Konstnärens maka.

(Minne af Fru Josefina Ekman, född Pippingsköld.)

Hon räckte honom gladt sin hand

På lifvets törnbeströdda strand,

Hon sporde ej hvad lott han bjöd,

Om det var lust, om det var nöd,

5Om han åt henne räckte

Sitt armod eller öfverflöd.

Hon sökte ingen annan lott,

Än tryckas till hans hjerta blott

Och dela, mot hans skuldra böjd,

10Hans nederlag, hans segerfröjd,

Hans sena aftonskymning,

Som dagern från hans middagshöjd.

Hvar solglimt på hans lefnadsstig

I hennes öga speglat sig;

15Hvart törne, som hans hjerta nått,

Det kände hon i dubbelt mått;

Hvar hand, som räcktes honom,

Den tryckte hon igen så godt.

När han var svag, af striden trött,

20När konstnärshjertat halft förblödt,

Då var hon stark, då var hon varm,

Då stödde hon sin kämpes arm,

|270|

Och Gud allena visste

Den strid hon bar i egen barm.

25Och verlden såg hans namn i glans,

All ära, all triumf var hans;

Hon stod der med sin öppna famn

Okänd i skuggan af hans namn,

I lyckans dag förgäten,

30Och alltid dock hans trygga hamn.

Nu är hon borta. Hvad finns qvar

I denna verld af hvad hon var?

Ett öde hem, en graf, en tår,

En vissnad krans från hennes bår:

35Hans minne, det skall lefva,

Så länge Finlands konst består.

Kanske skall dock en annan tid,

Som rörd och tacksam stadnar vid

En tafla, full af friskt behag,

40Med aktning minnas än en dag,

Att utan konstnärns maka

Fanns icke detta penseldrag.

Men Han, som en gång döma skall

Vår sjelfviskhet och svaghet all,

45Han mäter med fullmålig vigt

Det trogna hjertats tillförsigt

Och den ödmjuka kärlek,

Som allt försakat för sin pligt.

15 April 1871.