O, stjerna du!
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 10 Martii 1837.
Enckell noterar att poemet i sin tryckta version undergått en rad formella ändringar från den tidiga manuskriptversionen, men att grundåskådningen,»den av Stagnelius påverkade nyplatonska, kristet färgade idealismen», är densamma (1970, s. 8). Vest uppfattar dikten som ett uttryck för Topelius religiösa grubblerier 1837, och förmodar ett inflytande från den då aktuelle pietisten Lars Stenbäck (1905, s. 53).
Dikten är skriven på blankvers.
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 7 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 53
O, stjerna du!
O, stjerna, sjunken från din ljusa höjd,
Du fallna gnista af en evig sol,
O, själ, hur klar och, ack, hur dunkel dock
Du flammar och förkolnar skiftevis
5Uti mitt väsens natt!
O, bölja hög,
Som jemt mot sinneverldens stränder slår,
Hvem räknar dina svall? Hvem ser ditt djup
Och mäter det?
Som stjernans tysta sken
Ej större syns, än aftonlampans glans,
10Än menskoögats kärleksfulla blick,
Och strålar dock från en oändlig verld,
Så är du, själ! Det nattomhöljda haf,
Af is omgärdadt, stängdt af fjerran strand
Och dock i djupen fritt, ändlöst i rymd,
15Sin strands omfamnarinna, det är du.
Uppvakna ur din kedja, ur din natt!
Blif åter evig sol, odödligt ljus
I Kristus, i din källas återsken!
1837.