1. Midvinternatt
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Nordiska taflor», s. 440 f.
Inget manuskript är känt. Dikten tillkom sannolikt våren 1858.
Dikten kan läsas som en allegori över mörka tider: solguden Balder är död, solen fjättrad av Louhi och Väinämöinen har tystnat (vers 25–33). Här, liksom i »Vår enda arfvelott» (ZTS I, s. 226 f.), är det sången som skall befria ljuset i Norden (vers 34–36). Samtidigt introducerar dikten de följande »sångerna» i cykeln (vers 34–36).
Versen är en terzin: jambisk pentameter med rimflätningen ABA CBC DED o.s.v.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
4 Maanselkä (fi.) betecknar den landrygg som utgår från den skandinaviska fjällryggen.
7 Kölen fjällryggen som utgör en del av gränsen mellan Sverige och Norge.
10 Skandia Skandinavien i ms.
15 Muspelhem Muspelsheim: världsfördärvet i nordisk mytologi, här uttryckligen eldens hemvist.
16 skaparorden ursprungsorden: återkommande tanke hos Topelius, se t.ex. »Furornas sus» (s. 138, v. 40) och novellen »Trollkarlens dotter» (ZTS IV, s. 79).
18 Ragnarök universums undergång i den nordiska mytologin.
19 Skandias saga Saga betraktades under 1800-talet som historiens gudinna.
22 Runotar (fi.) »i övers. Sångens dotter» (ZT–Josephson 11/6 1858); sångens moder eller musa i finsk folkpoesi.
26 Nu är den hvite Balder död för Höder, Enligt fornnordisk mytologi lurade Loke den blinde guden Höder att döda sin bror, solguden Balder.
27 Midgårdsormen demoniskt väsen som i världshavet slingrar sig runt jorden.
29 Asars de förnämsta gudarna.
30 kalla Thor, att med sin vigge ljunga! Guden Tors färd över himlavalvet förknippas med åska och regn.
32–33 I fjettrar Lapplands Louhi [...] lade på dess änne. Enligt finsk mytologi låste Louhi, Pohjolas gudinna, in solen och månen i ett berg. Kalevala-myten återberättas i Topelius promotionsdikt »Striden om ljuset» från 1860.
34 låt oss Wäinämöinens harpa stränga, Enligt Kalevala behärskade Väinämöinen människor och natur genom sång och kantelespel. I slutet av eposet ger sig Väinämöinen vredgad av och sången tystnar – kantelen lämnas kvar till en »evig fröjd för Finland». Jfr »Kantele», ZTS I s. 5–9, komm. s. 311 ff.
Nordiska taflor.
1. Midvinternatt.
Midvinternatt står stjernklar öfver norden.
Det tindrar uti höjd, i berg, i dalar,
Och himlen lefver, medan död är jorden.
Maanselkä lyftar sina hvita toppar,
5Högtidlig, drömmande, mot nattens salar,
Liksom ett moln, der hagelskuren droppar.
Och Kölen ställer djerf sin jätteskullra
Med trotsigt hån mot oceanens vilja,
När berg af is emot hans stränder kullra.
10Här lutar Skandia den stolta pannan
Mot Finlands nacke. Dem kan ingen skilja,
Förrn hällebergen lossna från hvarannan.
Med handslag af granit fast bundna samman,
I jordens urtid vigdes de tillhopa
15Af den i Muspelhem fördolda flamman.
De hört Allfaders röst i skaparorden
Och stå förenta ytterst i Europa
Ännu, när Ragnarök beskuggar jorden.
På dessa fjällar sitter Skandias saga
20Och blickar mörk mot hafvets döda vågor,
Dem vinternatten tagit nyss afdaga.
|163|Och Finlands Runotar vid hennes sida
Begrundar nattens gåtor, när i lågor
De röda norrsken uppå fästet strida.
|127|25Då säger vesterns Saga: o, min syster,
Nu är den hvite Balder död för Höder,
Och Midgårdsormen sig i djupet ryster.
Kom, låt oss gråta Balder! Låt oss sjunga
Om höge Asars sorg, när ljuset blöder,
30Och kalla Thor, att med sin vigge ljunga!
Och Runotar af östern svarar henne:
I fjettrar Lapplands Louhi bergat solen;
Sju kopparberg hon lade på dess änne.
Men låt oss Wäinämöinens harpa stränga,
35Att det må varda ljus vid öde polen,
När sångens trollord kopparbergen spränga.