Konstnärsgillets Prolog 1869
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten utkom som separattryck 1869.
Konstnärsgillet höll sin årsfest på J. L. Runebergs födelsedag den 5 februari 1869 på Nya Theatern. Skådespelerskan Hedvig Charlotte Raa deklamerade prologen av Topelius, konstnärsgillets ordförande mellan 1864 och 1889. Scenen var dekorerad som ett skogslandskap med en minnessten med namnen på de avlidna konstnärer Topelius nämner i dikten. Jfr Topelius prolog från årsfesten 1871, s. 262 ff.
I diktens första del hälsas Runeberg och övriga konstnärer; den andra och tredje delen är en minnesteckning av inhemska och utländska konstarbetare. I den avslutande delen prisas, liksom i den första, konstnären, konstens höghet och odödlighet (om det platonska, se inledningen s. XXVIII). Del I och IV har femtaktig jambisk vers med rimflätningen AbAbCddC; del II har jambisk-anapestisk vers med taktschemat 4–3–4–3–4–4–2–4 och rimflätningen ababccxc och del III är stikisk med trokeisk, fyrtaktig och flätrimmad vers.
I ett brev till Albert Bonnier meddelar Topelius att han »tvekande» har låtit Konstnärsgillets prolog ingå i diktsamlingen »för de der berörde artisternes minnes skull, och särskildt för Beskovs; men då jag icke fäster någon vigt dervid, öfverlemnar jag åt Herr Bonnier att låta det, efter behag, stå eller utgå» (ZT–AB 24/8 1870).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
9 låder fäster.
16 »Idén är evig; skuggorna försvinna.» sista versen i den första av tre sonetter i »Hösten» av Erik Johan Stagnelius (SS II, s. 75).
5 Magnus von Wright Se dikten tillägnad honom, s. 73. Med anledning av von Wrights död säger Topelius i Finlands krönika (5/7 1868): »Ingen finsk konstnär, förutom hans broder Ferdinand, var så förtrogen, som han, med den finska naturen. Han aflyssnade den dess innersta hemligheter, särdeles i fåglarnas lif. Naturen gjorde honom till fågelmålare, nöden och en försvagad syn till landskapsmålare.» (2004, s. 190 f.)
6 Carl Moring Karl Johan Moring (f. 1832), kördirigent, tonsättare och sånglärare, dog i tyfus; en »blygsam, obemärkt arbetare för sin konst» (ibid., s. 186; se komm. till »Arbetaresång», s. 377).
7 Carl Ganszauge Carl Gottlieb Ganszauge (f. 1820), tysk musiker, verksam som violinist, musiklärare, organist och kapellmästare i Helsingfors från 1842.
8 Rudolf Theodor Lagi Rudolf Lagi (f. 1823), musik- och språklärare och organist i Nikolajkyrkan. Han komponerade flera psalmmelodier.
9 Axel Gabriel Ingelius Tonsättaren A. G. Ingelius (f. 1822) frös ihjäl på vägen till Nystad. Topelius tecknar i krönikan: »Han var musikens Lidner i Finland, rikt begåfvad som kompositör och äfven som novellist; – stupade till en del för sitt regellösa lif, till en del under bördan af den likgiltighet hvarmed den stora allmänheten och den ringaktning, hvarmed styrelsen behandlat konstintressena; – genom sin död i drifvorna en talande bild af konstens öde i norden.» (2004, s. 186) Ingelius tonsatte flera dikter av Topelius.
69 biltog fredlös.
90–91 Smädelsen, som icke mer [...] trampar äran ner Bl.a. Aftonbladet hade angripit von Beskows person och verksamhet 1841. J. L. Runeberg hade kritiserat Beskow för prålig tegnérism (»En blick på Sveriges nu gällande poetiska litteratur»; SS VIII:2, s. 47–58).
94 Bernhard BeskowsBernhard von Beskow (f. 1796), författare och publicist, ständig sekreterare i Svenska Akademien från 1834 och uttalad gustavian. I sitt första brev till Topelius (11/5 1855) lyfter von Beskow fram det gustavianska ideal som han anser känneteckna Regina von Emmeritz: fosterlandskärlek, upphöjdhet, ädelhet, levnadsfriskhet och klarhet (jfr vers 86 ff., 100 ff.).
105 August Blanche (f. 1811) svensk dramaturg, romanförfattare och politiker. Blanche höll ett tal i samband med avtäckningen av Karl XII:s monument i Kungsträdgården i Stockholm den 30 november 1868. På väg därifrån dog han i slaganfall.
113 Stäck Joseph Magnus Stäck (f. 1812), svensk landskapsmålare och professor vid Konstakademien i Stockholm.
116 Bervalds Franz Adolf Berwald (f. 1796), svensk violinist och kompositör.
116 F. O. pro F. A.
117 Mankells Carl Abraham Mankell (f. 1802), svensk kompositör och sångpedagog, utgav flera koralböcker.
118 Kjærulfs Halfdan Kjerulf (f. 1815), norsk tonsättare i nationalromantisk stil.
120 Söderns hulda gracer Bissen gjorde flera kvinnliga skulpturer ur den grekiska mytologin.
123 Bissens Herman Wilhelm Bissen (f. 1798), dansk skulptör i nyklassicistisk stil.
123 runosal från fi. runo: dikt.
126 en fallen konungs Ludvig I (f. 1786), kung av Bayern 1825–1848, romantiker och estet. Han gjorde München till ledande konststad genom att uppföra en rad museer och praktbyggnader, som Glyptothek och Pinakothek.
133 Rossinis Gioacchino Rossini (f. 1792), italiensk tonsättare, från 1824 bosatt i Paris.
150 Lethe glömskan.
152 Charles Kean (f. 1811) brittisk skådespelare och teaterman. Kean gjorde som ung ingen lycka i hemlandet och reste därför till Amerika, men återkom till London 1838 där han med framgång ledde Princess’s Theatre 1850–1859.
159 bild af tredje Gustafs sol Jfr Esaias Tegnér i »Sång den 5 april 1836»: »Det låg ett skimmer öfver Gustavs dagar / fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill. / Men det var sol däri.» Sista versen även citerad av von Beskow i brevet omnämnt i komm. till vers 94.
161 månskensegoister sentimentalt svärmiska (egoister).
168 kritisk efterrätt af en magister avser möjligen kritiken.
Bibliografi
Helsingfors Dagblad och Hufvudstadsbladet 6/2 1869; Simonsson, »Bernhard von Beskow» SBL; Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 186, 190 f., Konstnärsbrev II, 1960, s. 23 ff. [ang. Beskow]; Vasenius VI, s. 287; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 315
Konstnärsgillets Prolog 1869.
I.
Midvinterdag bär våren i sitt sköte:
Midvinterdag gaf Finland Runeberg.
Midvinterqväll församlar nu till möte
Oss, vänner utaf dikt och ton och färg.
5Vi helse varmt, i fröjden och i smärtan,
Vår ädle, gamle diktarkung i nord
Och uti honom konstens ursprungsord,
Som smälter drifvorna i menskors hjertan.
Här
låder
stoft vid vingarne af anden.
10Vi äro vinterqvällens irrskensbloss,
Som tändas, gnistra, flämta, dö i sanden;
Men det odödliga, som bor i oss,
Det slocknar ej, när gnistorna förbrinna,
Det är dock höjdens brutna återsken.
|78|15I oss och öfver oss står dock idén:
Mot detta eviga vår famn sig sträcker;
Ej mot det vanskliga, som tiden tär,
Som åldern mattar och som grafven släcker,
20Det dock ett intet mot sin urbild är.
Och derför är oss, ringe tolkar, gifvet,
Att i det oförgängligt skönas namn
Förena sorg och fröjd i samma famn
På scenens plan, som återspeglar lifvet.
|99|25Kom, ljusgestalt från idealets verldar,
Du barn, som här i norden vilse gick!
Tänd minnets stjerna i de mörka härdar!
Värm sorg och vinter med din ljufva blick!
Säg oss de namn, som skördarns lie bergat
30I det förgångna skörderika år,
Och strö en blomma än från sol och vår
På vissnad fröjd, som vinterfrosten härjat!
II.
† 5 Juli 1868.
H:fors.Hvi flydde du, and, från Finlands sjö?
Hvi står du så löflös, björk?
35Den hand dig målat är kall som snö,
Den blick dig lifvat är mörk.
Den pensel föll, som förstod dig bäst;
Det hjerta brast, som dig älskat mest.
O moder, Finland,
40Förgät ej honom vid minnets fest!
† 6 Mars 1868.
H:fors.Det klang öfver fält, det klang i sal,
Det klang i de unga bröst.
Det var som en doft i sommardal,
En suck af naturens röst.
45En tyst, försakande ande lagt
Sitt hela lif uti sångens makt:
|79|Hans lif var kärlek!
Ljud, enkla visa, hans minnes vakt!
† 1 Maj 1868.
H:fors.En främling kom, och han blef oss kär;
50En tonernas arbetsman.
Hans sträng ljöd klar med de bästa här,
Och redligt verkade han.
|100|Hans vagga stod uti söderns sol,
Hans graf har bäddats vid kulen pol,
55Och vänskap kransar
Den brustna strängen af hans fiol.
† 30 Dec. 1868.
H:fors.Hur skön ljöd orgeln i templets hvalf,
När andakt i hjertan brann!
Men när den mäktiga muren skalf,
60Då satt der så lugn en man.
Han lodat djupen i toners haf;
Han bönens dufva en vinge gaf.
Choralen sjunger
Sin fridspsalm öfver hans friska graf.
† 2 Mars 1868.
Nystad.65Och natten var kall i enslig skog;
Den hvinande snöstorm ljöd.
Hvem är den man, som i drifvan dog
Konstnär’ns naturliga död?
En
biltog
ande från ljusets strand.
70Han famlat efter sitt fosterland,
Der allt är klarhet.
Men här är mörker. Brist, mörka band!
III.
Är du än ej mätt af tårar,
Barn, som der vid klippan står?
75Vet du mer om vissna vårar?
Mins du mer från sorgens år?
Kring den vida, vida verlden
Breder du din ljusa famn,
|80|Och du samlar ädla namn
80För den enkla minnesgärden.
|101|Hör, då susar vesterns vind:Bernhard von Beskow,
Der är tår på Sverges kind.† 17 Oct. 1868.
Från den glesa diktarkransenStockholm.
Falla blad, som än stått qvar.
85Nyss föll det, som rikast var:
Det var sista efterglansen,
Sista aftonstrimman klar
Af den tredje Gustafs dar. –
Blek af harm, sin tunga biter
90
Smädelsen, som icke mer
Strafflöst trampar äran ner
Och i trasor söndersliter
Svenska storhetens banér.
Men till
Bernhard Beskows
urna
95Aktningsfull, med tysta fjät,
Träder i sitt majestät
Sanningen, den himlaburna,
Och med drag, i marmor skurna,
Ristar hon hvad verlden vet:
100Skönhet, ljus, humanitet,
Ädel håg och upphöjdt sinne,
Det är Beskows äreminne.
Lik en ranka invid roten
Af en mäktig furas trots,
105Stupar
August Blanche
vid fotenAugust Blanche,
Af den tolfte Carls koloss.† 30 Nov. 1868.
Månget snillrikt återgifvetStockholm.
Brokigt drag af menskolifvet
Har hans penna ritat ut;
110Intet är af honom skrifvet
Så romantiskt, som hans slut.
Än för minnet finnas flera.
Se, den gamle
Stäck
är stoft,J. M. Stäck,
|81|Och han målar icke mera† 21 Febr. 1868.
|102|115Vinterluft och sommardoft.Stockholm.
Stum är
Mankells
fornchoral,C. A. Mankell, † 27 Oct.original: 27 † Oct. 1868.
Klingat bort i Norges dal.Halfdan Kjærulf,
120
Söderns hulda gracer
lifva† 11 Aug. 1868. Norige.
Än en graf i Danmarks drifvaH.original: H V. Bissen,
Och med marmorfingrar skrifva† 10 Mars 1868.
Dugga mild, lik sommarregnet,
125Dugga, minnets varma tår,
På
en fallen konungs
bår
För det kärleksrika hägnet,Ludvig I af Bayern,
För den konstens blida vår,† 29 Febr. 1868.
Som är allt hvad sen i gårNizza.
130Af Kung Ludvig återstår!
Stänk en perla på den lager,Gioachimo Rossini,
Hvilken allt Europas land† 13 Nov. 1868.
Kring
Rossinis
panna band!Paris.
Rykte sviker, gunst bedrager:
135Verket prisar mästarns hand.
Dikt och färger, form och ton
Bygga idealets thron.
Men hvad återstår af pelarn,
Om en graf uppslukar allt?
140Hvad är qvar af skådespelarn,
När den själ han gaf gestalt
Som en töckenbild försmalt
Och hans efterverld är bunden
Vid den flyende sekunden?
145Hvad är qvar? Det menskligt sanna.
Höghetsblicken från hans panna
Skall i tusen hjertan stanna,
När han sjelf är en ruin.
|103|Dig, du barn af poesin,
|82|150Skall ej
Lethe
öfvermanna,Charles Kean,
Minnet ej i landsflykt banna:† 23 Jan. 1868.
Derom vittne bär
Charles Kean
.London.
IV.
Men när, likt stjernor uti natten, stråla
De flydda namn på minnets sarkofag,
155Hvem skall oss hoppets morgonrodnad måla?
Hvem ger oss glädjens ljusa anletsdrag?
Kom, diktens lek, som mellan tårar skämtar!
Kom, glada sträng! Kom, ungdomsfriska sång!
Kom,
bild af tredje Gustafs sol
, engång!
160Kom, ideal, som ljuft i molnen flämtar!
Vi äro ej de
månskensegoister
,
Som utan fäste tumla i det blå.
En droppe skämt förstå väl ock artister,
En glädjeblomma älska de också.
165Och hvad oss sen i lifvets prosa brister,
När bordet dukas klent med poesi,
Det torde konstens vänner fylla i,
Med
kritisk efterrätt af en magister
.
Men vexe vi, som blommorna, för löjet
170Och spinna solsken, väfva töckendunst,
Så är vårt mål dock ej det toma nöjet,
Ej ens, högtärade publik, din gunst!
Vi söke form och ande i förening;
Det finns en evighet i stundens sken.
175I oss och öfver oss står dock idén!
– Och det är äfven Konstnärsgillets mening.