|258|

Archimedes’ fasta punkt.

»Och hade jag i rymden fått

En punkt, som ej kan svigta,

Ett enda stadigt fäste blott

Att der min häfstång rikta,

5Jag skulle lyfta denna jord

Med makten af mitt herskarord

Ur axeln af dess bana

Att nya cirklar dana!»

Väl sagdt, du krafternas titan,

10Du mekanikens jätte!

Dock maktlös rymdens ocean

Du med ditt snille mätte.

Dig var förmenadt att förstå

Den alltets enkla gåta då,

15Som nu ett barn kan fatta,

En vis ej underskatta.

|259|

Ej dold i lärdomens mystèr,

Ej blott åt kraften unnad,

Ej fjerran, men oss städse när

20Och uppenbart förkunnad

Är denna rymdens fasta punkt,

|328|

Der menskoanden hvilar lugnt,

Högt öfver berg och kullar,

På detta klot, som rullar.

25Välj ut den svagaste på jord,

Kläd af hans egen ära,

Gif honom Guds, den högstes ord,

Och han skall jorden bära.

Med bönens häfstång, stödd på Gud,

30Med kraften af Guds allmakts bud

Skall han planeten lyfta

Ur chaos’ natt och klyfta.

Din Zeus var moln, din kraft var rök,

Och vanmakt var ditt snille;

35Vår kunskap är ett svagt försök,

Och tankar fara ville.

I Gud vårt starka fäste är,

Och i Hans kraft vår ande bär,

Lätt som ett flarn på fjärden,

40På sina skuldror verlden.

1878.