|237|

En trogen tjenarinna.

I femti år stod hon på vakt

Vid gamla ladugården,

Höll ko och kalf och lamm vid makt

Med aldrig trötta vården.

5Det var en höjd af öfvermod

Att föra in en ann’ metod,

Än den hon allrabäst förstod.

Hemfödd var ju hvarenda ko,

Det måtte hon ju vetat,

10Som hade dem i skog och mo

Så ofta efterletat.

|317|

När deras tid var kommen dock,

Med samma vänskap, samma lock

Hon ledde dem till döden ock.

15Hon var uti sin ålders vår,

När hon vid gården hamnat,

|238|

Och hennes raska tjugu år

Väl ock en fästman famnat,

Om hon det ansett mödan värdt

20Att slösa bort den tid hon lärt

Att Gud till bättre ting beskärt.

Ty karlatag tog sjelf hon med

Och skonade ej näfven.

Hon bar sin säck, hon högg sin ved,

25Och noten drog hon äfven.

Och om hon hade då sin smak

Att röka gerna sin tobak,

Var det på orten vanlig sak.

Men blef hon utan hem och man,

30Tog hon det ej förläget:

Allt hvad hon här i gården fann,

Det var som hennes eget,

Och gårdens barn i leder två,

De voro hennes barn också:

35»De brås på våran slägt ändå!»

Hon gaf dem alla skilda namn

Och kor att hålla kära.

Det var en fröjd att i sin famn

Till ladugål’n dem bära

|239|

40Och bjuda dem från hyllan sen

Den bästa bunke, blank och ren,

Som ej bestods åt hvar och en.

Omsider flyttade hon ner

Till liten stuga egen.

|318|

45Det var ett gästfritt nattqvarter

För fattiga från vägen.

Sitt ringa bröd hon delte då

Och räknade ej stort derpå,

Om dålig tack hon kunde få.

50Men från den låga kojans dörr

Var icke långt till gården.

Der var hon hemma, liksom förr,

Och höll den gamla vården.

Den enda skilnad var, att ju

55Hon kunde bjuda barn och fru

På bastu och på kaffe nu.

Spinnrocken gick, och väfven led,

Och bastun rökte bogen.

Behöfdes tjenst, så var hon med,

60För alla flink och trogen.

Det var som fordom Lotta Svärd:

Man log, när gumman var på färd,

Men tack och heder var hon värd.

|240|

Förrän hon tänkte sjelf derpå,

65Så var hon gammal vorden,

Men känd af minsta barn ändå

Såväl, som utaf hjorden,

Och alltid glad och alltid nöjd,

Väl ock för litet gyckel böjd,

70Men gladast öfver andras fröjd.

Till gården nu med ny metod

En arrendator trädde.

Hon silade med sorgset mod

Den sista bunkens grädde

75Och tyckte det så sällsamt var,

Att sjelfva grädden, gul och klar,

Den gamla gårdens märke bar.

|319|

Då var det slut. Hvad hade hon

På jorden mer att göra,

80När hennes kor de legda hjon

På bete skulle föra?

Till öfverlopps i denna verld,

Gick gumman än ett år sin färd;

Det var förbi med Lotta Svärd.

85Om påsken gick hon nöjd till ro,

Liksom att rum beställa

I evighetens lugna bo

För matmor bland de sälla.

|241|

De hade följts så troget åt,

90Och snart var bådas kulle våt

Af sommarregnets tysta gråt.

Men vid hvarandras sida än

Man ser, som derförinnan,

Husmodren hvila som en vän

95Med trogna tjenarinnan.

Och Han, som allas börda bar,

Sin lön också åt henne spar,

Som trofast i det lilla var.