|75|

J. L. Runeberg inför sitt rykte.

Han drömde, äfven han, en gång

Om ärans lön för bardens sång.

Det syntes honom stort och skönt

Att stå för verlden lagerkrönt

5I glansen af ett frejdadt namn

Och lyftas högt i ryktets famn

Som sanningens och segerns tolk,

Beundrad högt af land och folk.

Han fick det allt, när han blef man:

10Sin like här han icke fann.

Han var den ypperste i nord,

Den käraste för fosterjord;

Hans ord gick öfver land och sjö,

Det sprängde berg, det smälte snö,

15Det tände tusen hjertans glöd,

Det trängde genom natt och död.

|76|

Hög som en konung, såg han mot

Ett folk i kärlek vid hans fot,

Och gaf han detta folk »Vårt Land»,

20Så gaf det landet i hans hand;

Och vidgade han stolt dess barm,

|222|

Så bar det honom på sin arm,

Och sjöng han om »dess blomnings knopp»,

Var han »dess fröjd, dess ljus, dess hopp».

25Men se, då ändrades hans håg.

Ju mer han steg på ryktets våg,

Ju mer han mötte, hvar han gick,

En öppen famn, en tjusad blick,

Dess mer han kände trycka tung

30Den ära han sig drömt som ung,

Dess mindre fann beundrans röst

Ett gensvar i hans eget bröst.

Han, som i vänners slutna krets

Fann snillets koger städs’ tillreds,

35Gaf lif, gaf färg, gaf ljus åt allt

Och slösade med skämtets salt,

Han stod förstummad vid det lof,

Som bjöds åt kungen af hans hof,

Han hade ej ett ord till svar

40På allt det pris man honom bar.

|77|

Hur sågs han icke fly förstämd,

Som af sitt eget rykte skrämd,

Från festens jublande pokal,

När talarn började sitt tal!

45Hur ofta, när han, som till prof,

Åt mängdens blickar gafs till rof,

Han önskade sig fjerran då

Till Kroksnäs’ mest fördolda vrå!

Sin lyra bar han högt. En man

50Tillhör sitt folk, det visste han,

Och detta folk i store män

Förherrligar sig sjelf igen:

Allt derför bar han bördan af

Sitt rykte ända till sin graf;

|223|

55Men som en börda, ej som rätt,

Ej som en lycka, bar han det.

Man trodde, der till sist han låg

Som en mot klippan bruten våg,

Att ekot af beundrans röst

60Var dock i lidandet en tröst.

Ja väl, – en tröst att ej bli glömd,

Att höras, fast till tystnad dömd,

När lotten honom blef beskärd

Att skåda sjelf sin efterverld.

|78|

65Vi andre, – vi, som plocka opp

Hvar liten ryktets rosenknopp,

Vi, som så gerna fiska hop

Ett magert notvarp bifallsrop

Och matas mätte af ett ord

70Från smickrets honungssöta bord,

Vi ha af honom något lärt

Hvad ryktets skådemynt är värdt.

Det lilla blott med välbehag

Sig solar i sitt eget jag;

75Det stora, ja, det största vet,

Att ofvan det står evighet,

Att all vår kraft, vår ära all

Är blott den lilla bäckens svall,

Som en sekund i barnsligt brus

80Får återspegla himlens ljus.

Och derför väcker ryktets larm

En tyst protest i hvarje barm,

Der något stort vill bryta väg.

Det möter der vid hvarje steg

85Det höga, som dock är förmer,

Det ideal, som slår oss ner

Och lyfter oss så högt, derför

Att det oss djupt tillintetgör.

|79||224|

Nu, ädla skugga, i det land,

90Som löser alla stoftets band,

Hur ödmjuk måste icke du

Försjunka i din källa nu!

Den egna kraftens segersång

Är dömd till blygd och undergång;

95All mensklig storhet strider böjd,

Men Fjalars fall var Fjalars höjd.