2. Norrskenet
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Nordiska taflor», s. 440 f.
Inget manuskript är känt.
Topelius kommenterar fenomenet norrsken i Naturens bok 1856: »hvad det är, det vet man ej säkert. Man tror, att det är ett elektriskt ljus, som tänder sig högst upp uti luften.» (ZTS XVII, s. 131 ).
De första sju stroferna har fyrtaktig trokeisk vers med parrim AABB, de följande tre har fyrtaktig trokeisk vers förutom versrad fyra som består av tre takter med en sjunkande peon som första takt; rimflätningen är AAAbCCCb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
6 slotter slåtter: skörd.
13–14 Ahtis piga. / Ahti lät ur sjön mig stiga Ahti el. Lemminkäinen: vattnets gud, har i Kalevala bl.a. epiteten yr och lättsinnig.
32–36 Ilmatar, jag vet ditt namn! [...] brudgum svek din famn. Ilmatar är enligt Kalevala luftens jungfru och alla väsens moder. Det här anförda äktenskapet saknar belägg i Kalevala, men motsvarande mönster, med en frånvarande gud uppträder i mytologin (Hultkrantz 1999, s. 35).
Bibliografi
Hultkrantz, Vem är vem i nordisk mytologi 1999, s. 35; Topelius, Naturens bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 131
Nordiska taflor.
2. Norrskenet.
Irrsken uti nattens timma,
Hvadan kom din bleka strimma?
Ej från solens ljus du stammar,
Månens sken i dig ej flammar.
5Jag är aftondimmans dotter,
Går på nattens äng till
slotter
,
Mejar stjernans silfvernålar,
Räfsar morgonrodnans strålar.
|164|Ej kan aftondimman skicka
10Tanklös ut sin töckenflicka.
Vintermolnet öfversållar
Hennes röda klädningsfållar.
Väl, så är jag
Ahtis piga.
Ahti lät ur sjön mig stiga
15Som ett vilse skum af lågor,
Att försilfra luftens vågor.
|128|Om du Ahtis piga vore,
Som ett skum på våg du fore,
Som en frans med silfverknoppar,
20Dansande på böljans toppar.
Godt; då är jag återglansen
Af en ungmös blick i dansen,
Flyktig, flämtande, förstulen,
Varm, fastän den synes kulen.
25Ungmöns blick är du ej heller;
Blyg hon den till marken fäller.
Fåfängt är ditt lätta gyckel;
Väl jag vet ditt väsens nyckel.
Nattens underbara saga,
30Mig kan du ej mer bedraga,
Stjernorna mig allt uppdaga;
Yngst af himlens barn med jorden,
Är du solens brud i norden,
35Brud och redan enka vorden,
Ty din brudgum svek din famn.
|165|O, hur varm, hur lång var dagen,
När, af ljusets fålar dragen,
Fästets unge prins betagen
40Kretsade kring älskad vän!
Men en qväll han dök i vågen,
Kom så åter, sval i hågen,
Sjönk på nytt från himlabågen,
Sjönk och kom ej mer igen.
45Flyktig du på himlen flammar,
Fladdrar öfver skogens stammar
Och de gula lockar kammar,
Spanande din älsklings spår.
Hur de glänsa, hur de spraka!
50Men förgäfves vill du vaka,
|129|Vännen kommer ej tillbaka,
Förrän långt i fjerran vår.