J. L. Runeberg inför sitt rykte
Kommentar
Kommentar
Två odaterade manuskript är kända, ett ofullständigt (ms1) och ett fullständigt (ms2), bägge med dateringen 5 Febr. 1878. Dikten publicerades första gången i Literärt album 1878 (La) och avtrycktes i Hufvudstadsbladet 21/11 1878.
Dikten upplästes på Konstnärsgillets årsfest den 5 februari 1878, som särskilt uppmärksammade J. L. Runeberg som hade avlidit i maj 1877. Gillet hade bildats 1864 på Runebergs födelsedag med Topelius som ordförande. – Albert Bonnier ville ta in dikten i Svea (AB–ZT 2/4 1878), men Topelius hade redan sänt den till Gustaf Meyer i Stockholm för publicering i Literärt album (ZT–AB 20/6 1878).
Enckell finner att Topelius slutvers, som föregrips i föregående strof, återgår på Schillers dikt »Shakespeares Schatten»: »das grosse, gigantische Schicksal, / Welches den Menschen erhebt, wenn es den Menschen zermalmt» (Topelius 1970, s. 308).
Versen är fyrtaktig, jambisk och parrimmad, aabbccdd.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
23–24 »dess blomnings knopp» [...] »dess fröjd, dess ljus, dess hopp» De fyra första verserna i slutstrofen av »Vårt Land» lyder: »Din blomning, sluten än i knopp, / Skall mogna ur sitt tvång; / Se, ur vår kärlek skall gå opp / Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,» (1848).
48 Kroksnäs’ familjen Runebergs sommarställe och tillflyktsort Lill-Kroksnäs på Vessö utanför Borgå stad.
57–58 der till sist han låg [...] Som en mot klippan bruten våg, Runeberg drabbades av hjärnblödning 1863 och var därefter förlamad på högra sidan.
72 skådemynt medalj.
92 Försjunka i din källa nu! Anspelar på Runebergs dikt »Vid en källa» (SS I, s. 242 f.).
96 Fjalars fall var Fjalars höjd Syftar på Runebergs episka dikt »Kung Fjalar» (1844), om den nordiske drotten som trotsar gudarna och förlorar sina barn, men också på skaldens eget uttalande om diktsviten: Runeberg ville att den krossade Fjalar skulle uppfattas som »i större mening glad och segrande» än under dennes storhetstid (SS VIII:2, s. 176; se även Topelius analys av »Kung Fjalar», HT 21 och 25/9 1844).
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970 s. 304–308; Hirn, Runebergskulten 1935, s. 65 f.; Runeberg, Dikter I–III, SS I, s. 242 f.; Fänrik Ståls sägner I, SS V, s. 4 och Uppsatser och avhandlingar på svenska. Journalistik, SS VIII:2, s. 176
J. L. Runeberg inför sitt rykte.
Han drömde, äfven han, en gång
Om ärans lön för bardens sång.
Det syntes honom stort och skönt
Att stå för verlden lagerkrönt
5I glansen af ett frejdadt namn
Och lyftas högt i ryktets famn
Som sanningens och segerns tolk,
Beundrad högt af land och folk.
Han fick det allt, när han blef man:
10Sin like här han icke fann.
Han var den ypperste i nord,
Den käraste för fosterjord;
Hans ord gick öfver land och sjö,
Det sprängde berg, det smälte snö,
15Det tände tusen hjertans glöd,
Det trängde genom natt och död.
|76|Hög som en konung, såg han mot
Ett folk i kärlek vid hans fot,
Och gaf han detta folk »Vårt Land»,
20Så gaf det landet i hans hand;
Och vidgade han stolt dess barm,
|222|Så bar det honom på sin arm,
Och sjöng han om »dess blomnings knopp»,
Var han »dess fröjd, dess ljus, dess hopp».
25Men se, då ändrades hans håg.
Ju mer han steg på ryktets våg,
Ju mer han mötte, hvar han gick,
En öppen famn, en tjusad blick,
Dess mer han kände trycka tung
30Den ära han sig drömt som ung,
Dess mindre fann beundrans röst
Ett gensvar i hans eget bröst.
Han, som i vänners slutna krets
Fann snillets koger städs’ tillreds,
35Gaf lif, gaf färg, gaf ljus åt allt
Och slösade med skämtets salt,
Han stod förstummad vid det lof,
Som bjöds åt kungen af hans hof,
Han hade ej ett ord till svar
40På allt det pris man honom bar.
|77|Hur sågs han icke fly förstämd,
Som af sitt eget rykte skrämd,
Från festens jublande pokal,
När talarn började sitt tal!
45Hur ofta, när han, som till prof,
Åt mängdens blickar gafs till rof,
Han önskade sig fjerran då
Till Kroksnäs’ mest fördolda vrå!
Sin lyra bar han högt. En man
50Tillhör sitt folk, det visste han,
Och detta folk i store män
Förherrligar sig sjelf igen:
Allt derför bar han bördan af
Sitt rykte ända till sin graf;
|223|55Men som en börda, ej som rätt,
Ej som en lycka, bar han det.
Man trodde, der till sist han låg
Som en mot klippan bruten våg,
Att ekot af beundrans röst
60Var dock i lidandet en tröst.
Ja väl, – en tröst att ej bli glömd,
Att höras, fast till tystnad dömd,
När lotten honom blef beskärd
Att skåda sjelf sin efterverld.
|78|65Vi andre, – vi, som plocka opp
Hvar liten ryktets rosenknopp,
Vi, som så gerna fiska hop
Ett magert notvarp bifallsrop
Och matas mätte af ett ord
70Från smickrets honungssöta bord,
Vi ha af honom något lärt
Hvad ryktets skådemynt är värdt.
Det lilla blott med välbehag
Sig solar i sitt eget jag;
75Det stora, ja, det största vet,
Att ofvan det står evighet,
Att all vår kraft, vår ära all
Är blott den lilla bäckens svall,
Som en sekund i barnsligt brus
80Får återspegla himlens ljus.
Och derför väcker ryktets larm
En tyst protest i hvarje barm,
Der något stort vill bryta väg.
Det möter der vid hvarje steg
85Det höga, som dock är förmer,
Det ideal, som slår oss ner
Och lyfter oss så högt, derför
Att det oss djupt tillintetgör.
|79||224|Nu, ädla skugga, i det land,
90Som löser alla stoftets band,
Hur ödmjuk måste icke du
Försjunka i din källa nu!
Den egna kraftens segersång
Är dömd till blygd och undergång;
95All mensklig storhet strider böjd,
Men Fjalars fall var Fjalars höjd.