Nya blad

Lästext

[VII]|3|

Nya blad.

lemma startLånga vintrar ha förflutit,

Sedan jag i vårens dagar

Hedens ljung har sammanknutit.kommentar

Ej för ära, ej för vinning,

5Blott för hjertats morgondrömmar,

lemma startKnöt jag den kring ungmöns tinning.kommentar

Många gröna löf i lunden,

Gröna löf och unga tankar,

Ha förvissnat sen den stunden.

10Men på hedens öde tufva

Vexa nya blad beständigt,

För att höstens dag förljufva.

Ingen vet hvem nu dem plockar

Och om än en tärna tankfull

15Lindar dem kring sina lockar.

|VIII|

Ingen vet, om ljungens knoppar

Veckla ut sin röda blomma,

Innan snö på bladen droppar.

lemma startBlyga doft af ödemarken,

20Icke föddes du för bergen

Och den menskofyllda parken.

All din ungdoms ärelystnad

Var att kransa fosterjorden,

Blomma gömd och dö i tystnad.

25Alltför vek för lifvets höjder,

Har i dalens dagg du speglat

Ofta sorg och sällan fröjder.kommentar

|4|

Stundom såg jag vid din sida

Ynglingar för ljuset glöda,

30Män för rätt och sanning strida.

Och när barnets blick förtrogen

Log emot din friska blomma,

Flög ett solsken genom skogen.

Full af undran och förfäran,

35Har du då böjt ned din stängel:

Dig allen, min Gud, ske äran!

|IX|

Hvad är jag? Ett stoft, ej mera;

Rö för vinden, sönderbrutet,

Fläckadt utaf jordens lera.

40Men när mellan löf en strimma

Faller på de vissna tufvor,

Undrar skogen, att de glimma.

Allt hvad högst och bäst och renast

Talar ur ett menskohjerta

45Är en andesuck allenast.

Och den oförtjenta gåfvan

Är det bleka återskenet

Af oändligt ljus derofvan.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Inget manuskript är känt.

    Ljungen är en sinnebild för Topelius hela lyriska produktion; samtliga titeldikter upptar motivet och skapar en gemensam ram för diktsamlingarna Ljungblommor, Nya blad och Ljung. Genom valet av den anspråkslösa blomman indikerar författaren sin diktnings art: ljungen är en symbol för den finska naturens karga skönhet och för den finska folksjälen. Se inledningen till Ljungblommor ZTS I (s. XXV) samt kommentar till titeldikten s. 307.

    De sex avslutande stroferna (vers 31–48) utvecklar en kristen platonism som inte artikuleras lika tydligt i de tidigare diktsamlingarna. Vers 34–48 står i samklang med den reflexion Topelius gör 1883 i Självbiografiska anteckningar: »Allt vad jag lyckats dikta eller i annan form utföra, är endast då i högre betydelse sant, skönt och innerligt, när jag fått det till skänks» (1922, s. 138).

    Versen är fyrtaktig, trokeisk och har rimflätningen AXA, med assonanser och allitterationer.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    1–3 Långa vintrar ha förflutit, [...] Hedens ljung har sammanknutit. Jfr titeldikten i Ljung (s. 175).

    6 Knöt jag den kring ungmöns tinning. Jfr »Ljungblommor» vers 12–16 (ZTS I, s. 3, kommentar s. 307).

    19–27 Blyga doft af ödemarken, [...] Ofta sorg och sällan fröjder. Jfr anteckning (omkr. 1838): »På slätterna, bland verldens fröjder, går sällan min stig. Derföre är min sång en ljungblomma lik, enslig fostrad i skogen. Alldrig skall den kastas i verlden ut, der så mycket herrligt förut öfverglänser dess bleka rodnad. Aldrig skall dess namn höras på slätterna. Så som den blomstrat, skall den ock vissna, enslig och gömd och glömd» (Ljungblommornas Bok. 1, s. 2, NB 244.150).

    Bibliografi

    Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 138

    Faksimil