|222|

Ny krigssång.

Gå töcken från den natt, som flytt,

Att emot töcken strida,

Och stöt ditt svärd af luft på nytt

I morgonmolnets sida!

5Det är ett sår,

Som snart förgår;

En skugga blott är menskans lif.

Hvad återstår

Om femti år

10Af hundratusen kämpars kif?

Fall, hagelstorm, på tidens haf!

Slå ringar på dess yta,

Och i dess svall den skur begraf,

Som ej kan hafvet bryta!

|169|

15Om en minut

Är svallet slut;

Af dig syns då ett spår ej till.

En annan fläkt

Har hafvet väckt;

20Han dör, som du, och allt är still’.

Upp, ljus af höjden, du, som vigt

Till evighet vår sträfvan!

Drag ut, att klart och segerrikt

Slå nattens makt med bäfvan!

|223|

25Din ljungeld slår

Ett dödligt sår;

Din flamma värmer tidens höst.

Om tusen år,

Liksom i går,

30Står Michael på drakens bröst.

Slå ned, slå ned hvar usel bit

Af mörkrets dolska kedja,

Och vor’ hon än så oskuldshvit

Som sjelfva ljusets smedja!

35Ryck masken från

Hvar falsk demon!

Lys med din fackla, klara dag,

Den töckendunst

Af hopens gunst,

40Som sminkar lögnens anletsdrag!

Res högt ditt starka lifsbanér

I sjelfva dödens skugga!

Låt arlaregnet mer och mer

På torra öknar dugga!

45Lys forskarns steg

På dunkel väg!

Låt hvarje ädel kunskap gro

Som brådd i snön

|170|

Och kasta frön

50Till lägsta dal, till minsta bo!

Dig bryter ingen töckenil

Och inga hagelskurar.

Du går som morgonrodnans pil

Igenom nattens murar.

55Åt döden såldt

|224|

Är allt, som stolt

Sitt välde byggt på mörkrets här.

Med draget svärd

I stoftets verld

60En Ande står. Hans tid är när.

1870.