Novemberqväll
Kommentar
Kommentar
Fem manuskript är kända: ms1 och ms2 är daterade 20/10 73, ms3 1873–79, ms4 odaterat och ms5 daterat Björkudden 19/10 86. Dikten publicerades i Runa 1888.
Topelius har tillägnat dikten författarkollegan och vännen Carl Anton Wetterbergh (Onkel Adam) som han besökte i oktober 1886 på hemväg från Schweiz. I november skrev han till Wetterbergh och tackade för besöket: »Jag tänkte så länge på den gamle, käre hypokondristen och hans genompräktiga Hedda, att hågkomsten slutligen formade sig till ett stycke vers, som du framdeles får läsa i Arthur Hazelii ’Saga’ [d.v.s. Runa]. […] jag har endast försökt utrita ensliga tankar under en höstqväll, som jag förlagt till november; men jag föreställer mig, att W. och H. ungefärligen hade tänkt högt den kvällen.» (3/11 1886; 1960, s. 198).
Nyberg ser dikten som ett uttryck för Topelius egen sinnesstämning efter hustrun Emilies bortgång i november 1885: ensamheten och känslan av meningslöshet, och upplevelsen av att hans »ungdomsbrud» träder fram och ger honom nytt livsmod (1949, s. 524).
Diktens första och tredje del består av jambisk pentameter med rimflätningen ABA BAB, andra delen består av tvåtaktig jambisk vers med flätrim.
Se även »Skaldebref till C. A. Wetterbergh» (daterat 1879; s. 230–235), kommentar s. 518.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
16 Hvi varför.
32–33 titanen, Som ville [...] bergen splittra. Anspelar på urmyterna i den grekiska mytologin.
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 523; Topelius, Konstnärbrev II, 1960, s. 197 f.
Novemberqväll.
I.
Det är novemberafton. Brasan sprakar.
Det gamla uret knäpper. Regnet strömmar,
Och hafvet dånar, skogens fura brakar.
Der ute skenar storm med lösa tömmar.
5En gammal man sin stol mot elden makar;
Hans trogna maka sitter tyst och sömmar.
De kära barn, som lekte förr derinne,
Ha gått att vårda andra härdars lågor
Och lemnat hemmet blott ett älskadt minne.
10Natt faller öfver mörka vestervågor,
Höst faller öfver gamle forskarns sinne,
Och dunkla vakna menskolifvets frågor:
Om Han, som velat så vårt väsen dana,
Har lagt i andens djup en outsläcklig,
15Odödlig törst att verka, forska, ana;
|192|Hvi gistnar hon i midten af vår bana?
Hvi mätes lifvets dag så otillräcklig?
Hvad är den sanning menskan träget samlar,
20Den mödosamt förvärfda visdomsskatten,
När öfver henne murkna huset ramlar?
En brusten bubbla blott, en droppe vatten,
Som mot sin strand i oceanen famlar
Och rinner väglös, spårlös bort i natten.
|291|25Allt hvad i menskobröst slår ut förmätet,
Som evighetens halft utspruckna knoppar,
Förgås i bottenlösa djup förgätet.
Verldshafvet sväljer dessa glömda droppar,
Oöfverskådligt stort i majestätet
30Af nya, skumbetäckta vågors toppar.
Atom af stoft, ditt fäste skall förvittra!
Vid kedjan fjettrad är i dig
titanen,
Som ville med sin ljungeld bergen splittra.
Skumögda tankar, huru vidt I spanen,
35I sen blott söndersprängda bubblor glittra
Långt i den månbelysta oceanen.
|193|II.
Då vidrör tyst
En sakta fläkt
Den gamles kind.
40En andedrägt
Af sommarvind
Hans panna kysst.
Han känner den,
Han hör en röst,
45Hvars kära ljud
Han väl förstår.
Det är hans brud
Från ungdomsår,
Hans mandoms vän,
50Hans ålders tröst,
Hans källas rand
I ökensand,
Hans andes ro
I Kristi tro.
55»Och är så kort
Ett menskolif,
|292|Och flyr det bort
I tankars kif
Och aldrig når
60Det mål det valt,
|194|Hvad återstår,
Om det fått allt?
Att allt förmå
Och sedan, mätt,
65Med stoftets rätt
Till hvila gå,
Är det ej fall?
Är det ej död?
Men att gå gladt
70Med längtans glöd
Från qväll och natt,
Från brist och band,
Från skuggors land
Och frågors brus
75Till kraft och ljus,
Till visshet all
Och stiga fri
Från höjd till höjd
I harmoni
80Och segerfröjd,
Är det ej, säg,
En andes väg? …
Välan så skrif
På allt, som var
85Och än är qvar,
Din frågas svar:
Odödligt lif!»original: lif!
|195|III.
Det klarnar. Himlen sina stjernor tänder.
Midnattens skuggor skyggt på ljuset skefva,
90Och stormen tystnar, lugnet återvänder.
|293|Trött att i vilsna tankars mörker trefva,
Den gamle fattar trogna makans händer
Och säger ungdomskraftig: jag skall lefva!
1886.