Tidigt bruten
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 1859.
Dikten är tillägnad Selma Borgström, född Etholén (1834), gift med Henrik Borgström (d. y.) 1858. Hon dog några dagar efter att ha fött en dotter (jfr vers 14–15) 1859. Borgströms tillhörde familjen Topelius närmaste umgängeskrets.
Diktens inledande verser refererar till uppsättningen av operan Kung Carls jagt 1852 där Selma Etholén och Ulla Wasenius uppträdde som »landtliga tärnor». – Topelius kompletterade 1880-års upplaga med en minnesdikt till Ulla Wasenius, »Samma öde» (s. 171), placerad efter »Tidigt bruten».
Versen är stikisk, orimmad, femtaktig och jambisk-anapestisk.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1 gratie behagets gudinna; givarinna av allt ädelt och skönt.
Bibliografi
Vasenius V, s. 103
På grafvarna.
Tidigt bruten.
En
gratie
var du, icke af konsten mejslad,
Men vuxen fri ur naturens friska sköte,
En fläkt i blommor, doftande omedveten,
Hvar gest behag, hvart leende ungt som våren,
5När dagg på löfven droppar i morgonrodnan.
O, att det sköna solsken i mörka ögon
Var dock för glödande för den unga våren!
O, att det varma, älskande barnahjertat
Var dock så sjukt af de tyst begrafna sorger!
10Din famn var sträckt som en blommas stjelk mot lifvet,
Ditt väsen var som en enda bön om kärlek,
Och då kom natten öfver ditt unga hjerta ...
Sen, när han ljusnade i en evig morgon,
Var stängeln bruten. Endast ett litet hjertblad
15Du glömde qvar att gro för den kulna jorden.
|51|