De heligas kronor
Kommentar
Kommentar
Två manuskript är kända: ms1 är ett arbetsmanuskript daterat 29/11 74, ms2 en renskrift med dateringen 24/11 74; någondera dateringen torde vara felaktig, möjligen tillagd i efterhand.
Enckell bedömer dikten som en av de skönaste av Topelius religiösa poem, olik de mer oförsonliga och docerande i hans sena diktning (1970, s. 269). Versschemat är nystev med korsrim, AbAb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
2 menskohamn människogestalt.
8 arlaregn morgonregn.
15–16 Ditt ord skall falla [...] på törnestig. Refererar till Matt. 13:4–7.
22 två tvätta.
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 267–269; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 53
De heligas kronor.
Jag ser från läktarn den fylda kyrkan,
Der tusen andar i
menskohamn
Med samma böner och samma dyrkan
Tillbedja Herrens, den Högstes namn.
|333|5Den sköna orgeln Guds ära sjunger,
Och psalmen ljuder så andaktsfull.
Guds ord det faller i själens hunger
Som
arlaregn
öfver åkermull.
Hur många, Herre, hur få kanhända
10Af dessa tusen odödlige,
Som sina böner till dig uppsända,
Skall du en gång i din himmel se?
Ack, många skola förinnan qvällen
Med verldens vindar fly bort från dig.
15
Ditt ord skall falla på hårda hällen,
På trampad väg och på törnestig.
|268|Men några, Herre, dem du utkorat,
De skola dock dina portar se.
Hvar äro de, som ej verlden dårat,
20Hvar äro dina utkorade?
Hvar äro de, som bland alla dessa
I Lammets blod sina kläder
två
Och sist med kronor uppå sin hjessa
Snöhvita, rena för thronen stå?
25Hvar skall jag se dem bland dessa många?
Upplys mig, Herre, i denna stund,
Och låt mitt dödliga öga fånga
En skymt af själarnas dolda grund!
Är det de bästa, är det de sämsta
30För verldens ögon i denna rad?
Är det de yttersta eller främsta,
Som skola bo i din helga stad?
Måhända enkan i sorgekläder?
Måhända tiggarn, i trasor klädd,
|334|35Och presten, som för ditt altar träder,
Och nattvardsbarnet vid kalkens brädd?
Ack, dessa andar sig dölja alla
Bakom förseglade fängselrum,
Och om de stiga och om de falla,
40Är mig fördoldt, ty min blick är skum …
|269|– Då faller plötsligt en solskensstrimma
Från kyrkans fönster vid middagstid,
Klar, som Guds öga i verldens dimma,
Mild, som en stråle af evig frid.
45Jag ser dess lysande linie dragen,
Jag ser den falla på en gestalt,
Allena bländande hvit som dagen,
När hvalfvens skuggor fördunkla allt.
O, svar från höjden! Syn, som mig gläder
50Der bland de tusen finns en ändå,
Som skall en gång i de hvita kläder
Med helgonkrona för thronen stå.
Hvem är den ende? En man? En qvinna?
Ett barn? En åldring? Jag det ej ser,
55Gestaltens former i ljus försvinna,
Som hörde den ej till jorden mer.
Snabb flyttar strålen, som hvalfvet fårat,
Och allt i dunkel på nytt sig klär.
O, du, den ende, som Gud utkorat,
60Jag vet ej hvem du på jorden är!
1874.