Jenny Lind
Kommentar
Kommentar
Ett ofullständigt manuskript är känt, daterat 3/2 88. Dikten publicerades i Svea 1889.
Den svenska operasångerskan Johanna (Jenny) Lind (1820–1887) besökte Finland i början av sin karriär; sommaren 1843 gav hon flera konserter i Helsingfors och Åbo. Topelius åhörde henne under sin resa i Sverige samma sommar. Året därpå inledde Lind en bejublad världsturné och under en konsertresa i USA och Kuba 1850–1852 etablerade hon sitt rykte som »den svenska näktergalen». Jenny Lind dog i England den 2 november 1887.
Topelius höll festtalet vid Konstnärsgillets årshögtid den 5 februari 1888 och nämnde bland de bortgångna svenska konstnärerna särskilt Jenny Lind. Han läste också upp minnesdikten; enligt tidningsreferaten var den ännu inte färdig och han uppges därför ha improviserat slutet.
Versen är tvåtaktig, jambisk-anapestisk med rimflätningen ababcddc (sista strofen ababcdcd).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
49 Din kungliga hand Jenny Lind utnämndes till hovsångerska 1840.
53–54 Du steg från din thron / Till make och hem Lind gifte sig 1852 med pianisten Otto Goldschmidt (1830–1907).
Bibliografi
Dagbladet och Nya Pressen 6/2 1888; Finland, Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser 7/2 1888
Jenny Lind.
(Minnesord vid Konstnärsgillets årsfest i Helsingfors den 5 Febr. 1888.)
Jag såg dig så varm
I ungdomens vår
Med ros vid din barm
Och myrt i ditt hår.
5Då sjöng du så skönt,
Som ingen ännu,
Och ingen som du
Var segerkrönt.
Du kom ju så rik
10Från fattig stig;
En verld af musik
Låg gömd i dig.
Behag och natur
Din skala stämt,
15Och konsten ej skrämt
Ditt hjerta derur.
|166|Så sjöng ingen ann’
Med skolad method,
Så enkel och sann,
20Så öm och god.
Din visa hon flög
Som fågel i skog,
Hon gret och hon log
Med låg och hög.
25Och lyssnande såg
Europa dig mot;
Du sjöng, och det låg
|275|På knä för din fot.
Atlanten dig bar
30Till jublande vest;
Dess kungliga gäst,
Dess svan du var.
Der flög ej ett namn
Med verldens vind
35Så buret i famn,
Som Jenny Lind.
Der fanns icke ett,
Så gifvet till pris
Åt dåre och vis
40I ryktets trumpet.
|167|O fladdrande skum!
Så stor, så berömd,
Och vissna så stum
Och sluta så glömd!
45Var detta ej fall?
Spör dem, som ha lagt
I ära och makt
Sin storhet all!
50Fritt kastade af
Den boja, som band
Applådernas slaf.
Till make och hem
55Att sjunga för dem
Din ljufvaste ton.
De korades väg
På jorden är så;
Med stapplande steg
60Till målet de gå.
De vada i grus,
|276|De luttras i glöd,
De finna sitt stöd
Och slockna i ljus.
|168|65Nu är ju ditt lif,
När bort du har gått,
I täflarnes kif
En saga blott.
Det vållar dem sorg,
70Att förr dock en
Stått bländande ren
På marknadstorg.
Din stjerna gått ner;
Nu hvilar du gömd,
75Men älskad långt mer,
Än fordom berömd.
Sof, lyckliga, sof,
Och vakna en gång
Att blanda ditt lof
80Med englarnas sång!