En trogen tjenarinna

Lästext

|237|

En trogen tjenarinna.

I femti år stod hon på vakt

Vid gamla ladugården,

Höll ko och kalf och lamm vid makt

Med aldrig trötta vården.

5Det var en höjd af öfvermod

Att föra in en ann’ metod,

Än den hon allrabäst förstod.

lemma startHemföddkommentar var ju hvarenda ko,

Det måtte hon ju vetat,

10Som hade dem i skog och mo

Så ofta efterletat.

|317|

När deras tid var kommen dock,

Med samma vänskap, samma lock

Hon ledde dem till döden ock.

15Hon var uti sin ålders vår,

När hon vid gården hamnat,

|238|

Och hennes raska tjugu år

Väl ock en fästman famnat,

Om hon det ansett mödan värdt

20Att slösa bort den tid hon lärt

Att Gud till bättre ting beskärt.

Ty karlatag tog sjelf hon med

Och skonade ej näfven.

Hon bar sin säck, hon högg sin ved,

25Och noten drog hon äfven.

Och om hon hade då sin smak

Att röka gerna sin tobak,

Var det på orten vanlig sak.

Men blef hon utan hem och man,

30Tog hon det ej förläget:

Allt hvad hon här i gården fann,

Det var som hennes eget,

Och gårdens barn i leder två,

De voro hennes barn också:

35»De brås på våran slägt ändå!»

Hon gaf dem alla skilda namn

Och kor att hålla kära.

Det var en fröjd att i sin famn

Till ladugål’n dem bära

|239|

40Och bjuda dem från hyllan sen

Den bästa bunke, blank och ren,

Som ej bestods åt hvar och en.

Omsider flyttade hon ner

Till liten stuga egen.

|318|

45Det var ett gästfritt nattqvarter

För fattiga från vägen.

Sitt ringa bröd hon delte då

Och räknade ej stort derpå,

Om dålig tack hon kunde få.

50Men från den låga kojans dörr

Var icke långt till gården.

Der var hon hemma, liksom förr,

Och höll den gamla vården.

Den enda skilnad var, att ju

55Hon kunde bjuda barn och fru

På bastu och på kaffe nu.

Spinnrocken gick, och väfven led,

Och lemma startbastun rökte bogenkommentar.

Behöfdes tjenst, så var hon med,

60För alla flink och trogen.

Det var lemma startsom fordom Lotta Svärd:

Man log, när gumman var på färd,

Men tack och heder var hon värd.kommentar

|240|

Förrän hon tänkte sjelf derpå,

65Så var hon gammal vorden,

Men känd af minsta barn ändå

Såväl, som utaf hjorden,

Och alltid glad och alltid nöjd,

Väl ock för litet gyckel böjd,

70Men gladast öfver andras fröjd.

lemma startTill gården nu med ny metod

En arrendator trädde.

Hon silade med sorgset mod

Den sista bunkens grädde

75Och tyckte det så sällsamt var,

Att sjelfva grädden, gul och klar,

Den gamla gårdens märke bar.kommentar

|319|

Då var det slut. Hvad hade hon

På jorden mer att göra,

80När hennes kor de lemma startlegda hjonkommentar

På bete skulle föra?

Till öfverlopps i denna verld,

Gick gumman än ett år sin färd;

Det var förbi med Lotta Svärd.

85lemma startOm påsken gick hon nöjd till ro,

Liksom att rum beställa

I evighetens lugna bo

För matmor bland de sälla.

|241|

De hade följts så troget åt,

90Och snart var bådas kulle våt

Af sommarregnets tysta gråt.

Men vid hvarandras sida än

Man ser, som derförinnan,

Husmodren hvila som en vän

95Med trogna tjenarinnan.kommentar

Och Han, som allas börda bar,

Sin lön också åt henne spar,

Som trofast i det lilla var.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Två manuskript är kända, ms1 är odaterat och ms2 är daterat 1870–71. Dikten publicerades i kalendern Excelsior 1887, utgiven av Finsk Qvinnoförening.

    Dikten är tillägnad Christina »Stina» Mickelsdotter Sigfrids (1794–1868) från Soklot, trotjänarinna på Kuddnäs 1820–1835. När hon slutade sin tjänst skriver Topelius i dagboken: »Wan att wårda husets bohag såsom sitt eget, war hon i allt betänkt på husets bästa. Wår ladugård hade hon hel och hållen upammat.» (12/11 1835; jfr vers 1–7). Därefter flyttade hon till ett hus på Kuddnäs ägor (vers 43 f.). Hon dog vårvintern 1868 (se ZT–ST 10/3 1868).

    Versen är jambisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–4 och rimflätningen aBaBccc.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    8 Hemfödd född och uppfödd på ägarens gård.

    58 bastun rökte bogen Nära Stinas stuga fanns en bastu där hon rökte skinkor och fårbogar åt Nykarlebyborna (Schalin 1935, s. 38).

    61–63 som fordom Lotta Svärd: [...] heder var hon värd. Om Lotta Svärd sägs: »Och något tålte hon skrattas åt, / Men mera hedras ändå.» (Fänrik Ståls sägner I, J. L. Runeberg SS V, s. 18, 25).

    71–77 Till gården nu med ny metod [...] gårdens märke bar. Våren 1867 arrenderades Kuddnäs till farmaceuten Eliezer Johansson, som införde ett modernare jordbruk (ZT–ST 8/4 1867).

    80 legda hjon lejda (tillfälligt anställda) tjänare.

    85–95 Om påsken gick hon [...] Med trogna tjenarinnan. Stina begravdes invid den kulle där Zachris Topelius d. ä. och sonen Michael låg. Fyra månader senare dog Sofia Topelius och begravdes på samma kulle.

    Bibliografi

    Runeberg, Fänrik Ståls sägner I, SS V, s. 17–25; Schalin, Kuddnäs 1935, s. 38 f., 177, 182; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 250 och Brev, ZTS XX, ZT–Sofia Topelius 8/4 1867 och 10/3 1868, Dagböcker ZTS XXI, 12/11 1835; Vasenius IV, s. 327; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 334

    Faksimil