De gamlas kadrill på de ungas bröllopp
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 8/7 88. Dikten publicerades i Jul-rosor 1888 (Köpenhamn) med teckning av Albert Edelfelt, och avtrycktes i Wasa Tidning (23/12 1888) och Åbo Underrättelser (29/12 1888). Jul-rosors redaktör Ernst Bojesen hade efterfrågat bidrag av Topelius, och därefter bett Edelfelt illustrera poemet.
Dikten är formad som en dialog. Versen är fyrtaktig och jambisk med rimflätningen aBaaB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel kadrill kadrilj; kontradans, utförd av minst fyra par med fyrsidig uppställning.
5 I lifvets ny i början av livet; textstället upptas i SAOB.
22 sporrar Ridstövlar försedda med sporrar bars ofta till uniform.
23 kippad sko sko där bakkappan trampats ned; textstället upptas i SAOB.
Bibliografi
Ernst Bojesen–ZT 12/9 1888
De gamlas
kadrill
på de ungas bröllopp.
Han. Min fru, er hand för en kadrill!
Förlåt; det är visst länge sedan …
Hon. Åh ja, med nöje, om ni vill.
Det var den sextonde April,
5
I lifvets ny
. Nu ha vi nedan.
Han. Den sextonde? … Ah, jag förstår.
Hur snabb oss tidens bölja jagar!
|299|Vi mötas efter tretti år
Med våra första gråa hår,
10Och ni, Marie, ni räknar dagar!
Hon. Man glömmer tårar och förtret,
Man glömmer löjen, tankar, tycken;
Men hjertats första hemlighet,
Dess första dröm, som ingen vet,
15Den glömmes ej, fast sprängd i stycken.
|207|Han. Ni fyllde sjutton år. Jag såg
Er, och blott er, på glada balen.
Er fot var vind, er barm var våg;
Er skira hvita klädning låg
20Lätt som en dimma öfver dalen.
Hon. Med söndertrasad fåll, ack jo!
Det fanns ju
sporrar
i salongen.
Med raknad lock och
kippad sko
,
Varm, yr af glädje, blind af tro,
25Flög jag att andas på balkongen.
Han. Jag följde er. En qväll så ljum,
Så tjusande i ljus och skugga.
Så ensligt tyst, så drömlikt skum,
Så rik på känslor, fast så stum,
30Som vårens första dofter dugga.
Hon. I lugna vikens dunkla sköt
En stjerna spilt sin rena flamma.
Hon kysste spegeln, log och slöt
Sitt silfveröga, när hon flöt
35I aftonmolnet med detsamma.
Han. Osedd, oanad, oåtspord,
Såg jag bakom er stjernan stiga
Och hviskade ett enda ord,
Det ljufvaste på denna jord …
|300|40Hon. Nog, nog, min herre!
Han. Jag skall tiga.
|208|Det var ju blott en kort minut
Af långa år i strid och vaka;
Men intet, intet plånar ut,
Från denna stund till lifvets slut,
45Den blick ni sände mig tillbaka.
Hon. Ni skämtar. Var ni icke fri?
En flamma här och der den andra.
Ni gjorde snart ett godt parti …
Han. Min fru, det gjorde också ni!
50Är det väl ni, som bör mig klandra?
Hon. Ni lekte eld. Ni skördat brand.
Han. De unge slösa kungariken.
Hon. Ni sökte lust, men skydde band.
En qvinna säljer ej sin hand,
55Om hon förut ej känt sig sviken.
Han. Hvad? … Om den sextonde April
Jag vid mitt enda ord ej stannat,
Så hade ni … ni hört mig till?
Hon. Allt är dock bäst som Gud det vill;
60Det vore synd att tänka annat.
Han. Ett ord för litet! … Dåre jag!
Hur sällsamt falla lifvets lotter!
Hon. Nej, klandra ej en högre lag!
Då vore ej min son i dag
65En lycklig brudgum åt er dotter.
|209|Han. Må sällare bli deras band!
Hon. Och ingens hjerta sönderslitet!
Kadrillen börjar. Här min hand.
Ett ord för mycket är ibland
70För lifvets lugn ett ord för litet.
1888.