|248||323|

Speglande vatten.

Tyst glider i lugna qvällen

En båt öfver spegelglas;

Hans åra hon blygs att bräcka

Den vackra trymån i kras.

5Han kommer från vilda forsen

Tillbaka till fridlyst bo;

Den kämpande, trötta anden

Har segrande funnit ro.

Den lummiga, höga stranden

10Med lutande björkar på,

Han brytes i elfvens vatten

Mot aftonhimmelens blå.

Han vikes i dubbla linier

För lekande ljusets lag:

15En dyker i djupen under,

En höjes i öppen dag.

|249|

Två landskap kyssa hvarandra,

Två himlar se ned på dem;

Ett hem på den ena stranden

20Ser bort mot ett annat hem.

Det ena är kändt, förtroget,

Det vinkar så kärt och godt;

Det andra i okändt fjerran,

Säg, är det en villa blott?

25Nej, allt hvad den kända stranden

Bär brutet, förvissnadt, torrt,

Det ses i den andra helnadt,

Det flyter förklaradt bort.

Der finns i naturens anlet

30Ej vank eller rynka snöd:

Det är den nya jorden,

Förlossad från synd och död.