|92|

Skaldebref till C. A. Wetterbergh,

Linköping.

Det var en juniqväll i nordens vår,

När aftonsolen björkarna förgyllde

Och Sverges gamle Onkel Adam fyllde

I tidens timglas fem och sjutti år.

5På bergets branter, rotad i sin klyfta,

Stod här en kärnfast, reslig gammal tall,

En mossklädd veteran på klippans vall;

I alla vindar pröfvad, sågs han lyfta

Gevär på axel än mot hafvets svall.

10Hans post var på den underbara gräns,

Som skiljer jordens rå från himmelens;

Han syntes liksom höra till dem båda,

|231|

När höjdens dagrar färgade hans gren

Med aftonrodnans klara återsken,

15Men skuggorna alltmer begynte råda

Uti den tysta, djupa dalen ren.

Jag vet ej hur min tanke kom att hamna,

Vid denna anblick, fjerran härifrån,

Der böljor af ett sömnlöst haf med dån

20Det vackra Östergötlands kuster famna.

|93|

Der mins jag ock en gammal, reslig stam,

Från lifvets höjd i tysta aftonväkten

Nedblickande på skogens yngre slägten

I dalarna der skuggan tågar fram.

25Der har han stått, så långt man mins tillbaka,

I snö och solsken, härjad mången gång,

När stormen kom att i hans grenar knaka,

Men alltid grön och full af fågelsång,

När vårens dag kom åter, ljus och lång,

30Att vintersnön ifrån hans krona skaka.

Den gamle jätten! Hur har icke han

Förstått att med sin svala skugga hägna

De unga träd, som vid sin fot han fann!

Hur har han icke, mer än någon ann’,

35Förstått att bygdens lätta fjärlar fägna

Och jollra med dem, som blott han det kan!

Men när han, bister vorden, kring sig strödde

En hagelskur af hvassa barr ibland

Mot skogens parasit och röfvarband,

40Man märkte knappt den varma källas rand,

Som, dold i kärlek, vid hans rötter flödde.

Hon var hans hjertekälla, skänkt från höjden;

Han sände henne ut i skogens sand

Att läka sorgerna, att lifva fröjden

45Och vattna skördar i hans fosterland.

Han var en demokrat, den gamle jätten;

Han hade vuxit upp ur landets märg,

Han var ett stycke jern ur svenska berg

Och välbekant för småfolk der på slätten.

|94|

50Dem var han kär och som en vän förtrogen,

|232|

De mente, när de tröskade i logen,

Att han var bästa virket der i skogen;

Men se, forstmästarne, som allt förstå,

De höllo råd och menade alltså:

55Till flaggstång är han alltför grof ändå!

Så säg mig ej, min stridskamrat i ledet,

Du gamle granadör för menskorätt,

– Du, som var smed och hamrade på städet,

När jag än skötte pusten rätt och slätt, –

60Så säg mig ej, att det der gamla trädet

Är blott en stubbe nu bland efterskrädet

Af det förgångna, som sin tid har sett.

Mig synes det fast mer som känningsmärket

För vandrarn i en bugtig, villsam dal,

65När brydd han står och tveksam i sitt val,

Hvarthän hans väg skall leda fram till verket.

Det är den hvilopunkt, som målarn valt

På landskapstaflan för betraktarns öga,

Rik eller torftig, det betyder föga,

70Blott att till denna punkt hänför sig allt.

Ja väl. Vi båda skilda vägar vandra,

Som yrkesmän vi nötta stigar nött:

Du helat krämpor, jag har lexor skött,

Det ena torde väga upp det andra,

75Men uti ett ha vi hvarandra mött.

En penna lades i vår hand en dag,

Jag vet ej huru, af den store Anden,

|95|

Som väljer halmstrån efter sitt behag

Att rita underliga streck i sanden.

80Du ritat menniskor och elfvor jag.

Dock anar jag, att nu, i denna stund,

När tidens tankar icke mera rida

På purpurmoln i drömmarnes förbund,

Men söka sig på verklighetens grund

85En knut att lösa och ett fält att strida,

Nu är den diktaren en tidens man,

Som griper tidens skråpuk modigt an,

|233|

Som kläder af hans falska lugg och tänder,

Som vrider busens träsvärd ur hans händer,

90Som öppnar dörren för hans fångars bur

Och tvättar sminket af hans glatta panna,

Men reser upp mot det förvända, granna,

Förgängliga och sjelfviska en mur

Af flärdlöst allvar och af frisk natur.

95Nog har det gamla Sverge skådat fler

Armstarka kämpar för vår tids problemer,

Dem, som ha byggt, och dem, som rifvit ner.

Kan det väl glömma sin Fredrika Bremer,

Sin Geijer, Agardh, Cederborg, Palmér?

100Men hvar, så länge diktens facklor flammat,

Har Sverge två, som så i skämt och gråt,

Så lefvande, så friskt, – så svenskt, förlåt! –

Förkroppsligat de typer tiden ammat?

Hvar har det två, som lika skarpt och sant,

105Omuteligt, okufligt, samvetsgrant

Ställt vid hvarandra skilda samhällslager,

|96|

Ställt hvarje fördom i dess rätta dager

Och hvarje dårskap i dess rätta halt?

Än mer, det landet, som dock egde allt,

110Hvar har det två, som, hur än striden skorrat,

Dock aldrig dödat dem de genomborrat,

Men, ystert lekande med attiskt salt,

Med godhet väpnat offren af, som knorrat?

Se, sådan är du, gamle granadör!

115Det hjelper ej, att du parerar stöten:

Ditt arbete, din kamp dig sjelf tillhör,

Men ack, ditt hjerta råder du ej för,

Det laddar ständigt bomull i musköten.

O, när jag skådar hur i denna verld

120Så många yfverborna lögnprofeter

Afhugga tidens knutar med sitt svärd

Och hetsa uselhet mot uselheter,

Då kännes det liksom en himmelsk dagg

Att möta en, som i sin samtids strider

125Med kärlek slöar bitterhetens tagg

|234|

Och, glömsk af oförrätter, utan agg

Upprättar allt, som blöder och som lider!

Nu regnar höst, nu hvitnar vinterslagg

På löflös gren. Den morske veteranen

130Har hängt musköten på dess nötta knagg

Och nästan glömt den tid, när spänd var hanen.

Nu lyssnar han på hafvets fjerran dån

Med samma saktmod, som på verldens äflan:

|97|

Den brusar i sin oro och sin täflan

135Förbi hans lugna boning långtifrån.

Hvad rör den honom? Har han icke mätt

Dess pulsslag mellan lustan och idolen

Och vägt dess mått och funnit det för lätt

Och funnit allt fåfängligt under solen?

140Hvad rör den honom? Har ej nog han sett?

Nej. Intet rön förmått att öfvermanna

Hans kärlek för det goda och det sanna,

För folkens ljus och mensklighetens rätt.

Det är hans ålders lust att från sitt läger

145I skuggan glädjas åt det ädlas seger

Och mana dess kohort: fäll bajonett!

Ibland, när aftonskuggan faller tät

Och skymmer vägen för den gamles fjät,

Då händer, att från verldens kyrkogårdar

150En mörkögd tanke pekar med en tår

På murkna kors, på fallna minnesvårdar

Och frågar: dödlige, hvar är ditt spår

På jordens yta, när du hädan går?

Då ljusnar det i skyn. En stråle faller

155Som månsken på den tysta kyrkans galler

Och lyser öfver efterverldens skrift

På en för länge sedan murad grift.

Der står ett barn med ögon blå och klara

Och stafvar, stafvar: »Onkel Adam …» Hvad?

160Kan det vår gode Onkel Adam vara? …

|98|

Och litet sorgsen, men än mera glad

|235|

Att detta kära namn få uppenbara,

Den lille kransar vännens hvilostad.

Så är det med oss, yrkesmän i facken.

165Vi släpa alla i den stora stacken

Och undra, att vårt strå, vårt senapskorn

Ej är en bjelke i ett Babelstorn.

Men när det klokaste vi lärt och kunnat

Bortsopas snart af oceanens våg,

170Der vi så tappert seglat med vårt tråg,

Då må vi glädjas, om oss är förunnadt,

Att helst en liten parfvel oss förstått

Och spårlöst ej vi öfver jorden gått.

Dröj, Sverges Onkel Adam – ej allenast

175De kära barnens, – dröj ännu en tid,

Och fröjda dig ännu i aftonfrid

Åt hvad ditt land har högst och bäst och renast!

Dröj lugn och älskad i ett lyckligt hem

Bland maka, barn och vänner, dröj för dem!

180Dröj, som den sena junisolen brinner

I svala dofter af en nyfödd vår

Och strålande af kärlek hädan går.

Men minnes i den stund, när hon försvinner,

Att segrande hon natten öfvervinner

185Och till en bättre morgons ljus uppstår!

Björkudden 18 Okt. 1879.