, hur varmt den menas,
Kan endast skänkas, men ej förtjenas;
Det är Guds eviga kärlek blott,
30Som mäter menskor med detta mått.
|210|Ack, detta lif, så förströdt, förfeladt,
Är blott ett styckverk af hvad vi velat!
I sköra lerkärl vi bära gåfvan,
Och allt, som duger, är skänkt från ofvan.
35Guds kraft allena i oss består,
Och hans är guldet, men slaggen vår.
Och vi gå bort, men den kära handen,
Som en gång ledt oss i främlingslanden,
Den trogna handen, som för oss strider,
40Skall aldrig tröttna i tiders tider
Att fostra framtid åt Finland än; –
Jag kysser, och jag välsignar den!