|182|

Skog och sjö.

4. Midsommarnatt.

Vi möttes på den högsta topp,

Som Linnunkangas reser opp;

Långt under i den gröna dal

Låg aftondimman lätt och sval.

5Det var en natt

Med lek och spratt,

En natt af ljus

Och morgonsus,

När solen dök i sjön så klar

10Och glömt sin röda hufva qvar.

|142|

Så långt man såg, var skog och berg

Och fält och sjö i rosenfärg.

En kokko fladdrade mot skyn,

Och der så lekte hela byn.

15En speleman

Grep strängen an,

En yster ring

Flög elden kring;

Men fjerran stod vid nattens sken

20En flicka, sorgsen och allen.

Hon var så vacker, fin och mjuk

I randig kjol och silkesduk.

Jag vet ej hvilket troll i skog

Beständigt mig till henne drog.

25Jag har behag

|183|

Till glädje, jag,

Min håg är mer

För den, som ler,

Men ingen rört mitt hjerta så,

30Som dessa sorgsna ögon blå.

Jag räckte henne hand till dans;

I Katris ögon flög en glans

Af eld och solsken, båda två,

Ty solen steg på fästet då.

35Jag glömde, att

I denna natt

Min grofva hand

Af ved och brand

Var sotig, som en rieugn,

40Och hon var fin och hvit och lugn.

Hon vägrade, hon böjde blott

Sitt vackra hufvud lätt och godt.

Jag svängde då med andra om;

Men sen, när jag till brasan kom,

45Hvem stod så röd

|143|

Vid kokkons glöd?

Det Katri var,

Som bränsle bar,

Och hennes fina, hvita hand

50Var sotig, som ett svedjeland.

Då sad’ jag: Katri, hör en dag!

Nu är du lika svart, som jag;

Nu är ej tid, att krångla mer;

Räck vackert hit din hand, jag ber!

55Och varm i håg,

På mig hon såg,

|184|

Och elden sken

På klyft och sten,

Och morgonrodnan lyste klar

60I Katris milda ögonpar.