då än all verldensjordens oro hvilade, jag steggick
med i vida verlden ut med mina tankar.
Mig ledde anden till ett okändt berg,
5i från hvars spets det Finska fosterlandet
med sina tusen sjöar, skär och vikar,
med sina slätter, berg och gröna dalar,
och sina fjortonhundratusen varma hjertan
låg öppet för min blick der nedanför.
10Var det en dröm? – Hur ofta längtansfulltfull af sorg
jag hatat rummets twång – och längtansfullt
igenom tidens töcken vågat blicka!
Nu låg det hundramila landet der,
och det förflutna vandrade deröfver.
15Jag såg dem vålnadslikt deröfver gå
de flyddar dar hvars sol för sekler nedgått,
Jag såg århundraden, likt molnets skuggor
som öfver slätten fly, deröfver ila.
Och fruktan grep mig – der jag värnlös stod
20på en secund i tiden – och såg ut i töcknen
af en omätlig tid som ren förbleknat.
Då såg jag slägten vandra öfver jorden,
uppå hvarandras hälar trampa[]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande,
full än störtande och än fullkomnande
25hvarandras verk. – Jag såg ett folk
med rastlös flit i långa seklers lopp
|272|
sin näring suga från naturens bröst
helt nära der det uphör sjelft att klappa,
och, utaf ödet stäldt på gränsen, bygga
30culturens bålverk emot nordens is,
och östanut för bildningen en brygga.
Der kommo vilda skaror. Svärd drags ut,
af blod och askaoch hjeltar blöda dem ej dikt besjungit,
ej minne gömt. Der trampas fältets skördar,
35der härja lågoreld och svärd och pest och hungersnöd.
men nya skördar gro ur blod och aska
och nya slägten vexa hastigt opp.
Der komma flägtar från den nära polen,
den bleka nöden går i deras spår,
40Men Gud är nådig än och nästa år
står fältet axbetyngdt i middagssolen
Så under mödors tyngd och långa seklers strider
Det trogna folk arbetar jemt och lider.
Se denna trakt – hur vild i all sin skönhet!
45Den har ej yxa röjt, ej plogen berört
på denna sjö har endast svanen simmat,
till denna strand kom blott en törstig elg,
och endast ulfven lopp på dessa stigar.
Kring klippan kryssar örnen, mätt af rof,
50och uti klyftans mörker trummar björnen.
Och såg du nånsin der ett menskligt spår
|273|
Men snart i dessa ödetrakter hamnar
en flyktig stam af krigets fasor jagad
åt höga norden; snart befolkad blir den jord
55Som ser den gamle Wäinämöinen födas,
och vitne blir till denna ordets makt
och dessa underbara runosånger
Som mäktigt tjuste himmel, jord och haf
och länge genom sekler genljud gaf.
60Dock se! den nya läran, i sin vandring
kring verlden, når ock Finlands gömda strand,
den fromme Henrik blir dess främste tolk,
och under på hans graf dess sanning styrka.
Bort vika långsamt hän de gamle gudar,
65och ur catholicismens tunga ståt prakt,
ur trånga cellers natt, med sällsam makt
aflägsna dagars aning redan ljudar.
Den fylldes opp!
i Peder Brahes tid,
70i grefvens tid, den ljusa stdagen steg
på Finlands horizont och med sin klarhet
belyste berg och dal och fält och sjö.
Nu tolkas vexer visdom uppå Auras strand,
nu tolkas skriften, lärers djup och lag och rättförklaras,
75nu räddas månget lif af konstens hand;
nu löses tankens tusenåra band
och philosophins theser käckt försvaras.
Var det en dröm? – Der lågo wåra lagartider
med sina hvälfningar i tankens verld
|274|
80Med sina vilda femtiåra strider,
och sina än till hälften dragna svärd.
Men i wårt land war lugn. Ack mången gång
war lugnet qualm! – Nu gick en sakta vind
från fordna dar förfriskande deröfver
85och väckte minnen opp dem tiden söfver.
Der voro månge der som oaflåtligt
den nya tidens bild för ögat höllo,
berömde högt dess rikedom och glansprakt
men ack! hvarthän än wåra blickar föllo,
90tillbaka drogos de med sällsam makt,
till fädrens grafvar – än ej Finland glömt
sin skuld till desse män dem jorden gömt,
ej glömt att dock det ädlaste wi njuta
såväl wår bildning sin den melliksom sångens luta,
95ej utaf vansklig furstenåd wi fått.
den ärfde widen war wårade goda fäders arfvelott, –
ty hwad de med möda sådde wi upskära,
wår är nu frukten är, men deras all wår ära!
I ädle, hvilkas hugkomst dagen väcker,
100välsignelserad vare eder gömda mull!
den kära jord som edra ben betäcker
af edra mödors frukt är redan full.
i lågaHvarheldst i hyddorsans famn, dem friden lägnar,
sin ungafria blomma bildningen oss ger
105sin första bön till Gud den unge egnar,
den andra blir en tacksam suck till er!
6 Sept.
Kommentar
Kommentar
Inspirerad av universitetets jubelfest 1840 skrev Topelius dikten på sin namnsdag 6/9 1840. Den kom att bli den tidigaste av hans patriotiska dikter från 1840-talet. I dikten hyllar Topelius Väinämöinen och runosången som den första representanten för andlig kultur i Finland. Här formulerar Topelius föreställningen om Finland som civilisationens utpost genom de senare ofta upprepade orden om Finland såsom »culturens bålverk emot nordens is» och »östanut för bildningen en brygga» (rad 30–31, se också inledningen till En resa i Finland, ZTS XIII 2013). Utposttanken hade tidigare formulerats av J. J. Nervander i promotionsdikten 21 juni 1832 (1850, s. 73) och av Runeberg i Saarijärviuppsatsen (Helsingfors Morgonblad 16 juli 1832; SS VIII:2, s. 44). Vasenius betonar att tonvikten i rubriken ska ligga på våra, i motsats till Frankrikes julihjältar från revolutionen 1789.
Wåra Julidagar.
Var det en dröm? – En tidig morgonstund,
då än all verldensjordens oro hvilade, jag steggick
med i vida verlden ut med mina tankar.
Mig ledde anden till ett okändt berg,
5i från hvars spets det Finska fosterlandet
med sina tusen sjöar, skär och vikar,
med sina slätter, berg och gröna dalar,
och sina fjortonhundratusen varma hjertan
låg öppet för min blick der nedanför.
10Var det en dröm? – Hur ofta längtansfulltfull af sorg
jag hatat rummets twång – och längtansfullt
igenom tidens töcken vågat blicka!
Nu låg det hundramila landet der,
och det förflutna vandrade deröfver.
15Jag såg dem vålnadslikt deröfver gå
de flyddar dar hvars sol för sekler nedgått,
Jag såg århundraden, likt molnets skuggor
som öfver slätten fly, deröfver ila.
Och fruktan grep mig – der jag värnlös stod
20på en secund i tiden – och såg ut i töcknen
af en omätlig tid som ren förbleknat.
Då såg jag slägten vandra öfver jorden,
uppå hvarandras hälar trampa[]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande,
full än störtande och än fullkomnande
25hvarandras verk. – Jag såg ett folk
med rastlös flit i långa seklers lopp
|272|sin näring suga från naturens bröst
helt nära der det uphör sjelft att klappa,
och, utaf ödet stäldt på gränsen, bygga
30culturens bålverk emot nordens is,
och östanut för bildningen en brygga.
Der kommo vilda skaror. Svärd drags ut,
af blod och askaoch hjeltar blöda dem ej dikt besjungit,
ej minne gömt. Der trampas fältets skördar,
35der härja lågoreld och svärd och pest och hungersnöd.
men nya skördar gro ur blod och aska
och nya slägten vexa hastigt opp.
Der komma flägtar från den nära polen,
den bleka nöden går i deras spår,
40Men Gud är nådig än och nästa år
står fältet axbetyngdt i middagssolen
Så under mödors tyngd och långa seklers strider
Det trogna folk arbetar jemt och lider.
Se denna trakt – hur vild i all sin skönhet!
45Den har ej yxa röjt, ej plogen berört
på denna sjö har endast svanen simmat,
till denna strand kom blott en törstig elg,
och endast ulfven lopp på dessa stigar.
Kring klippan kryssar örnen, mätt af rof,
50och uti klyftans mörker trummar björnen.
Och såg du nånsin der ett menskligt spår
|273|Men snart i dessa ödetrakter hamnar
en flyktig stam af krigets fasor jagad
åt höga norden; snart befolkad blir den jord
55Som ser den gamle Wäinämöinen födas,
och vitne blir till denna ordets makt
och dessa underbara runosånger
Som mäktigt tjuste himmel, jord och haf
och länge genom sekler genljud gaf.
60Dock se! den nya läran, i sin vandring
kring verlden, når ock Finlands gömda strand,
den fromme Henrik blir dess främste tolk,
och under på hans graf dess sanning styrka.
Bort vika långsamt hän de gamle gudar,
65och ur catholicismens tunga ståt prakt,
ur trånga cellers natt, med sällsam makt
aflägsna dagars aning redan ljudar.
Den fylldes opp!
i Peder Brahes tid,
70i grefvens tid, den ljusa stdagen steg
på Finlands horizont och med sin klarhet
belyste berg och dal och fält och sjö.
Nu tolkas vexer visdom uppå Auras strand,
nu tolkas skriften, lärers djup och lag och rättförklaras,
75nu räddas månget lif af konstens hand;
nu löses tankens tusenåra band
och philosophins theser käckt försvaras.
Var det en dröm? – Der lågo wåra lagartider
med sina hvälfningar i tankens verld
|274|80Med sina vilda femtiåra strider,
och sina än till hälften dragna svärd.
Men i wårt land war lugn. Ack mången gång
war lugnet qualm! – Nu gick en sakta vind
från fordna dar förfriskande deröfver
85och väckte minnen opp dem tiden söfver.
Der voro månge der som oaflåtligt
den nya tidens bild för ögat höllo,
berömde högt dess rikedom och glansprakt
men ack! hvarthän än wåra blickar föllo,
90tillbaka drogos de med sällsam makt,
till fädrens grafvar – än ej Finland glömt
sin skuld till desse män dem jorden gömt,
ej glömt att dock det ädlaste wi njuta
såväl wår bildning sin den melliksom sångens luta,
95ej utaf vansklig furstenåd wi fått.
den ärfde widen war wårade goda fäders arfvelott, –
ty hwad de med möda sådde wi upskära,
wår är nu frukten är, men deras all wår ära!
I ädle, hvilkas hugkomst dagen väcker,
100välsignelserad vare eder gömda mull!
den kära jord som edra ben betäcker
af edra mödors frukt är redan full.
i lågaHvarheldst i hyddorsans famn, dem friden lägnar,
sin ungafria blomma bildningen oss ger
105sin första bön till Gud den unge egnar,
den andra blir en tacksam suck till er!
6 Sept.