|1|

Om Finska Folkets Bestämmelse. och Stammens Betydelse i Historien.

Föredrag hållet i Akademiska Läseföreningen den 3 Mars 7 April 1848.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Det är utan tvifvel en den största fördel af studentlifvet, att otvunget få byta sina tankar i alla de ämnen, som ligga både hjertat och forskningen närmast; det är en lycka, som man icke njuter i andra kretsar af lifvet och hvilken man, inkommen på andra banor, med saknad skall erinra sig. Må vara att studentens uppfattning ofta är öfverilad, hans omdömen omogna, hela hans blick synkrets kringyckladsvårtytt af dennssa sköna, men för villande luftbilder, som oupphörligt födas och dö i yn för ynglingablicken. Det är hans rättighet att, ännu en nybörjare på forskningens väg, supplera tankens förnuftsslut med hjertats ingifvelser, o. Och äfven hjertats werld har sin sanning, hög och skön; allt det yppersta, och det bästa, somför hvilket menniskor lefvat och dött, har rotats i känslan, innan det blommat i tanken och burit frukter i handlingen; hwarföre skulle ynglingen blygas för att stå med den bästa delen af sitt wäsende under hjertats inflytande? Tvärtom är det just detta som gör att det unga i werlden drifwer werlden fram; ty dDen mognade eftertanken gör icke händelserna; han väger dem, han svårläst p.g.a. överskrivningbänkar dem, han antecknar dem; han är alltid mer eller mindre en eftertanke. Men det unga i werlden, det drifwer werlden fram, emedan det handlar efter ingifvelse, emedan det väger intet, beräknar intet, utan, liksom en af Sveriges störste skalder sagt om skalderne: följer diktar blindt hvart som anden will.

3 Det fria tankebytet är icke den enda fördel Läseföreningen medför, i sin egenskap af studentlifvets nuvarande föreningspunkt; den äger en högre: den, att inom sig samla en krets, på eng öppen för hjertats hopp och tro på samma gång som för tankens medvetna forskningar. Och det är|2| ej utan afsigt jag erinrat mig detta, när jag nu går att säga några ord om ett ämne, som för er, MM. HH.Mina Herrar, för mig, för alla, hvilka önska trygga sin tro på ett fädernesland wid något mer än stundens försvinnande skuggor, måste hafwa ett högt intresse. Det har synts mig, som skulle jag just i er krets, och kanske endast i den, både rätt förstås och mildt bedömas, ty hvad jag har att säga, det tillhör ändock slutligen måhända hjertat mera än den kalla eftertanken eller den wetenskapliga forskningen, ehuru jag fritt må bekänna, att jag från denm sökt hämta mig stöd, så widt jag förmått.

4 Det är var min afsigt att, till trots för tidens fritänkeri och mångent afskräckande exempel på misstag af mer eller mindre löjlig natur, gifwa mig ut på ett det sliprigaste, det vanskligaste fält: på spådomens. Och skulle när jag besinnade, huru lätt jag dervid kunde dela så mången annan spåmans öde, att desavoueras af framtiden, så tröstarde jag mig med wissheten, att när detta inträffar, längesedan hafwa trädt ur skotthåll för det åtlöje, som faller på den bedragne siarens lott.

5 Ja, MM. HH.Mina Herrar, meningen är jag hade för afsigt att säga några ord om Finska folkets bestämmelse,. Likväl fann jag snart, att om jag ville vindicera åt detnna framställning något reelare värde, än det af en mer eller mindre lyckad godtycklig fantasi, jag nödvändigt borde söka för den ett stöd både i det framfarna och det närvarande. Jag öfvergaf således den vanskliga tanken på en siares kall och beslöt att, på en fastare ehuru mindre skimrande botten våga några ord om: Finska folkets och stammens betydelse för historien. Det är för detta vågstycke jag utber mig er benägna uppmärksamhet. och jag utber mig för detta ämne en stunds uppmärksamhet.

6 Historien har att tacka naturwetenskaperna för oändeligt mycket och hon står till dem ssvårtytt i den största skuld jemväl för begreppet af organism, hvilket, öfverfördt från den rent materiela utvecklingen i vissa kretsar af företeelserna, derifrån utsträckts till hela verldsbyggnaden kropparnas hela verld och slutligen funnit somsvårläst p.g.a. överskrivningsin högsta tillämpning i kedjan af förnuftiga väsendens fria handlingar, i andens alla uppenbarelseroriginal: uppenbarelsen, korteligen i werldshistorien, fattad som ett lefvande helt. Det är historiens det största steg framåt, som historien någonsin tagit, att hon sålunda begripit sig sjelf såsom en|3| i sina minsta delar lefvande, sammanhängande, sig utvecklande och nödwändig organism, inom hvilken, i stor mening, ingen slump äger rum, utan der allt har sin plats, och sin förnuftiga individuela betydelse och derigenom sitt berättigande. Och detta historiens framsteg är så oändligen stort icke blott för helhetens, det lefvande sammanhangets idé, hvilken så att säga utgör historiens själ och höjer henne från ett aggregat af händelser till ett uppenbaradtoriginal: uppebaradt förnuft; från krönika till wetenskap; det är, om möjligt, än större derigenom, att historien först sålunda sättes i tillfälle att skipa rättvisa i stort, att anvisa alla sina länkar, både i tid, rymd och folkegendomligheter, deras rik rätta plats och samt med den deras relativa värde inbördes. och för det hela. Jag kallar detta en rättwisa i stort, emedan föga någon wetenskap så försy som historien försyndat sig mot sig sjelf:. nHon har i dagen hållit endast blommorna och frukterna af sin utveckling, frukterna af sitt mångtusenåriga vegetativa lif; de glänsande vågorna, som skimra höjas och sänkas på ytan af hennes bottenlösa mäktiga ström; − detta må vara skönt, nöjsamt; men det är dilettantiskt, det är orättwisat. Hvad! skulle icke den gömda roten, den saftrika stammen eller bladen, genom hvilka hon andas, denna mångtusenåriga vext, skulle icke de alls icke mindre förtjena hennes uppmärksamhet, för det de icke mer äro det högsta, hvartill hon kommit? Strömmens djup, skulle med allt hvad deri brusar, skulle det förbises för ytans skimmer?

7 Låtom oss tala tydligare.

8 Skulle väl några få nationer, för det de i sig uppenbara det mest sin tids högsta utveckling och sålunda gå i spetsen för de öfriga; derföre wara de enda wärdiga föremål för historiens minnestaflor?|4| Och äfven om så vore, skulle endast dessa blommor af utvecklingen, hvilka wi äro vana att föreställa oss under namnen stat, kyrka, wetenskap, konst, förtjena en plats i sagoran om mensklighetens långa bildningsarbete?

9 Nej, ehuru jag är färdig att inrymma all den betydelse de förtjena åt de af historiskaen förherrligade folken, och de historiska formerna, kan jag likväl ej förmå mig att förneka allt det utom dem liggande en betydelse och ett värde. Menskligheten, fattad som en enda stor organism, kan ej i wissa af sina delar wara ett lik. Man kan väl säga, att bröstet är en ädel del, emedan hjertat klappar deri; hufvudet en annan, emedan tanken der uppslagit sin boning. Men rätt förstådt, klappar hjertat i hvarje åder och i hvarje den minsta del rör sig den snabba tanken. De Utan periferi finnes ingen medelpunkt. De periferiska folken − om i fall jag får begagna detta uttryck om dem, hwilka härtills stå aflägsnade från kulturens och statslifvets medelpunkterna för − de skönjas mindre, emedan alla blickar hvarje öga gerna vändaes åt centrum, men det ljus de derifrån emottaga, kasta färger de tillbaka, färgadt af deras individualilet, och ju mera intensivt detta färgspel är, desto mera låter det hoppas, att medelpunkter ljuscenterrum engång skall flytta sig närmare dem, de nu och de i sin tur blifva medelpunkter för kulturen.

10 Jag begagnar detta tillfälle att nämna några ord till förklaring och försvar för en tillförene yttrad åsigt, så mycket hellre, som det nyss sagda kan synas stå i motsägelse mot denna. Uti en|5| i Joukahainens andra häfte intagen uppsats, har jag uttalat den åsigt, att finska folkets egentliga historia i egentlig mening börjar med 1809 och att tiden mellan 1157 och 180 nyssnämnde år wore att betrakta som en skolans tid, ett förarbete till den andliga och politiska mognad, som betinga historien. Denna åsigt har, för ämnets skull, väckt någon uppmärksamhet och på månget flera håll en ogillande. Har jag förstått mina motståndare rätt, så stöda de sina argumenter dels på ett tvifvel om vigten af Finlands ändrade statsförhållanden 1809, dels och hufvudsakligen på den skenbara absurditeteten af att vilja bortresonnera ett folk och ett tidehvarf ur historien, hvilken dock, i deras mening, bör omfatta allt och alla.

11 Ingen af er MM. HH.Mina Herrar torde fordra, att jag på detta sktälle skall närmare vidröra ett ämne, för grannlaga måhända det i detalj utvecklas. Med vidhållande af min åsigt om Finlands förändrade och numera individuela statslif, nödgas jag hänvisa till de motiver jag i uppsatsen vågat anföra, erinrande för öfrigt derom, att jag icke framställt detta nya statslif såsom af en slump tillkommet, utan såsom genom fol nationens mognad berättigadt. Hvad åter vidkommer den andra delen påstådda absurditeten af entt ohistoriskt tid folk så nära samtiden, måste jag upprepa ett af en sats, som på wetenskapens nuvarande ståndpunkt torde gälla som axiom: den, att historiskt är endast det folk, hvilket som folk är medwetet af sig sjelft och som sådant sjelf gör sin historie. Mintt påstående reducerar sig, i följd häraf, dertill, att jag förnekat finska folket en historie före 1809, emedan jag ej före denna tid kunnat hos detsamma upptäcka ett medwe|6|tande af sig sjelft såsom folk, men deremot efter nämnde denna tidpunkt och förmedelst söndringen från Sverige gett detta medvetande förmedelst söndringen från Sverige vakna och uttala sig i den nya nitälskan för finskt språk och finsk literatur. För att alltså bevisa denna åsigt vara falsk, synes mig nödvändigt, att man väljer ett af de tre: 1) antingen måste man kullslå hela den sats, på hvilken resonnemanget hvilar, och i sådant fall har man att skaffa med strida mot auktoriteter, för hvilka jag drar mig så långt som möjligt i skuggan; eller ock 2) gitter man icke det, så må man 2) utreda, hvaruti ett folkets sjelfmedvetande som nation under de tidrymden före 1809 uttalat sig, enär det är klart, att det som ej uttalat sig i sjelfva werket ej finnes till; eller ock manå man slutligen 3) bevisa, att ett sådant sjelfmedvetande efter 189svårläst p.g.a. överskrivning09 icke exsisterar nu mera än förr.

12 Hvarje annat motskäl, än de på dessa grunder bygda, tör det tillswidare tillåtas mig att anse som underhaltigt. I det jag sålunda utber mig att ännu få widhålla min öfvertygelse i denna punkt, har jag tillika i det föregående bestridt den åsigt, som icke blott kastar de periferiska vissa folken icke blott utom den egentliga historiens område, utan vill tränga dem i skuggan äfven sedan de upphört att vara hvad jag kallat periferiska, d. ä.det är sedan de urkommit med sjelfmedvetandets rätt inträdt i ljuscirkeln af samtidens kultur. Att ett sådant undanträngande försökts, derom kan man öfvertyga sig i flera tyska och fransyska författares werk; specielt bland de förra vill jag nämna Rotteck. Det är i synnerhet tysken, som med sin öfversvinneliga deutsche Deutschthumlichkeitspråk: tyska i den historiska betraktelsen drifvit sjelfafguderiet|7| och det dermed förenade sammanhängande förnäma öfverseendet af de mindre folken ända till äckel. Och i sanning, man må huru ampelt som helst erkänna det germaniska elementets ofanteliga betydelse för den moderna werldsperioden, − svårligen skall man dock utan en hög grad af sjelfförblindelse kunna förneka äfven de andra folkelementerna, som i samtiden brottas om sin tillvaro, en, om äfven nu relativt ringa, dock för framtiden högst vigtig betydelse. Jag behöfver endast erinra om den mäktiga ande, som i wåra dagar fattat kommit till lif hos de slaviska folken och hvilken till en början sökt sig ett samband i den politiska drömmen om en panslavism, men hvilken, fattad som en kulturhistorisk enhet, ofelbart förr eller sednare skall framträda som en fruktansvärd medtäflare för till germanismen och med denna kämpa om Europas framtid.

13 En naturlig tankegång leder från dessa betraktelser till den för oss Finnar så vigtiga nära liggande frågan: har i dessa redan började strider den finska nationaliteten en historisk betydelse, eller skall den någonsin tillkämpa sig en sådan?

14 Behöfves väl en erinran om denna frågas omäteliga vigt för oss? Af dess besvarande beror ju ingenting mindre, än vår tillwaro som folk. Det är icke med folken, som med individerna, att de kunna slumra och vakna och derpå åter slumra in med wissheten att åter vakna upp. Ett folk kan, såsom det finska gjort, i årtusenden slumra bort sin barndom, men har det, − engång vaknadtt till medvetande af sig sjelft, − kan det icke åter somna in, utan att dö bort ånyo somnat in, så vaknar det icke är denna sömn icke mer den förra barndomens slummer,|8| mer, det detn är en dödens dvala, och detta folk är förloradt för sig sjelft, fast det vegeterar för werlden. Och hvad är ett folks historiska tillwaro annat än dess medvetna lif som länk i tillwarelsens stora organism? Det är således lika omöjligt för finska folket, att som för något annat, att stå betydelselöst och vegeterande i samtid och framtid, såwida det will lefva. Ty dDen torra qvisten rycker stormen bort; blott sjelfverksamheten finner en plats i förnuftets werld. Intet På werldens stora marknad köper ingen utan att tillika sälja, och det folk, som sätter sig före att endast taga och gifva intet igen, det går till ruin.

15 Jag har ansett ett svar på den nämnda frågan kunna betraktas ur tre synpunkter, och nemligen: 1) den finska nationalitetens st yttre ställning till andra folkegendomligheter i rummet och tiden; 2) dess intensiva kraft och produktionsförmåga, samt 3) vilkoren för dess utveckling. Endast genom ett efter förmåga sorgfälligt pröfvande af dessa tre momenter anser jag frågan kunna besvaras på ett sätt, som gör den oberoende af individuela hugskott och möjligen förut fattade fördomar.

16 Det första faktum, som vid denna betraktelse faller i ögonen är entt geografiskt. Ägde man en karta, somsvårläst p.g.a. strykning på hvilken de skilda folkindividualiteterna vore med färger utmärkta, skulle man förvånas öfver det ofantliga område, som den finska stammen både i äldre och nyare tider upptagit och ännu till en stor del bebor. Detta område sträckte sig vid 11:te och 12:te redan i 9:de seklet af wår tideräkning bevisligen öfver större en stor delen af det nuvarande europeiska Rysslands långt upp i norden och östern af Asien der länk vid länk sammanband den stora folkkedjan från Ural till Altai, dess vagga; vidare öfver in i centern af Europa i Ungern och slutligen öfver norden af denna verldsdel, kring hela Finska och största delen af Bothniska nästan alla Bothniska och Finska vikarnas kuster, d. ä.det är öfver norra Liffland, Esthland, Ingermanland, Finland, och Lappland och norra delen af Skandinavien.|9| Detta område minskades väl sedermera genom de germaniska och i synnerhet de slaviska nationernas påträngande, och det torde på vissa punkter fortfara att minskas ännu i dag. Men äfven i dag bebo de finska stammarna en areal, dsom icke för högt minst torde uppskattas till 60,000 qvadratmil. De innehafva ännu största delen af Europas och Asiens nord, med spridda kolonier nedemot centern af dessa verldsdelar. I utbredningens vidd öfverträffas de blott af Mongolerna. Än mer: Castréns undersökningar tyckas utvisa, att de finska folken, Ungrarne undantagne, de hänga med vissa frändskaper tillsammans länk vid länk från Östersjöns vikar till Baikal och Altai, och ehuru kedjan är på flera ställen synes bruten, ja tillintetgjord af mellanliggande slaviska elementer, lyckas det åtminstone språkforskningen att foga den åter hel. Jag lemnar oafgjordt om det låter sig göra på annat sätt.

17 Rumförhållanden af så kolossalt omfång måste gifva den finska folkstammen en stor betydelse. Det är äfven för den flyktigaste öfverblick omöjligt att förbise en folkindividualitet af så mäktig utbredning: det vore att stöta ifrån sig entt ansenligt stycke af den bebodda jorden. Och likväl ligger just i samma rumförhållanden ett en förklaring hvarföre ett sådant förbiseende kunnat äga rum, ett faktum, hvars vigt jag är långt ifrån att misskänna.

18 Det faktum jag menar tillhör menniskans naturhistorie. Det är det bevisligt stora inflytande luftstreck och omgifvande natur utöfva icke blott på racerna, utan äfven på original: på menniskans öfverallt intelligenta förmåga. Det synes antages nemligen merändels som afgjordt, att endast de i tempererade luftstreck lefvande folk kunna lyfta sig till en högre utvecklingsgrad. Negern under Afrikas|10| glödande sol och Lappen inbäddad i fjällens drifvor framstå lika vanmäktiga att höja sig öfver naturbehofvens kraf till intelligens och bildning. I öknar af sand och öknar af snö försina historiens källor. Den finska stammens område är stort, men öfver största delen deraf ligger under det hårdaste luftstreck. Det tyckes, som hade den moderliga naturen, efter att i en okänd forntid hafva slösat all sin rikedom på norden af Asien och det europeiska Ryssland, plötsligen ha förwandlat sin kärlek i hat och förbannat dessa trakter till sorgens, dvalans och dödens dystra hem för evigt. Från Hvita hafvet i vester intill Tschuktschernes halfö i den yttersta östern, från Ishafvets kuster inemot Wolchonski skogen och Stora Lilla Altai sträcker sig jordens största slätt, afbruten endast af Urals nordliga utvikningar, och denna slätt sluttar mot Ishafvet, utan att mot dess vindar äga några skyddande fjäll. Enformiga hedar af ljung, tundror genomströmade af floder med låga stränder, på hvilk sparsamt klädda med vide och al, sumpmarker och skogar otillgängliga för odlingens ansträngningar, sådan är den natur, i hvilken ödet bjudit den vida vägnar största delen af de finska folken att lefva. Hvad det blifvit af de olycklige nomaderne i dessa sorgens nejder, det erfare vi med djupt medlidande af genom Castrén. Icke det politiska underkufvandet, icke samhällsordningens brister, icke frånvaron af alla bildningsmedel hafva gjort störstat Ostjaker, Samojeder m.fl. till i detta djup af menskligt förnedring och elände, åtminstone icke dessa orsaker ensamt: naturens styfmoderliga köld hårdhet har gjort dem till hvad de äro,|11| och denna hårdhet fortvarar oförminskad från slägte till slägte. Kan väl Bbland menskliga öden kan väl intet något mera nedslående tänkas, än en uselhet beröfvad ända till hoppet om något ett bättre?!

19 Det synas då klart, att den betydelse, finska folkstammen vore berättigad att äga i kraft af sin wida utbredning, till det mesta, om icke helt och hållet, går förlorad genom dessa rumförhållandens egna karakter att fasthålla menniskan vid den lägsta grad af utveckling. Och likväl upproläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarandeeser sig tron på en evig rättvisa mot denna grymma predestination, hvarigenom en stor och ursprungligen med rika anlag utrustad folkfamilj skulle för alltid utskjutas som en Pariaskast från de öfriga nationernas krets. Man söker ett söker ett räddningsankare för hoppet på en framtid, och ovillkorligen vänder sig blicken till de sydligare och vestligare, i jemförelsevis bättre lottade nejder bosatta grupperna af den stora finska folkfamiljen.

20 Man har då icke blott den tröstande anblicken att se icke blott Ungrare och Esther redan genom sina länders mildare luftstreck lösgjorda från stå utom all fara att af nedtryckas af rumförhållanden; man se äfven Finland från stranden af Finska viken till stranden af Enare Kemiträsk är genom mer än sju århundradens ansträngningar − d. ä.det är sedan åkerbrukets införande − varaktigt eröfradt åt odlingen, och hvilka tillfälliga härjningar än frosten må anställa, kan man likväl med trygghet anse naturen här hafva abdikerat sitt despotiska envälde och medgifvit den ro och den hvila, som äro de första vilkoren för intelligensens framskridande vore man då nödsakad att gifva hela den östra och nordligaste delen af den finska stammen till spillo, så återstår dock vissheten att den vestra och sydvestra delen icke|12| af obetvingliga makter hejdas i sina framsteg på civilisationens bana. Men vore icke denna visshet, om man dermed nöjde sig, egoistens tillfredsställelse, när han af slumpen kastats helbragda på den kust, i hvars brä förts till ett värmande skjul, medan flertalet af hans bröder förgåtts i ödemarkernas omätliga snö?

21 Fortsättom betraktelsen af rumförhållandena.

22 Jag har med kartan och historien i hand förgäfves letat i gamla och nya verldens yttersta nord äfvensom i den nyas både nord och söder efter ett folk, som, under lika naturförhållanden med Lappar, Ostjaker och Samojeder, skulle kommit till en högre bildningsgrad, än dessa. Koppar Indianer, Eskimoer, och Grönländare och Kamstschadaler Jakuter Tschukscher och Aleuter i norr, Petscherä i söder stå, om möjligt, på en ännu lägre kulturgrad. Ry Wäl anträffas Mansvårtytt Jag kan ej som motbevis anföra att man i på nordvestkusten af nordamerika anträffar Ryssar och Engelsmän under en betydlig betydlig polhöjd; likaså engelska etablissementer i Hudsons-Bay-länderna; danska på Grönland; jag norrska vid ishafvets kuster. Jag Man kan ej ens taga i beräkning de till en del blomstrande kolonier Ryssarne grundat i Archangel och på andra flera punkter af det nordliga Siberien. Alla dessa nedsättningar stöda sig på ett moderland i söder, mäktigt nog att understöda dem med sina rika ressurser och uppehålla dem genom handelsfördelar. Af alla dessa analogier är för de finska anförvandterne i öster och norr ingen hugnad att vänta.

23 Likväl har jag icke letat förgäfves. Jag har funnit tvenne folk, som under en hög nordlig breddgrad, under ganska hämmande naturförhållanden uppnått en för sin ställning hög grad af kultur bildning och af hvilka det ena utöfvat ett afgörande kulturhistoriskt inflytande på den skandinaviska, det andra, enligt all sannolikhet på den finska norden.

24 Dessa folk äro Isländarne och Bjarmerne.

|13|

25 Wille man äfven antaga, att Isländarne, genom fortfarande täta förbindelser med moderlandet, stödt sig på detta och derifrån medhämtat på sin ensliga ö endast bibehållit den kultur de redan färdig i dess grunddrag medfört från Skandinavien, så gäller detta åtminstone icke om Bjarmerna. Sednare forskningar hafva, som mig synes, ledt i bevis, att Bjarmernes för sin tid stora välstånd samt derpå grundade intellektuela och till någon del politiska öfverlägsenhet utvecklat sig just efter deras bosättning i den tro mellan 62:dra och 68:de breddgraderna och just under samma naturförhållanden, hvilka nu trycka till jorden den finska folkgrupperna i väöster och norr. Att handeln var källan till Bjarmernes välstånd och kultur, var handeln, bevisar endast att ett driftigt folk förstått aflocka hafvet och floderna den välmåga hvad luftstrecket och ödemarkerna annars förnekat det. Och hafvet brusar ännu vid sin fordna kust, de mäktiga floderna lefva ersätta ännu ödemarkernas karghet: Dvina har gjort Archangel rikt; ”Ob är vår moder”, säger Samojedenoriginal: Sajomeden. Wore det då otänkbart, att med handelns och flodernas tillhjelp ännu i en framtid ett finskt folk i dessa nejder kunde uppnå den utvecklingsgrad, som Bjarmerne ägde på deras tid?

26 Det vore i flera afseenden intressant, att, utförligare än här kan ske, undersöka de yttre omständigheter, hvilka underlättat Bjarmernes välstånd och deremot försvåra de nu deras nu i samma nejder boendes. Utan tvifvel äga nu i hög grad förändrade förhållanden rum; men otänkbart är det för ingen del, att en lika ju Bjarmernes beslutsama handlingskraft, hos om den funnes t.ex. hos Ostjakerne, kunde bereda dessa ett liknande framsteg. Hvarom mera längre fram.

|14|

27 Jag anser mig icke Ggenom det sagda anser hafva kommit till något afgörande resultat i den för finska stammens framtid så vigtiga frågan, huruvida lokala förhållanden tillåta de östra folkgrupperna att i en framtid någonsin omedelbarligen vinna någon en kulturhistorisk betydenhet. Men det gifves i dessa gruppers geografiska ställning entt annant faktum, som redan nu begynner att gifva dem en viss betydenhet för språk- och historieforskaren. Detta faktum är den förut omnämnda folkkedjan.

28 Bland de många vigtigaste tjenster, språkforskningen för hvilka historien på sednare tider gjort histor är språkforskningen tack skyldig, är det säkerligen dent ledning lemnat ljus, denna sednare spridt öfver de på alla urkundliga minnesmärken blottade högasiatiska folken, en af de betydelsefullaste. Öknens I Ssteppernas vilda nomader står historien stilla; hvad de voro för tusen år sedan, det äro de vilda nomaderne, det äro de än idag och De bygga intet, det skrifva intet ingen urkund sprider ett den sin dager öfver spårlöst förrinna der årtusendens enformighet. Och likväl äro Hög-Asiens nomader, enkannerligen Mongolerne, dels medelbarligen genom sina härjningar dels omedelbarligen såsom stamfäder för otaliga folk, hvilka från dessa nejder utgått, af största vigt för syd- och vest Asiens historia. Ehuru Mongolernae alltsedan Dschingis Khans tid, ja till en del långt förut, kände skrifkonsten, hafva de icke efterlemnat några skriftliga urkunder. Hvad dDe Guignes m.fl. mödosamt om dem framletat ur kinesiska krönikor hafva Klaproth och Abel Remusat sedermera sam riktat och sammanställt. Men det är först i nyaste tider man begynt leda sig från länk till länk i den stora nordliga Ugriska folkkedjan från vester till öster intills dess man slutligen, genom de mest omfattande komparativa språkforskningar,|15| lyckats leta sig väg genom det villande hvimlet af tjugu till trettio folkgrupper alltintill de nordliga folkens vagga, Altai samt derifrån åtminstone på aningens väg till hjertat af hög-Asien. En så storartad bana för forskningen har endast kunnat uttänkas och genomföras af en män, som hvilka, jemte det mest uppoffrande intresse för sin sak, jemte omfattande insigter i orientens hufvud-idiomer, varit i full besittning af sjelfva nyckeln till denna härtills slutna werld, sjelfva ändtråden till denna långa fortlöpande serie af språkstudier: det finska språket. Derföre har om jag undantager den lika lärde som snillrike Rask, ock härtills, om jag undantager den lika lärde som snillrike Rask, blott en enda man varit vuxen detta wärf, och denne mannen är Cast Mathias Castrén. Jag påminner mig hafva hört Castrén yttra, att han hoppades kunna bevisa det finska folkets nära förvandtskap med en nionfjerdedel af menniskoslägtet. Det yttrades måhända på skämt, men detri ligger hvarken en orimlighet eller en öfverdrift. Tvärtom ger detta uttryck en populär måttstock för widden af forskningar resultater, hvilka med skäl kunna anses för en af språ de största triumfer språkforskningen någonsin vunnit.

29 Att, som redan nämndes, finskan och derefter ledvis de öfriga finska folkgruppernas tungomål från Ladoga till Baikal utgöra hvilo- och bindningspunkterna på den väg, hvaruppå den europeiska forskningen ställer sig i beröring med det innersta Asien samt att otaliga dunkla och gåtliga fenomener på inom historiens gebit på denna väg emotse sin en oväntad dager, detta MM. HH.Mina Herrar är ett rumförhållande, som redan ensamt för sig måste försäkra Finnarne och deras anförvandter om en stor betydelse för mensklighetens historia.

|16|

30 Huruvida åter, i följd af samma fortgående folk kedja, det finska folket såsom en förmedlare af den europeiska civilisationen åt detta håll, i en framtid kan kommera att utöfva något kulturhistoriskt inflytande på hela stammen, är en fråga af högsta intresse, men som mindre beror af rumförhållanden, än af bildningens intensitet hos det förstnämnda, stam folkens frändskap och andra vilkor, hvarom jag längre fram vill våga några ord.

31 Sedan jag sålunda berört de rumförhållnanden, hvilka bestämma finska folkets och stammens ställning till kulturen i allmänhet, vill jag blir det nödigt att kasta en blick på desammas geografiska ståndpunkt i förhållande till omgifvande nationaliteter. Det visar sig då det märkvärdiga förhållande, att af alla till den vida spridda finska familjen hörande folk endast det ve nordvestliga, d. ä.det är vi sjelfva, Finnarne i egentlig mening, bebor ett land med naturliga gränser på åtminstone tre sidor. Som bekant, är nemligen den af ålder uppdragna, genom traditionela politiska och religiösa traditioner berättigade gränsen mellan Gamla Finland, Karelen och nordöstra Österbotten å ena samt Ingermanland jemte Olonetzka och Archangelska guvernementen å andra sidan ingen naturlig gräns hvarken med afseende å natur lokala afstängningsmedel eller nationela frändskaper. Tvertom, och med det enda undantaget afbrott endast af af Ladoga, sträckera sig dete ostfinska naturegenheterna med sittna mångdelade vattensystemer ett godt stycke öfver öster om ryska gränsen, medan på samma gång den finska nationaliteten likaledes upp fortfar att upptaga ett betydligt område bortom samma råmärken. I dessa gränsbestämningar|17| ligger en hel historia, ty man får ej förgäta, att en befolkning, sådan i århundraden ställd, såsom den inom ryska gränsen boende finska, mellan tvenne inflytanden: vesterifrån det nationela, österifrån det religiösa, politiska och sociala, nödvändigt måste verka förmedlande åt båda hållen och isynnerhet åt stamförvandternes sida. Så Hvaraf följer att, jemte det å ena sid gränskrigen visserligen just härigenom fått den förbittrade karakter, som alltid utmärker beslägtade en brödrakamp, Finnarne på ryska sidan stått som ett medium mellan de båda nationaliteterna som ett medium, hvilket man vid första påseende kunde anse befordrande för den ryska nationalitetens insteg i Finland, men som, vid närmare betraktande, befinnes snarare hafva afledt de östra folkelementerna densamma, genom att mottaga derasss första anstöt. Söker man för detta antagande ett bevis, behöfver man blott anmärka gifva akt uppå den resultaterna af den långvariga strid, som på 12 och 1300 talen fördes mellan Ryssland och Sverige om Finlands besittning och hvari det sednare visserligen hade för sig till sin fördel den germaniska krigskonstens och bildningens öfverlägsenhet, men det förra deremot grannskapet och skenet att värja Finnarne mot inkräktares våld.

32 Man skulle mycket misstaga sig, om man underskattade vigten af Finlands naturliga gränser mot svenska sidan, blott af skäl att dessa gränser ej förmått tillhållada väja åt sidan urströmen af de svenska folkelementerna,. Hafvet och sjöar äro ingenstädes bestämda att afstänga icke, tvärtom, de förbinda folken med hvarandra. Men derest ett land är stort nog att inrymma inom sig en kontinent i smått − d. ä.det är derest landet icke består allenast af idlel kust, såsom|18| t. ex. en sm långsträckt ö eller ett smalt kustland − så befinneras hafvets och sjö, oaktadt deras egenskap af bindningsmedel, vara för renheten och utvecklingen af en nationalitet i hög grad betryggande. Wore det icke så, skulle man förgäfves söka utgrunda, huru i England kunnat en så mäktig nationalitet kunnat upplefva, oaktadt intet land stått i så tät beröring med omgifvande folk; huru Grekeland kunnat under alla stormar och inbrott bevara språk och seder, så som det dock gjort. Förklaringen af detta fenomen ligger i den enkla observation, att den beröringen sjöledes mellan ett land och ett annat, den må vara huru tät som helst, dock alltid äger rum punktvis och för ögonblicket; den har icke den permanenta, den jemna karakter, som en lika lätt beröring till lands, och den blir derföre af vida mindre inflytande. Hafvet med dess skärgårdar har de utan tvifvel lättat inflyttandet af de kolonier, hvarigenom Svenskarne tidigt åt sig eröfrade Finlands kuster. Men föreställom oss ett ögonblick att mellan dessa kuster och Sverige låge icke ett haf, utan en smal ström. Skulle kolonierna i sådant fall stadnat vid kusterna, såsom de nu gjort? Nej, de skulle, genom det ständiga, alla stunder fortfarande tillflödet från Sverige, hafwa med vida större intensitet ha vunnit en vida större utbredning inåt. Och icke kolonierna blott, utan hela svenskheten med alla dess konseqvenser. Det har derföre varit för Finland af oberäknelig vigt, att mellan äga mot svetillagt av utgivarennska sidan hafvets naturliga gräns − och sålunda hafva i vester öster pholitiska, i vester physiska gränslinier mäktigt bidragit att skydda dess nationalitet för en öfversvämning af främmande folkelementer.

33 Det bör kanske anmärkas, att sydfFinska kusten viken, i äldre tider lika eji äldre tider gjorde samma tjenst som den vestfinska, Bothniska i egenskap af naturlig gräns mot det i Östersjön herrskande Sverikandinavien. Bland öfriga de sydliga folken var det endast Hanseaterne, som i någon mån kunnat sökte sträcka sitt inflytande|19| till Finland, men, som bekant, lågo större landvinningar icke i deras politik; de nöjde sig med handelsmonopoler och trodde demssa och ansågo dem betryggadte genom en talrik sjömakt och genom deras borgares nedsättning på de förnämsta handelsplatserna. De bedrogo sig.

34 Tillägger man slutligen ödemarkerna och Lapparne i norr, tör man få medgifva, att Finlands finska folkets geografiska läge och gränser varit förma bevarandet af dess nationalitet i flera afseenden högst förmånligare, än någon dess stamförvandts. Att åter ligga, som Finland ligger, tillräckligt lan afskildt från det öfriga Europa, för att obehindradt kunna utveckla en egendomlig kultur, och likväl tillräckligt nära, för att, – om det annars dertill känner sig kalladt hugadt − deltaga i samtidens å den civiliserade verldens ädlaste sträfvanden, är en ställning, som erbjuder så stora fördelar, att den omöjligen kan lemnas obemärkt vid en tanke på den ståndpunkt det finska folket kan vara kalladt att intaga på kulturhistoriens område.

35 En kort öfversigt af skall visa, att insergen af de med oss beslägtade folkengrupper, ehuru till en del boende under mildare luftstreck, har att glädja åtnjuter sådana fördelar som Finland i afseende på deras geografiska ställning till andra omgifvande nationer.

36 Både Ingermanland och Estland äga en sjökust, men denna är belägen mot vester och norr, d. ä.det är mot de håll, derifrån främmande inflytelser minst äro att befara. Än Svenskar, än Danskar, än någon enda gång Finnar ha väl sökt landat på denna kust med hvarjehanda planer i sinnet, men, med undantag af det svenska väldet från 1558 till 1721, har intet varaktigare försök gjorts att stadga i dessa nejder en öfvermakt från den sidan. Man märke tillika att 1558, när Estland gaf sig|20| under Sverige, detta närmast föranleddes genom ett anfall från öster. Det är också från söder och öster, från tyska och ryska sidan, som EIngermanland och Estland sett den ström af främmande elementer inbryta, hwilka satt dess nationalitet i fråga och till en del kommit den att vackla, utan att dock få fullständigt nedtrycka den. Och just mot dessa håll sakna de båda provinserna all naturlig gräns; Ingermanlands sumpmarker öfvergå nästan omärkligt i de bördiga slätterna kring Nowgorod; ; och Estland förlorar sig åter lika omärkligt i Liffland och Peipus sträcker sig mellan sin längd från norr till söder, d. ä.det är den åtskiljer det beslägtade, utan bilda en rå mot de främmande folkelementerna. Följden af dessa geografiska förhållanden har ej kunnat blifva annan än den blifvit: Estlands och Ingermanlands öfversvämmande af Tyskar och Ryssar.

37 Karpatherne i norr och nordost samt en del af Donau i söder hafva utan tvifvel i sin mån bidragit att bevara den isolerade magyariska nationaliteten i Ungern från undergång att af dene rundt omgifvande slaviska folkelementerna förqväfvas. Deremot erbjuda Ungerns gränser många stora obevakade sträckor i vester mot Österrike, Steiermark och Kärnthen, i söder mot Slavonien och Bosnien, i sydost mot Walachiet, och följden deraf har blifvit den starka, p i flera nejder öfvermäktiga slaviska kolonisation, som länge kämpat för sitt berättigande inom Ungerns gränser, medan å ansdra sidan, från den mot Österrike öppna sträckan i nordvest, tyska Tyskarne innästlat sig och, till revange för de infall Ungrarne i 10:de seklet genom samma öppna gräns gjorde i Tyskaland, sökt draga all möjlig fördel af sin politiska ställning, såsom det i Österrike p monarkiern egentligen herrskande folket. Att den magyariska nationaliteten det oaktadt behållit öfverhanden, derför har den väl att tacka dels sin massa, dels sin intensitet, dels sin raska handlingskraft. Man behöfver emellertid blott kasta en blick på Ungerns politiska historia, för att finna, hvilka enorma|21| vexlingar deras välde område undergått − man påminne sig att riket i medlet af 14:de seklet under Ludvig den store omfattade, utom Ungern, Dalmatien, Kroatien, Bosnien, Servien, Bulgarien, Galizien, Lodomirien, Moldau och Walachiet − samt hvilka sönderslitande partistrider under flera århundraden rasat mellan nationaliteterna i detta land och sträckt sina efterdyningar ända till wåra dagar. Desst var under dessa strider entt tredje främmande folkelement, det turkiska, ihärdigt, dock till all lycka förgäfves, sökte fatta fotfäste i Ungern, och att detta icke lyckades, det är något som man icke blott får tillskrifva Hunyads segra och Corvini segrar, utan kanske lika mycket Siebenburgens berg och Donau.

38 Det torde blifvaMåhända är det öfverflödigt att närmare antyda de nordliga och ostliga finska folkgruppernas gränsförhållanden. Jag vill blott erinra, att äfven Lapplands stjökust − ty jag tar detta inabegriper nemligen deri både äfven norrska och ryska Lappmarkerna − begränsar landet åt ett håll, derifrån ingen annan invasion är att befara, än möjligen isbjörnarnas. Det skydd, som norrska fjällryggen, Maanselkä och Hvita hafvet möjligen kunnat erbjuda, har blifvit onyttigt genom det beroende, hvari behofven af mjöl och bränvin försatt Lapparne både till Norrmän, Finnar och Ryssar, och då ännu dertill gränsen mot Finland i nästan hela sin sträcka är dra godtyckligt dragen genom ödemarkerna, finner man, att icke mindre den naturliga afsöndringen, än sjelfva landets föga lockande klimat härtills gjort det möjligt för Lappen att i några tynande qvarlefvor bibehålla sin ursprunglgamla nationalitet. Detsama är fallet med de nordligaste folken i öster, Samojeder och Ostjaker. Hvad angår de öfriga östra folkgrupperna, äro deras områden så obestämda, deras ställning spå den stora ryska slätten så prekär, att de nödvändigtvis måste efterhand undanträngas och förlora sig, såsom de göra, i slaviska och tatariska folkelementer,|22| förutom de fragmenter, hvilka finna en tryggare fristadtillagt av utgivaren på i fjälltrakterna på ömse sidor om Ural.

39 Det kan icke fela, att man ju genom denna betraktelse kommer till det resultat jag redan anticiperade, nemligen, att bland alla deras stamförvandter Finnarne ensamt hafva den lyckan att bebo ett land med tillräckliga naturliga gränser, för att, såwidt sådant kan ske genom naturbestämningar, betrygga integriteten af deras nationalitet och derigenom rädda åt dem en framtid af europeisk betydelse. Jag undantarog härifrån icke ens Ungrarne, som dock spelat en vida större politisk roll; jag antydde allenast, att orsaken dertill är att söka i deras massa och deras karakter. Det är ej heller min mening att anse ett folks framtid betryggad allenast genom bålverket af naturliga gränser; tvärtom, de starkaste fästningar tjena till intet, derest de icke försvaras värnas af män redobogna att för deras försvar lefva och dö. Detta hindrar likväl ej, att ju en geografiskt betryggad ställning till omgifvande nationer är för hvarje land folk af största vigt och inflytande.

40 Resultaterna af det jag härtills anfört om den finska nationalitetens ställning i rummet synas mig blifva följande:
1) att dennssa nationalitet folkelementer ur geografisk synpunkt hafva qvantitativt hafva en stor betydelse, på grund af sin stora utbredning, men att denna betydelse är qvalitativt ringa, på grund af ofo missgynnande naturförhållanden, hvilka dels hämma fördröja de finska folkens utveckling, dels göra sätta deras hela framtid i fråga;
2) att äfven likväl en framtida kultur äfven för de mest missgynnade folkgrupperna icke är otänkbar, på grund af analogier med Bjarmernas ställning;
3) att bland alla stamförvandter Finlnarne ensamt ägera naturliga gränser och derigenom större trygghet, ehuru för ingen del säkerhet, för sin integritet, och att dessa gränser varit för Finland af stort inflytande betydelse.

41 [Jag öfvergår nu till den finska nationalitetens ställning i tiden och hoppas dervid kunna vara betydligt kortare, redan af det skäl, att en del af hvad härom vore att säga redan blifvit nämndt i det föregående.

42 Inom den europeiska menskligheten befinnas följande fem hufvudstammar en efter annan hafva framträddt inom historiens synkrets: 1) Celter; 2) Pelasger; 3) FGermaner; 4) Finnar; 5) Slaver. Folken af tatarisk och arabisk härkomst hafva så att säga icke vunnit europeisk medborgarerätt, ehuru de tidtals besutit eller ännu besitta länder inom denna verldsdel.]

43 Innan jag lemnar geografins område, kan jag likväl ej undgå att antyda några lokalförhållanden, som på Finnarne sjelfvea och deras ställning i norden ägt öfva ett märkeligt inflytande.

|23|

44 1) Finland erbjuder af alla nordiska länder den vidaste kust åt Östersjön, som är nordens medelhaf, dess allmänna hamn, den bassin, kring hvilken hela dess historie, bildning och alla intressen gruppera sig. Denna position, rätt begagnad, är af stor vigt, men denna vigt är ännu långt ifrån insedd.

45 2) Finland ligger förmedlande mellan östern och vestern af norden. Å ena sidan Nordasiatiska slätten med dess europeiska fortsättningar, å den andra Skandinavien och Skottland Britannien bilda både i natur- och allmänhistoriskt hänseende tvenne motsatta verldar, mellan hvilka Finland ligger i midten. Äfven denna position är en kolossal betydelse, men äfven denna är långt ifrån ännu insedd, och jag vågar icke försäkra, ehuru jag vågar ana, att den någonsin skall blifva mer än blott geografisk. Ty

46 3) Finland är en nordisk kontinent. Det har genomandas af frisk sjöluft, som på kusterna ger dess folk ett raskare lif, och det genomskäres af otaliga wattudrag, som förb likt kanaler förbinda dess inre delar, utplåna den provinciela afsöndringen och göra nationen hel. Men En hårdnackad strid mot natu en styfmoderlig natur har gifvit Finnen ekens furans fasthet att kunna brista, men dock aldrig böjas. Men polens granskap och vinterdvalan hafva tillika gifvit honom en tröghet, som endast nödvärnet kan rubba ur sin hvila. Och sSådana folk kunna väl stå mellan tvenne verldar som en orubbelig mur, men utåt verka de föga. Dock − hvem jag hade ju satt mig före att icke spå − och jag erkänner att ssvårläst p.g.a. strykning historien hundrade gånger framkallat oberäkneliga krafter, der man minst skulle anat dem.