|200|

Julgranen i Konstnärsgillet.

Nu gifver skogen oss sin gran,

Nu gifver julen oss sitt ljus,

Nu landa vi från lifvets brus,

Som från en stormig ocean,

5Tillbaka vid vår barndoms strand

I forna lekars glada land.

Och nu så kommer konsten fri

Tillbaka till sin första hamn,

Naturens rika modersfamn,

10Dess första, bästa poesi,

Dess första, renaste plastik,

Dess måleri och dess musik.

Om nu vi kunde glömma allt,

Som ligger mellan barndomsdar

15Och denna spillra, som är qvar

Af forna julars ljusgestalt,

Hur lyckliga vi skulle då

Till våra lekar återgå!

|201|

Hur ha vi icke jagat sen

20Förutan rast på villospår

Den falska lycka, som förgår,

Det ideal, som är blott sken!

Beständigt ha från oss de flytt,

Beständigt söktes de på nytt.

|296|

25Vi måste jaga. Utan strid

Vann ingen kämpe segerns lön,

Men hvarför är en gran så grön?

Och hvarför är en vår så blid?

Och hvarför tändes nu så gladt

30Ett stjerneljus i vinternatt?

För att allt hvad oss lifvet bjöd

Är blott en cirkelgång till slut

Till samma punkt, der vi gått ut,

Till gnistan, som har tändt vår glöd,

35Till denna idealets verld,

Från hvilken börjades vår färd.

Och om vi svika denna bild,

Mot hvilken själens famn är sträckt,

Och om i lifvets aftonväkt

40Vår morgonrodnad är förspilld,

Hvad återstår vår vissna stam,

När vinterstormen hvirflar fram?

|202|

Men du vår gamle, trogne vän,

Du gröna gran, du skogens son,

45Som kom de fjerran tider från

Att lika ung oss fröjda än,

Dig helsa vi med julefrid

Välkommen från vår barndomstid!

Välkommen åter, ljus och varm,

50Till barnafröjd i stad och land,

Till snöig mo, till isig strand,

Till vissna hjertan, frusen barm,

Välkommen, strålande och säll,

Till Finlands kulna juleqväll!

20 Dec. 1876.