Kommentar

Se kommentar till diktsviten »Nordiska taflor», s. 440 f.

Inget manuskript är känt. Dikten tillkom sannolikt våren 1858.

Dikten kan läsas som en allegori över mörka tider: solguden Balder är död, solen fjättrad av Louhi och Väinämöinen har tystnat (vers 25–33). Här, liksom i »Vår enda arfvelott» (ZTS I, s. 226 f.), är det sången som skall befria ljuset i Norden (vers 34–36). Samtidigt introducerar dikten de följande »sångerna» i cykeln (vers 34–36).

Versen är en terzin: jambisk pentameter med rimflätningen ABA CBC DED o.s.v.

Punktkommentarer

vers – textställe – kommentar

4 Maanselkä (fi.) betecknar den landrygg som utgår från den skandinaviska fjällryggen.

7 Kölen fjällryggen som utgör en del av gränsen mellan Sverige och Norge.

10 Skandia Skandinavien i ms.

15 Muspelhem Muspelsheim: världsfördärvet i nordisk mytologi, här uttryckligen eldens hemvist.

16 skaparorden ursprungsorden: återkommande tanke hos Topelius, se t.ex. »Furornas sus» (s. 138, v. 40) och novellen »Trollkarlens dotter» (ZTS IV, s. 79).

18 Ragnarök universums undergång i den nordiska mytologin.

19 Skandias saga Saga betraktades under 1800-talet som historiens gudinna.

22 Runotar (fi.) »i övers. Sångens dotter» (ZT–Josephson 11/6 1858); sångens moder eller musa i finsk folkpoesi.

26 Nu är den hvite Balder död för Höder, Enligt fornnordisk mytologi lurade Loke den blinde guden Höder att döda sin bror, solguden Balder.

27 Midgårdsormen demoniskt väsen som i världshavet slingrar sig runt jorden.

29 Asars de förnämsta gudarna.

30 kalla Thor, att med sin vigge ljunga! Guden Tors färd över himlavalvet förknippas med åska och regn.

32–33 I fjettrar Lapplands Louhi [...] lade på dess änne. Enligt finsk mytologi låste Louhi, Pohjolas gudinna, in solen och månen i ett berg. Kalevala-myten återberättas i Topelius promotionsdikt »Striden om ljuset» från 1860.

34 låt oss Wäinämöinens harpa stränga, Enligt Kalevala behärskade Väinämöinen människor och natur genom sång och kantelespel. I slutet av eposet ger sig Väinämöinen vredgad av och sången tystnar – kantelen lämnas kvar till en »evig fröjd för Finland». Jfr »Kantele», ZTS I s. 5–9, komm. s. 311 ff.