Vårmorgon
Kommentar
Kommentar
Två odaterade manuskript är kända. Det ena manuskriptet (ms2) har titeln Alexander Befriaren, d.v.s. Alexander II, Finlands storfurste 1855–1881. Dikten är i manuskripthäftet nedtecknad mellan dikter daterade i mars respektive november 1861. Det var i april detta år som Alexander II utfärdade ett manifest om att ett utskott skulle tillsättas i syfte att förbereda lantdagsfrågor. I trycket har dikten dateringen 1876; denna sommar besökte storfursten och hans gemål Helsingfors. »Vårmorgon» upptar samma motivkrets som frihetsdikten »Islossningen i Uleå elf» (1856; ZTS 1, s. 253–256; tillkomsten kan också här knytas till Alexander): den antågande våren och solens värme som förlöser »den frusna vågen».
Versen är femtaktig, jambisk-anapestisk med kiastiskt rim, aBBa.
Bibliografi
Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 304–308
Vårmorgon.
Jag stod vid stranden af nordens frusna haf.
Det sof i kedjor. Böljorna lågo döde,
Och allt var glänsande flackt och tyst och öde,
En stor, en stum, en dyster, en praktfull graf.
5Det var om våren, och lifvets makt var lös,
Men frostig drog en vind öfver isens kanter,
Der skeno tindrande tusen diamanter,
Och ögat bländades, ack, men hjertat frös.
En nordvind brusade: säg, hvar finns en mur
10Så stark, som min, emot onda vågors lystnad?
Se, här är storhet och makt och glans och tystnad,
Lugn, enhet, enkelhet, ordning och natur!
Vårfläkten hviskade: denna natur är död;
All denna storhet är blott en frost från polen,
15All denna glans är ett ljuget sken från solen,
All denna tystnad är öknens qväfda nöd!
|197|Rebell, hvad vågar du? … Men i morgonprakt
Steg vårsol, strålande klar, på himlabågen.
Hon såg med älskande blick på frusna vågen,
20Och tårögd töade isens jättemakt.
Och hafvet andades fritt med lösta band;
En djup, omätelig suck af sällhet skälfde
Från strand till strand och från våg till våg, som hvälfde,
Ändlös och skimrande bort mot himlens rand.
|294|25Och der vardt fradgande skum och böljors kif;
En störtsjö svallade vred mot vinternästet;
Men hög och segrande lugn steg sol på fästet,
Ty dödens makt var bruten, och der var lif.
1876.