|210||301|

Rigi Kulm.

Myggsvärmen är på ströftåg i Luzern,

Hotellens, lejonens, turistens stad,

Alpjättens gryta, der hans blåbärssoppa

I Vierwaldstädtersjön nu alla somrar

5Serveras vid Europas table d’hôtespråk: franska.

Det glatta, högförnäma Rigi kastar

Sin molnkyss åt den skroflige Pilatus

Och bidar stolt, i töckenslöja höljdt,

Den lystna svärmens anfall. Tjensteanden,

10En smidig gnom i frack och hvita handskar,

Kringfladdrar staden med turistprogram:

– Milord, man klättrar icke mer på berg,

Man åker upp till molnen. Tag en frukost,

En flaska sherry. Sedan en kupé,

15En plaid, en soffa. Kuggen griper in,

Och branterna försvinna. Ni kan sofva,

Om ni ej föredrager att med kikarn

Se sneda hus och skefva vattenytor.

Man stiger, en på fyra. Bagatell!

20Nu är ni här, – på Rigi Kulm. En matta

Af sjöar, fält och byar under er,

|211|

Och ramen magnifik. Superba snöberg;

Konditorn gör ej bättre. Hvad behagas?

En pappersknif? En vy? En edelweiss?

25Ett småtäckt minne bör man föra med …

Försumma icke solen! Hon går ned,

Och hon går upp, alldeles som hos andra,

Men här gör henne taflans ram pikant.

Gudomligt, hvad befalls? Man kunde tro sig

30Förflyttad till en scen i »Afrikanskan».

Ni kan dinera, sedan ni sett allt;

Man spisar i hotellet dyrt, men godt.

Societén är utvald. Fina viner

Och qvicka damer. Sällskapstonen fri;

35Hvarför genera sig i etherns rymder?

Ni slutar qvällens lifvade bankett

|302|

På mjuk madrass och åker, motionerad,

I morgon lika komfortabelt ned.

Materien är besegrad. Tron behöfves

40Ej mer att flytta berg. I våra dagar

Är snillet den titan, som stormar himlen,

Och jord och himmel ni befalla skall

Med några lumpna mynt af gul metall.

---

Slut är bankettens stoj. Hotellet sofver.

45Natt täcker oerhörda, dolda djup.

En fuktig häll, ett enda litet felsteg,

Och vandraren försvinner skugglikt, tyst.

Tät dimma. Intet ljus. Ej ljud, ej spår,

|212|

Ej fläkt, ej lif, ej tid, ej tanke mer

50I denna toma, döda ödemark.

Då vaknar i de mörka hålor tung

Den gråa Alpens mossbetäckte kung

Och reser gäspande sig upp ur klyftan.

I blinken sadlar väldig nordanstorm

55Sin jättefåle, rider upp på bergen

Och hugger in på töcknens täta mur.

De gifva vika, hvirflande i vånda

Mot dalarna och jagade i forsar

Till remnorna, der Alpens kedja brustit.

60Det är ett dån, som hade tusen, tusen

Lokomotiver, frustande i snälltåg,

Samtidigt rusat ut ur bergens hålor.

Graniten skälfver. Söndersprängda flisor

Af vittrad småsten hasa ned i branten

65Och smattra som ett hagel öfver dalen.

En stormil går. En annan följer efter.

Yrvakna vindkast ropa till hvarandra:

Är tiden kommen? Skola vi nu sopa? …

Men nu är halfva himlen skurad ren.

70Mot stjernehvalfvet tecknar sig konturen

Af Rigis stolta, luftiga palats.

|303|

Dess flagga, som utmanat stjernorna,

Har flugit bort i trasor. Tornen svigta,

Och åter säger stormen: skall jag sopa?

75– Ja, feja berget! svarar långt ur mörkret

Med bistert hån den gråa Alpens kung.

Stormfålen fnyser eld … Ett språng, ett hofslag,

|213|

Och Rigis vackra korthus fladdrar bort

Med alla fina viner, qvicka damer,

80Matsedlar, pappersknifvar, kypare,

Geschäftprogram och snarkande turister …

Det fladdrar i den öde rymden hän,

Som dessa vilsna, sönderslitna flagor

Af molnens ull, dem vinden hänger ut

85På byke öfver bergens sluttningar.

Då står på klarnadt fäste, mer ej skymd,

Fullmånen i sin lugna gloria.

Dess stråle bländar stormens vilda fåle;

Förblindad spränger han i skengalopp

90Mot Rigis fjellmur, krossar der sin bog

Och tumlar, stönande i hvirflar, utför.

Hans stridskamrater ryta fjerran än

I klyftorna och jaga utan hejd

I blanka silfverforsar morgondimman.

95Långt, långt från Finsteraarhorns mulna topp

Betraktar Alpens kung med töckenblickar

Palatset högt på Rigi … Jag vill vänta

Till nästa alpstorm … Kulm har fått en spricka …

---

Alphornets toner fylla vestibulen.

100Hotellet vaknar brådt. En plaid, en filt,

En shavl, ett huckle, allt är lika godt

Att skyla negligén … Hu, det är kallt!

De döda töcknen ligga frusna öfver

De döda sjöarna. Och solen stiger

|214|

105I urtids majestät på bergens trappor.

Snön blänker röd på Berner Alperna.

|304|

En efter annan, vika dödens skuggor

Från vida dalar. Lifvet andas åter

Sin morgonsuck och smyger fram på tå

110Från by till by, från Küssnachts drömmar bort

Till tornen i Luzern. Allt är tillbedjan,

Och allt är lofsång, allt är morgonpsalm …

Milord beställer thé, madame sitt kaffe.

Man dejeunerar bra här ofvan molnen;

115Hvad kan jemföras med en god aptit?

Och detta allt, – sol, bergsluft, samtalsämnen

Pikanta vyer, alphorn, morgonfrossa

Med botemedel, kort sagdt, himmel, jord

Och Bædeker besedd, glömd och betald

120I franc, centime och Trinkgeldspråk: tyska … Menskosnille,

Du kunde värpa verldar, om du ville!

O, vandrare i lifvets trånga dal,

Af alla skuggans makter klämd och sliten,

Du fick din synkrets ej af eget val,

125Och du kan fylla måttet af ditt skal;

Men du, som, fri, från höjden af graniten

Sett bergen prisa Gud i morgonglans

Och icke böjt din storhet djupt för Hans,

För Herrens skapelse är du för liten!

1886.