Sylvias visa 13
Kommentar
Kommentar
Fem manuskript är kända: ms1 och ms2 är daterade 2 Jan. 1864., ms3 och ms4 odaterade och ms5, en renskrift, daterat 3/10 1869.
Tolv Sylvia-visor ingår i Ljungblommor III (1854), två av dem ersattes med nya i den svenska upplagan, Sånger I (1860), och ytterligare fyra ingår i Nya blad, denna och de tre följande. Gemensamt för de tidiga visorna är flyttfågeln Sylvias perspektiv (se kommentar i ZTS I, s. 460 ff.). Flera Sylviavisor, bl.a. 13, 14 och 16, skrev Topelius för Vårföreningen, den sångkör dottern Aina och hennes väninnor hade bildat. Denna Sylviavisa och »Mitt hjertas kung» (s. 154 ff.) var tänkta att tonsättas av Fredrik Pacius (se ms3; någon tonsättning av Pacius inte känd).
Versen är jambisk med taktschemat 3–3–3–3–4–4–3–3 och rimflätningen AbAbccXc.
Bibliografi
Vasenius IV, s. 265; V, s. 104
Sylvias visa 13.
En liten fågel fjerran
I himlens sky är jag,
Kan endast prisa Herran
Och båda vårens dag.
5En stråle sol är all min fröjd,
Men alltid sjunger jag så nöjd
Min glada morgonvisa
För Gud i himmelshöjd.
När höstens skyar mulna
10Och stormens vinge gnyr
Och björkens lockar gulna
Och solens strimma flyr;
Då flyger jag blott högre än
Till södern och min sol igen
15Och helsar åter lycklig
Den nya morgonen.
Du själ, hvars suck förklingar
I jordens låga dal,
Lyft dina fåglavingar,
20Som jag, mot himlens sal!
Långt under dig blir sorgen qvar,
Men ofvan dig är himlen klar,
Och äfven du skall sjunga
Och båda vårens dar.
1864.