Kommentar

Två utkast är kända: ms1, daterat Marstrand 2 juli 1862, består av koncept till de två inledande stroferna och ms2, daterat 21/2 63, har ytterligare fyra strofer. Första strofen sändes i ett brev till sjökaptenen P. G. Böckelman i Jakobstad 30/3 1863 och dikten trycktes i sin helhet i Helsingfors Tidningar 15/6 samma år.

Topelius hade redan 1848, efter den studentfest där »Vårt land» sjöngs första gången, initierat frågan om en finländsk flagga. Diskussionen om en egen handelsflagga, inte den ryska, tog ny fart våren 1863 under det polska upproret. Man tänkte sig då att en egen flagga skulle signalera neutralitet.

En vecka innan dikten publicerades gjorde Topelius ett inlägg i Helsingfors Tidningar (undertecknat med hans signatur Undecumque). Han förfäktar här, som tidigare, sin övertygelse att flaggan borde vara blå och vit. Andra förslag, framförda främst i Helsingfors Dagblad, utgick från vapenfärgerna gult och rött, men Topelius invände att de representerade det svenska och det ryska (jfr vers 13–18). Vitt däremot är landets färg under sex månader, vitt är ungdomens färg och det finska folket är ungt, dess historia ett oskrivet blad. Blått symboliserar de många insjöarna och havet som omsluter landet (vers 36). »Hvitt och blått, det är ungdom och hopp!» (HT 9/6 1863). Klinge menar att motiveringarna var ett kamouflage: han förmodar att Topelius färgpreferens hade inspirerats av den ryska militära fanan med ett blått Andreaskors (1988, s. 8 f., 16, 30–33). Topelius postulerar färgerna redan 1854 under pågående Krimkrig – dels i dikten »Till Finska Sjöekipagerne den 28 April 1854», där han hyllar den blåvita ryska örlogsflaggans och det Finska sjöekipagets färger, dels i sagan »Fästningen Finlands värn» (Eos 15/2 1854).

Upprinnelsen till dikten (första strofen, ms1) härrör från en kappsegling i Marstrand den 5 juli 1862 när familjen Topelius vistades på kurorten. Badgästerna från Finland deltog i tävlingen med ett eget lag och eftersom man då behövde en flagga komponerades en sådan: ett vitt fält ovanför ett blått och Finlands vapen i högra hörnet. Ändamålet var att »låta finska färger för första gången svaja för oceanens vindar». Flaggan »värmde så gladt alla hjärtan» och »deraf kom visan. Med politik och färgpolemik har hon inte befattat sig», upplyser en not till dikten i HT.

Av brev från Fredrika Runeberg till Topelius framgår att makarna Runeberg hade fått den då nyskrivna dikten uppläst för sig i februari 1863. – I brevet till Böckelman hade Topelius avbildat en flagga i vitt med blått diagonalt fält och nordstjärnan i mitten, en skiss som också Fredrika Runeberg kommenterar i sitt brev (24/2 1863; utdrag ur brevet till Böckelman publicerat i Zacharias Topelius hundraårsminne 1918, s. 288 f.).

Versen är jambisk med taktschemat 4–4–3–4–4–3–2–2–2–2–4–4 och rimflätningen aaBccBddeeaa och har cirkelkomposition.

Se även »En vårdag på Finska Viken», Läsning för barn 5 (1880).

Punktkommentarer

vers – textställe – kommentar

6 fragga fradga.

Bibliografi

Fredrika Runeberg–ZT 24/2 1863, Konstnärsbrev I 1856, s. 73 f.; Klinge, Finlands blåvita färger 1988, s. [5]–56; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 367; Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 2 1993, s. 205 ff.; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 307; Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 80 f., 94 f.; Vasenius IV, s. 222; jfr Åbo Underrättelser 18/6 1863; Zacharias Topelius hundraårsminne 1918, s. 288 f.