Frans Sedmigradsky
Kommentar
Kommentar
Franz Fredric Sedmigradsky, född i Stockholm 1783 och utbildad vid Kongliga Målare- och Bildhuggare Academien, kom till Finland 1806. Han utnämndes till ritmästare vid akademien i Åbo 1812 men trädde inte i tjänst. Från år 1817 var han verksam som ritlärare vid Die deutsche Hauptschule i S:t Petersburg där han gjorde sig känd som en skicklig privatlärare. Vid 58 års ålder hade han uppnått en god ekonomisk ställning, sade upp sig från sin tjänst och flyttade till Helsingfors 1841. Vid avskedet från S:t Petersburg blev han utnämnd till titulärråd.
I Helsingfors köpte Sedmigradsky en gård (nuvarande Norra Esplanaden) och sommarvilla (nuvarande Museigatan), och såg till att få en god avkastning på sin förmögenhet. Han uppges ha varit sällskaplig till sin natur och haft ett gästfritt hem, rikt på konst och litteratur. Bilden av en snål och girig enstöring (vers 5–13, 31–38) som uppmålas både i dikten och i »Gamla herrn» i Läsning för barn 6 (1884) är således fabulerad.
Sedmigradsky dog efter en kort tids sjukdom den 4 september 1855. I sitt testamente hade han stipulerat att ett skolhus utan dröjsmål skulle byggas för att »små barn af fattiga föräldrar vad stånd och klass de än må tillhöra» skulle »till kostnadsfri vård och undervisning i skolan mottagas» (jfr vers 49–54). Byggnaden uppfördes på Mariegatan och stod färdig 1859. Skolan var den första i landet som tillämpade de tyska Kindergartenprinciperna. – Dikten skrevs med anledning av att skolan uppmärksammade 30-årsminnet av Sedmigradskys död. Topelius hade hållit festtalet vid skolans 25-årsjubileum den 15 december 1884. Dikten ger samma bild av Sedmigradsky som festtalet.
Versen är rimmad jambisk pentameter.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
5–6 Främling här var han, / Man sade polack Modern var svensk, fadern Franciscus Josephus Hörl kom till Sverige som kammartjänare för Österrikes sändebud; han antog nytt efternamn när han ansökte om svenskt medborgarskap. Båda föräldrarna arbetade vid hovet. – Tidigare alternativt uttal polack.
16 gjorde sig för konsten grön försökte visa sig bättre än man var (i konstnärligt utövande).
17–19 När teckningslärarn räknade [...] till fjortonde i rangen Enligt en bestämmelse utfärdad i S:t Petersburg uppnådde ritläraren efter fyraårig tjänst fjortonde rangen och erhöll en årslön på 1700 rubel (ca 150 rubel per månad; se Holmström 1933, s. 31). – Årslönen var således inte 150 rubel som Topelius skriver i vers 97.
22 en vikarie förmodas syfta på Pehr Adolf Kruskopf som studerade konst för Sedmigradsky i S:t Petersburg.
30 När ingen kände än en konstförening. Finska konstföreningen bildades 1846 med Topelius som stiftande medlem och sekreterare.
31 ostra (ostron) sluten, otillgänglig, självvald isolering; textstället upptas i SAOB.
36 Och samlade med hundrafemti rubel se kommentar till vers 17–19.
45 Det arfvet går ej af för svafvelstickor går ej av för hackor; textstället upptas i SAOB.
51 ej så liten fyrk Sedmigradsky uppges ha efterlämnat 12 000 rubel i kontanter.
52 huskors person som är en plåga för sin omgivning.
52 spola förslösa; textstället upptas i SAOB.
54 stadens andra småbarnsskola Marias asyl (hörnet av Annegatan och Stora Robertsgatan).
56 Jag såg en vacker barnafest i går: Topelius deltog ofta i skolans fester.
80 menlös ofördärvad, oskuldsfull.
110 förkättre fördöme, förakte.
Bibliografi
Enckell i Topelius 120 dikter, 1970, s. 337 f., 367; Finlands Allmänna Tidning 16/12 1884; Gamle herrn och hans skola 1968; Holmström & von Willebrand-Hollmérus, Franz Fredric Sedmigradsky (1783–1855) och hans skola 1933; Topelius, »Tal vid Sedmigradskys småbarnsskolas 25-årsjubileum d. 15 Dec. 1885», NB 244.108, s. 131–136; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 406
Frans Sedmigradsky.
Han var en gammal, fryntlig, skallig man,
Hvit halsduk och blå frack med knappar blanka.
Stödd på sin käpp, befanns han ofta vanka
|239|I stadens esplanader af och an.
5Få kände honom. Främling här var han,
Man sade polack; ej berömd, ej lastad,
Men som en stänk af Nevans böljor kastad
Till våra kuster. Hvad han varit förr,
Det visste ingen. En ibland de många,
10Som, klappande på lyckans stängda dörr
Och trött att der den kala hjessan stånga,
På gamla dagar sökt och funnit ro
I något ensligt, tarfligt ungkarlsbo.
Ett visste man, att gubben kunde rita,
15Och det ej illa. Här var ondt om krita,
Och ingen gjorde sig för konsten grön,
När teckningslärarn räknade i lön
Etthundrafemti rubel, utom klangen
Att höjas upp till fjortonde i rangen.
|106|20Det var dock något, tänkte gubben S.
Han fick sin tjenst, förutan allsköns press,
Af vederbörande, och en vikarie
Fick lära hans studenter ett och hvarje.
Hvad alltså gamle S. fick här uträtta
25Till konstens fromma, vet jag ej berätta,
Men troligt är, att mycket var ej detta,
Om ej att han, som hade mycket sett
Och mycket rest och hade nog sin mening,
Som kritikus var stadens nummer ett,
30När ingen kände än en konstförening.
Han lefde som en ostra i sitt skal,
Gaf ej kalas, besökte ingen bal
Och höll till godo sillar och potatis,
När ingen bättre middag erhölls gratis.
35Det sades gubben var en girigbuk
Och samlade med hundrafemti rubel
En vacker skatt till arfvingarnes jubel,
Som det bland snålingar är lofligt bruk.
Han smålog, när han hörde sådant rykte,
40Han gjorde ingen klok på hvad han tyckte,
Gick lika fryntlig i sin blåa frack
|240|Och lika obekymrad vatten drack.
En dag förnam man: nu är gubben död,
Och hvem skall ärfva honom? Ingen nöd!
45Det arfvet går ej af för svafvelstickor,
Och finnes ej en polsk beskedlig tant,
Så väntar nog hushållerskan en slant
För hvarje gång hon lappat gubbens fickor.
|107|Hvad hände? Testamentet bröts och lade
50I dagen klart: allt hvad testator hade,
Och det var ej så liten fyrk till slut,
Fick ingen tant och intet huskors spola,
Det skulle utan afdrag skiftas ut
Att bygga stadens andra småbarnsskola.
55Från denna tid ha nu gått tretti år.
Jag såg en vacker barnafest i går:
Den höga salen, luftigt buren opp
Af smärta pelare, var ljusbestrålad.
En julgran reste der sin gröna topp,
60En skara barn, med tusen glada hopp,
Och med förtjusning i hvart öga målad,
Fann der sin trefnad under qvällens lopp.
Det var en lek, som löjors lek i fjärden
En sommarmorgon vid en blommig strand,
65Och när de räckte ut i ring sin hand
Kring vida salen till ett blomsterband
Och glömde i sin fröjd all sorg i verlden,
Det var en hjertats jul att så dem se,
Der måste alla goda englar le.
70Sen, när den muntra skaran sågs sig samla
I ordnadt led på lärarinnans bud
Och barnarösterna lofsjöngo Gud,
Då fuktades hvart öga hos de gamla,
Då kände alla: här var mer än lek,
75Här var ett såningsfält, som icke svek,
Ett rikt, ett fruktbart frö var nedergrafvet
I denna blomstergård, hos dessa små,
|241|Och nu sken barnaglädjens sol derpå,
Som morgonsol på löjorna i hafvet.
80I denna sal, belyst af menlös fröjd,
I denna trädgård, der man sår det goda,
Ses vid kathedern nu från väggens höjd
En bild, som knappt man skulle här förmoda,
Nedblicka vänlig, lycklig och förnöjd.
85Hvem är det då? En fryntlig gammal gubbe,
En längesedan vissnad skroflig stubbe
I denna småskog af de unga trän,
Som nu med kärlek se mot honom hän.
I tretti år har han dem så betraktat,
90I tretti år har han sin trädgård vaktat,
Och detta lätta folk, som glömmer allt,
Det glömmer ej sin gamle väns gestalt.
Han der i blåa fracken, han på duken,
Han är den stackars ungkarln, girigbuken,
95Friseglaren på konstens öde haf,
Den forne teckningslärarn, han, som gaf
Med hundrafemti rubels lön om året
Allt hvad man skådar här och som är spåret
I denna verlden af hans vandringsstaf.
100Hans verk skall tidens våg ej öfverspola,
Hans namn står qvar i Sedmigradskys skola.
Hur mången samlar ej det röda gull
Och fikar rastlös efter makt och ära,
|109|Men när han stoppat väl sin påse full
105Och snikne arfvingar hans skatt begära,
Hvad är hans minne? Blott en torfva mull
Och titeln på en vård, som ramlar kull.
Den gamle teckningslärarn visste bättre,
Han samlade, men ej för egen skull,
110Och sådant födgeni vi ej förkättre.
Hans blyertspenna ritat ut ett streck,
Liksom en sorlande, en källfrisk bäck
Igenom vårens ängar, der små lammen
|242|Med muntra språng i saftigt bete gå
115Och dricka lif, men snafva ej i dammen.
Den store Herden ofvan ser derpå,
Han, hvilken samlar alla, som gå villa,
Och säger: mina äro just de små;
Ritmästare, du har ej tecknat illa!
1885.