För de nödlidande i Estland
Kommentar
Kommentar
Två ofullständiga manuskript är kända, ms2 är daterat d. 6 mars 1869.
Hungersnöden som drabbade Finland 1867–1868 slog följande år hårt mot Ryssland och Estland på grund av missväxt. Topelius gick i spetsen för ett lotteri med dans anordnat i Riddarhussalen i Helsingfors den 3 april. Förutsättningarna var inte de gynnsammaste eftersom många finländare själva hade det svårt (HD 15/3 1869). Möjligt är att prologen upplästes vid lotteriet.
Versen är jambisk med taktschemat 4–4–3–4–4–4–4 och rimflätningen aaXabbb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
10 Med upp och nedvänd spira Avser den optiska villan.
11 Revals Dôme Olaikyrkan i Tallinn, byggd på 1200-talet. I början av 1500-talet uppfördes en spira i gotisk stil på kyrktornet och byggnaden blev därmed världens högsta.
20 gick i herretjenst gjorde dagsverken, även om livegenskapen i Estland hade upphävts 1816–1819.
Bibliografi
Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 197, 200
För de nödlidande i Estland.
(Prolog af barn d. 9 Mars 1869.)
Nu ligger snö på höjd och slätt,
Nu sofver hafvet vinterklädt,
Och ingen vårens blomma
Har mot den första lärkan lett.
5Men långt från Finlands frusna strand
I söder blänker blå en rand,
Och det är Estlands gula sand.
Från bergen ses ibland en syn:
Der står ett torn vid himlens bryn
10
Med upp och nedvänd spira
,
Och det är
Revals Dôme
i skyn.
Ty hafvet skilt två bröder åt,
Som fordom rott i samma båt;
Nu gå de hvar sin egen stråt.
15Den äldre hade knappt om bröd,
Slet ofta ondt, led ofta nöd,
|30|Men ägde fri sin torfva
Och vexte stark i ljusets glöd.
Den yngre hade skördar nog,
20Men
gick i herretjenst
för plog
Och mången suck i mörker drog.
Så var med dem, som himlen gaf
Två skilda hem vid samma haf:
|35|De voro ju dock bröder
25Och visste sjelfva knappt deraf.
Men då tog frosten Finlands bröd,
Och då gaf Estland, sjelf i nöd,
Sin sista skärf till brodrens stöd.
Se, det var trofast, det var godt!
30Och nu har Finland samma lott,
Att af sitt armod gifva
Sin broder, som än mindre fått.
Och är vårt bröd än knappt och torrt,
Och är vårt minne än så kort,
35Hvem kunde glömma Estland bort!
Nej, så är ej vårt hjertas grund;
Den hand, som räckts i nödens stund,
Den måste vi ju trycka
I samma vänskapens förbund.
40Och när två händer mötas så,
Hör hafvets bölja upp att slå
Som skiljemur för dessa två.
Vi äro frie borne, vi:
Hos oss är sjelfva tiggarn fri;
45Vår broder Esten vandrar
Med sänkta blickar oss förbi.
När vi ha morgon, har han natt;
När vi arbeta ljust och gladt,
Hans skuldra är af oket matt.
|31|50Vi barn, som glade skjuta knopp
I soligt hem till ljus och hopp,
Vi glädjas åt den dagen,
När äfven Estlands sol går opp.
|36|Det har vårt hjerta rört så ömt,
55Att se ett folk förhungra, glömdt,
Till tacklös, hopplös möda dömdt.
Det är så litet vi förmå,
Men gerna ville vi ändå
Åt arme brodern räcka
60Vår anspråkslösa skärf också
Och torka af hans frusna tår
Och säga honom: nu är vår!
Känn huru varmt vårt hjerta slår!
För oss finns intet isigt haf.
65En engel oss sin vinge gaf:
Vi äro vårens lärkor,
Som sjunga öfver vinterns graf.
Vi sjunga mod, vi sjunga tröst:
Gläds, sorgsna hjerta, vid vår röst!
70Och grönska, vår! Och blekna, höst!