Qvinnans rätt
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 1/12 88. Dikten publicerades i Excelsior för 1889, utgiven av Finsk Qvinnoförening; den följer i kalendern på den svenska översättning av den dikt från 1872 som Topelius kommenterar. Denna översättning förefaller i sin tur vara ett inlägg i den pågående jämlikhetsdebatten. Varje strof inleds med orden »Din rätt» – därpå uppräknas vad denna rätt inbegriper: att »älska, bedja, arbeta», »jämna rynkan», »qväfva sucken», »fostra», »den tröttes börda lätta» (se nedan). Topelius ville med sin dikt vidga kvinnans sfär. Kvinnans rätt till bildning och förkovran framhålls också i »Fredrika Bremers minne» (s. 51–55), »Till Emma Irene Åström» (s. 242 f.) och »Fruntimmersskolan i Helsingfors» (s. 191 ff.). Se inledningen s. XXIV f.
Versen är densamma som i översättningen av den engelska dikten: jambisk pentameter med parrim, AAbb (heroic couplet). Bägge har nio strofer.
Qvinnans rätt.
1872.
Öfversättning från engelskan, införd i Helsingfors Dagblad Januari 1873.
Din rätt, o Qvinna? Vill din rätt du veta?
Det är att älska, bedja och arbeta,
Det är att med den sorgsna gråta få
Och vaka, när till hvila andra gå.
Din rätt, det är att torka andras tårar,
Att jemna rynkan, som bekymret fårar,
Att hviska åt förtviflan ord af tröst
Och qväfva sucken i ditt eget bröst.
Din rätt är att vid smärtans läger bida,
Att stå hugsvalande vid dödens sida,
Och när förvissnat jordens sista hopp,
Är det din rätt att se mot himlen opp.
Din rätt är att den tröttes börda lätta,
Den fallne resa upp, den arme mätta
Och att välsignad med din omsorg gå
Till enkor och till faderlösa små.
Din rätt är att Guds rikes väg bereda,
Att ömt i enkel tro de späda leda,
Att veckla ut till blomning deras vår
och vårda, glädja deras ungdomsår.
Din rätt, det är att vattna tankens skördar,
Att fostra allt hvad menskohjertat vördar
Och att från villorna af lifvets flärd
Bevinga anden för en bättre verld.
Din rätt är lefva för dem du har kära
Och dö, att vittne om din kärlek bära,
Och se din sällhet, se din lön deri
Att för ditt hem dess goda engel bli.
Är detta allt din rätt, så lär den fatta!
Hvem kan din makt på jorden underskatta?
Hvad vill du mer, när detta dig tillhör?
Har du då icke nog att lefva för?
Och har du det, o Qvinna, hvarför klaga,
Att du har fått din lott bland jordens svaga?
Ett stort, ett ädelt kall dig Herren gett;
Så vårda det, och ställ till Gud din rätt!
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
21 Men är du svag I slutet av den översatta dikten frågas om inte qvinnan »har nog att lefva för?»: »Och har du det, o Qvinna, hvarför klaga, / Att du har fått din lott bland jordens svaga?»
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 340–343
Qvinnans rätt.
(Tillägg till en lika benämnd engelsk dikt från 1872.)
»Och ställ till Gud din rätt!» – Ja, i sitt rike
Har Gud dig ställt som mannens vederlike,
Hans hjelp, till hvilken han sig hålla må.
Välan, så upprätt vid hans sida stå!
5Din rätt att älska, tjena och försaka,
Att bedja, trösta, vårda, sömnlös vaka? …
Hvad värde har ett offer då, som ditt,
Om detta offer icke bjudes fritt?
Hur skall till evigt ljus du leda mången,
10Om sjelf du går i blinda mörkret fången?
Hur skall du vårda tankens späda brodd,
Om, tanklös sjelf, du talar oförstådd?
Hur skall det höga kall dig varda gifvet
Att leda barnets första steg i lifvet,
15Om detta lif, så ändlöst rikt och stort,
För dig begränsas af din hyddas port?
|204|Hur skall du lefva för dem dig tillhöra
Och ej förstå den verld, der de sig röra?
Och vill du dö för dem, som blomman dör
20I höstens frö och vet ej sjelf hvarför?
Så mins, att i det svagaste på jorden
Är kraften ofvanefter stark som stål,
När detta svaga väsen vet sitt mål!
25Ur lätta moln den starka blixten ljungar.
Har du sett svalan skydda sina ungar?
Hvem är så mild, som vårens andedrägt?
Och se hur allt förvandlas för hans fläkt!
|298|Du är en makt; det ordet kan ej jäfvas;
30Men makt skall odlas för att ej förqväfvas.
Den källa, som bevattnar fält och land,
Skall ej försina i den torra sand.
Din rätt, o Qvinna? Hvarför gå till rätta?
Kom, huld som förr, att våra sorger lätta,
35Men träd med klarnad blick i lifvet in,
Och då är halfva menskligheten din!
1889.