|278|

Julefrid.

Det mörknar. Mot stränderna hafvet slår,

Och lyktorna flämta i qvällen.

Den eviga natten vid portarna står;

Men lifvet det trampar sitt nötta spår

5Och tänder sin brasa på hällen.

Det sopar sitt hus,

Det fejar sin lampa,

Det dukar sitt bord, och det fyller sitt krus.

O, banna ej glädjen i festliga lag,

10När julen oss ringer tillsamman!

Förunna åt mödan att hvila en dag,

Åt sorgen att andas med lättare drag

Vid skenet af husliga flamman!

Låt lyckliga små

15Kring klapparna jubla!

Åt kärleken unna att gifva och få!

|341|

Ja väl. Låt oss glädjas en flyktig sekund,

Allenast ett fäste vi finne!

På rullande klot ha vi murat vår grund,

20Och mörkret derute, det står i förbund

|279|

Med själarnas mörker härinne.

Glöm sorger och strid,

Var fri, och var lycklig!

Men säg mig: hvad vet du om julens frid?

25Säg, sitter han alltid vid rågade bord?

Trifs han i butikernas äflan?

Och gästar han alltid de glada på jord?

Hörs alltid vid festen hans lugnande ord?

Och bor han i klapparnas täflan?

30Gick aldrig han än

Från julens predikan

Så gäspande tom, som han kommit till den?

Du sanna, du djupa, du heliga ro,

Som svalkar odödliga andar

35Och bygger af böner din himmelska bro

Från mödan till hvila, från tviflet till tro

Och sötma i sorgerna blandar,

Du strömmar hit ned

Till allt och till alla,

40Allenast din herre och konung är med!

Der nalkas den lyckliga julen så gladt

Med fridspalm i signande händer;

Der bär han åt arme och rike sin skatt;

Der tindrar hans stjerna i mörkaste natt,

|280|

45Och ljusen i granen han tänder;

Der binder han krans

För ungdomens lekar;

Der strålar hvart öga i konungens glans.

Men der ej hans konung är bjuden till gäst,

50Der vissnar den grönskande granen;

|342|

Der grumlas i bägarens botten en rest;

Der ändas i armod den rikaste fest;

Kring knutarna hviner orkanen,

Ljusflammorna dö,

55Och kronorna slockna,

Och natten ser in genom rutornas snö.

Den törstande anden i menniskobarm

Han söker beständigt sin källa;

Han kysser förgäfves i nöjet sig varm,

60Han sträcker mot ändlösa rymder sin arm

Och vill icke vingarna fälla;

Allt vill han förmå,

Han rasar i uppror,

Förnekar, förtvinar, men törstar ändå.

65Då lyfter han ögat mot himmelens rand,

Der ljusnar en strimma i söder;

Hon dagas i dödens och skuggornas land,

Hon växer, hon klarnar vid hafvets strand

|281|

Ny vår hon ur sorgerna föder.

70Högt, högt i det blå

Uppstiger ur natten

Ett konungsligt barn i en krubba af strå.

Det värmer, det lyser i verldens höst,

Det går genom slägten och tider;

75Den törstande anden förnimmer dess röst,

Ödmjukar sig, känner sin eviga tröst

Och finner sin källa omsider.

Nu ändas hans strid,

Nu går han till klarhet,

80Nu randas hans jul, och nu vet han sin frid.

Och klockorna ringa från år till år,

Och englarne sjunga Guds ära.

Ny dag är uppgången, och natt förgår,

Det eviga ljuset vid portarna står,

|343|

85Fridskonungen är oss nära.

Han kommer till allt,

Som törstar och lider;

Ja, kom, Herre Krist, i din barngestalt!

1883.