Originala skuldsedeln
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt.
Vid lantdagen i februari 1872 framlades en petition om att en professur i svenska språket skulle inrättas vid universitetet; det vore »en skyldig gärd av aktning och rättvisa emot ett språk, till vilket vårt land står i outplånlig förbindelse». Förslaget väckte oväntat starkt motstånd från präste- och bondestånden, främst från lantdagsmannen Antti Puhakka som begärde att få se den originala skuldsedel som kunde förbinda finnarna till tacksamhet mot svenskarna. Denna skuldsedel var för länge sedan kvitterad med blod, menade han (Topelius 2004, s. 259 f.; Nyberg 1949, s. 418 f.). Castrén förmodar att det var en slarvig finsk översättning av motiveringen som bidrog till den skarpa reaktionen (1958, s. 178 f.). Topelius dikt var ett omedelbart svar på Puhakkas inlägg (se diktens not), men den publicerades veterligen inte. – Forsgård menar att Topelius betraktade angreppet som ett uttryck för en föraktlig själviskhet och ansåg att Puhakka inte hade någon uppfattning om historiska band och geopolitiska realiteter (1989, s. 141).
Tio år tidigare hade Topelius i sina föreläsningar framhållit att Sverige var en förmedlande länk mellan Finland och den europeiska bildningen och att den svenska tiden var en fortgående civilisations- och utvecklingsprocess. Han understryker också att det alltid funnits ett utbyte i båda riktningarna (26/11 1862, s. 136–139). Liknande tankar framför han i festtalet »Äger Finska Folket en historie?» (Joukahainen 1843).
Enckell betecknar »Originala skuldsedeln» som en av Topelius mest orädda och slagkraftiga politisk-polemiska samhällsdikter. Han antar att den influerats av professor August Ahlqvists finska promotionsdikt från 1869 som hyllar det västerländska rätts- och kulturarv som Finlands folk mottagit via Sverige. Också i den dikten omtalas stamfrändernas dystra levnadsvillkor (1970, s. 259, 366). Alhoniemi konstaterar att Topelius anför ett historiskt perspektiv och att dikten är ett kulturhistoriskt ställningstagande snarare än ett språkpolitiskt (1969, s. 283).
Dikten är skriven på blankvers med avslutande parrim.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
9 kumlen gravhögarna från forntiden.
14 tscheremiss tjerkess: person som tillhör ett kaukasiskt folk.
14 ostjak, mordvin personer som tillhör finsk-ugriska folkstammar, bosatta i olika områden i Ryssland (textstället upptas i SAOB på mordvin).
40 tschuden, som gått under jorden Tjuderna var ett utdött folkslag besläktat med finnarna. Enligt sägnen valde de att bosätta sig i hålor under jorden hellre än att leva under främmande herravälde (föreläsning 15/3 1862 samt Boken om Vårt Land 1856, ZTS XVII, s. 236).
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 282 f.; Castrén, »Topelius’ politiska diktning», 1858, s. 178 f. och »Sverige i finlandssvensk lyrik», 1858, s. 224 f.; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 190 f.; Enckell i Topelius 120 dikter 1970, s. 257–260, 366; Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 140 f.; Ilmoni, »Den blide skalden», Nya Argus 2/1937; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 418 f.; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 247 f.; Topelius, Finlands krönika 2004, s. 259 f., 366; Föreläsningar i historia och geografi, ZTS XV, 15/3 1862 (s. 39 f.) och 26/11 1862 (s. 136–139), Naturens bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 236; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 336 f.
Originala skuldsedeln.*)Till en landtdagsman, som begärde se originala förbindelsen på Finlands tacksamhetsskuld till Sverige.
Skuldsedeln vill du se, – originalet,
Det sekelgamla, som förbinder oss
Till tack mot Sverge? Hvarför ej? Här är det!
|205|Gå först ett steg i söder öfver viken
5Till esten, till vår broder. Fråga honom
Hvad lott han burit och hvad nu han är!
Gå sedan österut. Träd fram på vida,
Oöfverskådliga, fruktbara slätter
Långt mot Ural, och fråga
kumlen
der
10Om de förgångna folk, hvarthän de gått,
Hvi de ej lefva, hvi på deras grifter
Med möda letar forskaren ett namn.
Och om då smyger skygg vid flodens stränder
En fattig
tscheremiss
, 
ostjak, mordvin
,
15I djurhud klädd, med vildens rädda blick,
Med hedendomens mörker i sitt hjerta
Och ingen mensklig kunskap under pannan,
Så fråga äfven honom om hans lott!
|49|Han skall, som esten, svara på din fråga.
20Att också han en gång var stark, som du,
Och fri, som du, och rik på svedjemarker
Och boskapshjordar och en framtids hopp.
Men fråga icke mer, – vänd skyndsamt åter
Från dessa stepper till ditt fria land,
25Och jemför oss, dig sjelf och dina bröder,
Med dem der borta! Mät med oförvillad
Och rättvis blick hvad seklerna beskärt
Åt dem och oss: – vår frihets gamla grund,
Vår arfslott i Europas rika bo,
30Vår lag, vår sed, vårt vetande, vår tro;
Och om du då är blind, skall kyrkans mur
Och domarsalens bord och skolans bänk
Och bondens plog och handtverksmannens hyfvel
Och hamnens skepp och dina städers torg
35Och sist din egen stämma svara dig:
Här är skuldsedeln! Här är allt ditt land,
Som vittnar om hvad du i arf har fått
Af vesterlandet! Utan denna skuld,
Förmätne frågare, hvad vore du?
40Du vore
tschuden, som gått under jorden
,
Du vor’ ostjaken, irrande på heden,
|206|Du vore esten, tyngd af seklers ok,
Och aldrig höjde du i folkets rådsal
Din fria röst till tacklöst, tanklöst hån.
45Så skulle de dig svara. Om du säger:
Vi bördat skulden af med blod, med aska,
Med hjeltebragder och med store män;
|50|Och om du säger: det är vi, som sådde
Vårt korn i askan; det är vi, som byggde
50Vårt hus ur gruset; det är vi, som buro
I oförskylda fejder härjarns hugg
Och bergade ur seklers natt och sorger
Vår nutids frihet, ljus och sjelfbestånd;
Då svarar häfden: detta allt är sant;
55Rif sönder skuldebrefvet, – med ett vilkor!
Jag löser dig från alla forna band,
När stjelken växer utan rot, när axet
Ej mera prisar såningsmannens möda,
När det förgångna ej är nutids grund,
60När minnet ej är hoppets barndomsvagga,
När vandrarn trampar på sin trogna staf,
När vuxen man förnekar ynglingsår,
När folken uppstå utan ljus och värme.
Som svampar i en dimmig natt ur jorden,
65Och när historien, trött att allt försona,
Belönar otack med en ärekrona.
Gå, handla som dig lyster, du är fri.
Slit sönder sedeln. Ingen annan domstol,
Än gerningarnas frukt, skall döma dig.
70Var man för dig, det är din fulla rätt;
Men tro ej mer din stridskamrat i nöden;
Han skall förråda dig. Tag dig till vara
För detta barn, som du har älskat, vårdat
Och fostrat upp; det skall förneka dig.
75Hvar ädel känsla i ett menskobröst
Är sjelfviskhet; hon ljuger, ljuger blott
|51|Och tänker blott på sig … Gå, frågare,
|207|Är du nu nöjd? Är nu din räkning qvitt?
Farväl! Nog stå vi utan den valutan,
80Och gamla Sverge lefver oss förutan.
1872.