Kymmene bär sin moder till grafven
Kommentar
Kommentar
Två manuskript är kända, ett utkast (ms1) och en renskrift (ms2), bägge daterade den 14 februari 1878. Dikten trycktes i studentkalendern Joukahainen för 1879.
Under 1870-talets första hälft expanderade Finlands skogsindustri. Många ångsågar byggdes i de skogrika trakterna vid Kymmene älv och pappersfabriker grundades. Samtidigt växte ett motstånd mot den urskiljningslösa avverkningen, och Topelius var en av dem som tidigt engagerade sig i frågan; ämnet behandlas i föreläsningar och tidningsartiklar. Han framhåller i synnerhet skogens klimatreglerande funktion: den skyddar för kyla, vind och torka, och enligt hans beräkningar borde 60–90 procent av landet täckas av skog. När avverkningen eskalerade uttryckte han upprörda protester i »Fåglalåt» (1868; se s. 31 f.) och »Skogssköflingen» (1874; se s. 201). Se kommentar till följande dikt.
Versen är jambisk med taktschemat 4–4–3–4–4–4 och rimflätningen aaXbbb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
6 ledungståg (ledungatåg el. ledingståg) krigståg till sjöss.
10–11 Der molnet laddar ur sin tår, / Der vinterdrifvan gråter vår Topelius utgick från att det regnade och snöade mer över en skogstrakt, och att skogen bevarade fukten bättre eftersom snön inte smälte så snabbt.
29 katarakt vattenfall.
37–42 Hvem dömer dig [...] Med fria böljors glada sång? Liksom i »Islossningen i Uleå elf» (1856) framställs älven som en kraftfull men förslavad jätte (ZTS I, s. 253–256).
Bibliografi
Tiitta, Harmaakiven maa. Topelius ja Suomen maantiede 1994, s. 202 f.; Topelius, »Skogens värde», HT 13/10 1855, »Skogens förstöring är Finlands förderf», HT 24/10 1857; Finlands krönika 2004, s. 279, 285; Föreläsningar i historia och geografi, ZTS XV, 10/11 1855, s. 110 f. och 1/12 1855, s. 22–29; Ljungblommor ZTS 1, s. 253–256
Kymmene bär sin moder till grafven.
Såg du den stolta flodens svall
I breda fåror, branta fall
Mot Finska Viken stupa?
Femhundra blanka sjöars våg
5Bar han med fri och manlig håg
Till hafvet i sitt
ledungståg
.
Hans moder var den mörka skog
På hårda mon, der odlarns plog
|200|Förgäfves ristar sanden,
10
Der molnet laddar ur sin tår,
Der vinterdrifvan gråter vår
Och bäckens sorl till insjön går.
Nu är han såld åt nyttans värf,
Han går ej mera fri och djerf
15Och sjungande mot hafvet;
Han släpar, som en sorgsen slaf,
Sin moder, skogen, till dess graf
På okänd kust, vid fjerran haf.
|42|Nu speglar han ej fält och park,
20Hans gröna strand är brun af bark,
Hans våg är tung af kedjor;
Han stängs af bom, han tyngs af block,
Han kryper under hvalf af stock,
Men glömmer ej sin kraft ändock.
25Förstår du, främling på hans strand,
En jättes suck i ok och band?
Lyss huru djupen sjuda!
Märk hur han slungar med förakt
I hvirfveln af sin
katarakt
30Den fura, som var bergets vakt!
Urskogens son! Blir det din lott,
Att, – när din moders kraft förgått
Och hennes spenar sinat
Och polens vindar utan band
35Afmeja dina sjöars strand, –
Försmäkta med ditt fosterland?
Om vred du vräker bördan af
Och spränger dina bomar
|201|40Och går, som fordom, än en gång
Till hafvet utan ok och tvång
Med fria böljors glada sång?
1878.