2 Efter den korta hvila, som varit egnad åt julens glada högtid, samlas vi här ånyo, för att fortsätta vårt verk. Må den ingående läseterminen blifva lyckosam, ostörd och rik på detta tysta, allvarliga, endrägtiga arbete, som för folken och individerna framåt, – rik på dessa föga bemärkta, men betydelsefulla framsteg, som öppna för ynglingen vetandets ändlösa rymder, föra mannens forskning allt längre deri och bära en ädel frukt för fosterlandet.
3 Mer än någonsin blir det vår pligt att fasthålla klara, bestämda mål och fullfölja dem med en manlig beslutsamhet, ty tiden är full af tvekan och oro. Det finns icke ett folk, det finns knappast en individ, som icke frågar sig sjelf hvad den närmaste framtiden månde bära uti sitt sköte och stadnar villrådig om svaret. Oklarhet står skrifven på dagens änne, såsom på den långa, mörka och molndigra hösten närmast bakom oss, – icke den vanliga ovissheten om kommande öden, utan en förkänsla af förändringar, som äro i annalkande och om hvilka ingen vet huruvida de böra helsas med fruktan eller med hopp. Tillfälligheten af ett krig här, en ministerkris der, rubbningar i det allmänna välståndet eller farhågor för nya förvecklingar, allt detta betyder mindre; det oklara i situationen och i sinnena har en djupare grund och ligger väsentligen i de sociala frågorna. Problemet att i mekanikens århundrade förena de vexande materiela anspråken med de ideala behof, som i alla tidehvarf fordra sin rätt och|14| i alla tidehvarf utgöra historiens innersta häfstänger, detta problem väntar ännu sin lösning och kan icke skjutas tillbaka. Rundtomkring oss bemöda sig å ena sidan tänkarne, å andra sidan de praktiske männen att finna en lösning; sjelfva samhällsreformerna bringas i system och underkastas vetenskapens lagar. Men emedan de flesta af dessa försök uppfattats ensidigt, hafva de utfallit otillfredsställande, och det system är ännu icke funnet, som skulle tillfredsställa alla behof. Vår ståndpunkt är gifven uti den stora strid mellan idealism och realism, som genomgår tiden. Vi äro andens folk, vi måste klart och bestämdt, utan tvekan och utan fruktan, stå för de andliga makternas rätt och försvara denna med en lifskraftig öfvertygelse, med arbete och med handling. Vi få icke dagtinga med materialismen, – hvarken med makten eller med rikedomen, hvarken med ärelystnaden eller med njutningslystnaden, ja icke ens med nyttan. Vi kunna icke, utan att ringakta vår höga uppgift, sänka oss till det, som man kallat brödstudier, hvilket är att göra vetenskapen till en tjenstepiga åt alla tänkbara ändamål. Hvilket praktiskt mål vi än må hafva i sigte, och huru ringa den tid må vara, som de fleste bland oss kunna ostördt egna åt universitetsstudierna, så måste vi dock alla älska vetenskapen för hennes egen skull och bevisa henne vår kärlek dermed, att vi aldrig upphöra att studera, att lära, att utbilda vår ande, sålänge vi vandra på jordens yta, – ja bortom detta lif, ty den forskande andens verld är oändlig.
4 Om vi, som fått det ansvarsfulla förtroendet att vårda landets högsta kultur, skulle svika vår uppgift och ställa andra eller enskilda syften framför den mission, som är oss förelagd, så skulle väl icke de mäktiga hjertslag stadna, som sätta intelligensens pulsar i rörelse, ty vi äro individer, – andra och värdigare skulle engång träda i vårt ställe, – men denna hjertverksamhet skulle i vårt land retarderas, den skulle för en tid klappa med mattare slag, och i samhällskroppen skulle inträda en kyla i de periferiska delarna. Detta är icke en hypothes, det är en erfarenhet, ty i verkligheten har universitetet tillförene visat perioder af kraftigt lif och andra perioder af afmattning. Orsakerna ha varit flera,|15| och vi få icke förbise hvad tidtals framstående höga intelligenser verkat för en rikare utveckling vid detta läroverk. Men betrakta vi dessa fattigare perioder i universitetets historia, så finna vi alltid det mer eller mindre framträdande inflytandet af en tidsåsigt, som ställt vetenskapen antingen under eller öfver samhällsbehofven. Båda dessa ställningar äro falska. Huru stark än realismens fordran må framträda att göra vetenskapen till en tjenarinna åt nyttan, – vi måste alltid vidhålla universitetets främsta uppgift att befordra specielt vetande och allmän kultur för deras egen skull, såsom ändamål i sig sjelfva. Men vi måste vara betänkte på att göra detta vetande, denna kultur lifskraftiga och fruktbärande, på det att derur må sjelfmant utvecklas de praktiska resultater, dem fosterlandet och samhället hafva rätt att af universitetet förvänta.
5 Tiden har utdömt det bokvett, hvilket man fordom brukade uppställa, som motsats mot folkvett. Lärdom i den fordna betydelsen af ett dödt vetande, som står fullkomligt oberördt af sin omgifning och utan att på den utöfva något inflytande, försvinner mer och mer från centralhärdarne för vetenskapen, der tankeutbytet blifvit allmännare, och återfinnes snart endast i de slutna eller aflägsna staderkamrar, till hvilka ingen uppfriskande fläkt inträngt från den omgifvande verlden. I detta afseende har vetenskapens – och särskildt naturvetenskapens – nytta, hvilken på sin tid uppställdes såsom vetandets ändamål, medfört en helsosam reaktion. Carl v. Linné, hvars hundraåriga jubelminne Sverige firat och Finland med hög aktning ihågkommit för få dagar sedan, betraktades i främsta rummet som en nyttig vetenskapsman och underlät sällan sjelf att i sina arbeten anvisa usus practicusspråk: latin af en vext för läkedom eller för ekonomin. Ett sekel senare har man förgätit dessa välmenta anvisningar, medan den store naturforskarens snille finner sitt fulla, förtjenta erkännande, icke för nyttan af hans forskningar, utan för deras vetenskapliga värde. Berzelii upptäckter i kemin ha utan tvifvel varit af det största inflytande på en mängd industrigrenar, likasom Hällströms beräkningar öfver Finlands klimat och den äldre Nordenskölds geo|16|logiska forskningar funnit en tillämpning på jordbruket eller i bergsbruket, men deras bestående värde faller inom vetenskapens område. När engång naturvetenskaperna kommit i en närmare beröring med lifvet och ur sig utvecklat praktiska resultater, tvungos de filosofiska, historiska och filologiska doktrinerna att likaledes söka en tillämpning, utan att dermed förneka deras ändamål i sig sjelfva. Ur Hassels klassiska latinskola uppvexte mannen med romarekraften, Porthan, och hvad allt har icke utvecklat sig ur hans afhandling om den finska poesin eller ur hans lärda kommentarier till Juustens biskopskrönika! Man kan tilllägga om specialfakulteterna, att först sedan theologin fick kritik, först sedan medicinen blef erfarenhetsrön och lagfarenheten sökte sin kärna i den nuvarande samhällsutvecklingen, – först då blefvo dessa doktriner upphöjda till vetenskap och fingo, som sådan, en berättigad plats i den fria forskningen. Alltså: icke öfver, icke under, men inom samhällsbehofven står den friborna vetenskapen såsom en ljusbringarinna för folken, och universitetets ändamål är, i få ord, att bibringa ett sjelfständigt, och derför fritt, men tillika ett lifskraftigt, och derför produktivt vetande.
6 I vår tid, der realismen är förherrskande, är det med ett egendomligt, varmt menskligt intresse vi återupplifvat minnet af seklets störste politiske idealist, Alexander I. Vetenskapen och fosterlandet hafva båda kännt det såsom en kär pligt att egna en hågkomst åt hundrade årsdagen af denne monarks födelse, och vi måste endast beklaga, att festdagens nära sammanfallande med julhögtiden icke tillåtit ett allmännare deltagande i denna gärd åt en högsinnad historisk personlighets minne. Jag har i festprogrammet betecknat Alexander I:s framträdande i Finlands historia såsom providentielt, och jag är måhända, ur vetenskapens synpunkt, skyldig att förtydliga en sådan uppfattning. Det providentiela i historien är ingenting annat, än det förnuftiga i verkligheten, och utan att söka ett förnuftigt samband i verldshändelserna, vore historien ingenting annat, än krönikan öfver en rad af tillfälligheter. Vetenskapen öfverensstämmer med religionen i att utmönstra slumpen. Om redan meteorologin börjar att|17| ana bestämda lagar för den skenbart mest nyckfulla af alla företeelser, – om redan statistiken med sina nakna ziffror bevisar oss, att den skenbart tillfälliga detaljen lyder obevekliga lagar, huru mycket mer måste icke folkens och mensklighetens utveckling i dess helhet leda till samma bevis? Icke med orätt har historien blifvit kallad en Guds dom, det är: resultatet af en menskligheten omfattande lag, och huru man än betraktar denna lag, stadnar man dock ytterst vid lagstiftaren. Har alltså äfven vårt folks utveckling lydt samma allmänna lag, så återstår för häfden att uppvisa kedjans länkar och afkläda hvarje vigtigare tilldragelse skenet af slump.
7 För Finland afslutade året 1809 en förgången utvecklingsperiod och började en ny. Alexander I:s regering har, såsom all början, sin rätta förklaring i efterföljande tidsåldrar, och hvem ville förneka, att hans verk, och det dåvarande finska folkets verk, prisar sin mästare? Ofullkomligt, såsom allt menniskoverk, och behöfvande mansåldrar för att mogna, har detta verk dock visat sig äga förmågan att vidare utvecklas, och samma skickelse, som lät Alexander I bestiga thronen vid seklets början, förunnade Finland vid seklets midt, när folket begynte klarare uppfatta sin ställning, Alexander II, – två höga namn, hvilka häfden en dag skall sammanställa såsom grundläggaren och fullbordaren af den konstitutionela finska staten, den förutseende reorganisatorn och den kärleksfulle beskyddaren af Alexanders-Universitetet, – med den åtskilnad likväl, att Alexander II hade ingen fientlig tradition att besegra, ingen våldsam omstörtning att godtgöra, utan förunnats att af fritt initiativ vidare utveckla sin företrädares verk.
8 Medan H. M. Kejsaren och Universitetets höge Kansler med Rysslands härar kämpat för de förtryckta folkens frihet söderom Donau, – medan så månge tappre landsmän segrat och blödt vid Balkan för samma menskliga rätt och medan landets ständer beslutat de vigtigaste samhällsreformer, – har universitetet, som|18| icke gör historia, men som antecknar den, trädt åt sidan för dagens tilldragelser och arbetat i skuggan. Universitetet kan icke begära en lyckligare lott, än att sålunda få obemärkt arbeta för sitt kall och synas endast genom sina utgifna skrifter, sina afslutade lärokurser, – framför allt genom de medborgare det utsänder från sina lärosalar. Jag vågar dock, i dess intresse, tillägga ett hopp, att framtida reformperioder må mindre störande inverka på undervisningens regelbundna gång, – eller hellre, att universitetet må vara nog rikt på lärareförmågor, för att utan alltför kännbar afsaknad kunna uppfylla andra, utom dess egentliga verkningssfer liggande medborgerliga pligter.
9 I detta afseende återstår åtskilligt att önska. Omsättningen af lärarekrafter är vid detta läroverk, jemfördt med andra dylika, alltför stark, för att kunna kallas normal. Medan t. ex. förlidet år vid Upsala universitet bland 121 lärare och tjenstemän 11 och i Lund 7 af 75 hunnit öfver emeriti åldern, räknade det finska universitetet samma år bland 61 lärare och tjenstemän endast sin vicekansler och en vid dess magnetiska observatorium anställd veteran öfver 60 års ålder. Förhållandet förklaras af den jemförelsevis mera tryggade ställning den finska staten med en upplyst omsorg beredt universitetets emeriti. Betänkligare är, att yngre lärarekrafter icke alltid stå tillreds att ersätta de förbrukade och afgående äldre. Icke få lärareplatser stå flera år lediga och det är icke alltid lätt att finna vikarier för tillfälliga ledigheter. Huru förklara denna ringa täflan om en ställning, hvilken väl borde anses såsom en afundsvärd förtroendepost, – ett det värdigaste, lyckligaste fält för en mans verksamhet? Har universitetet förlorat sin ansedda plats i det allmänna tänkesättet? Har det blifvit bundet af nya och inskränkande lagar, som fjettra dess verksamhet, eller har det sjelf, såsom fordom någongång skett, med afvoghet stött ifrån sig eminenta förmågor, hvilka der sökt en anställning? Intet af allt detta. Landets högskola intager, som förr, en aktad ställning och har, kanske oftare än önskvärdt, den äran att afstå kapaciteter åt andra betydelsefulla platser i samhället; dess lagar torde i vissa delar behöfva reform, men|19| bära i sin helhet en upphöjd pregel af frihet och sjelfstyrelse, som icke förunnats alla länders högskolor. Då veterligen icke heller universitetets styrelse eller dess konsistorium visat någon fruktan att fördunklas af nya och eminenta förmågor, måste förklaringen af de vakanta lärareplatserna sökas på annat håll. För min del tvekar jag icke att söka densamma dels i de yngre lärarnes prekära ställning vid universitetet och dels i den förutnämnda motsatsen mellan tidens materiela anspråk och de ideala behofven. Finlands sånggudinnor äro rika i förhållande till vårt lands tillgångar, men deras tjenare kämpa för existensen. Det är visserligen bättre så, än om vetenskapen vore fattig och dess målsmän slumrade på sina lagrar, – och ur denna synpunkt har konsistorium vid sednaste löneförbättring föreslagit det minsta möjliga samt erhållit något litet derunder. Det finns heller ingen, som klagar deröfver, att tidens och ortens behof ha tillvuxit snabbare, än statens, i jemförelse med fordna tider, frikostiga anslag. Universitetsläraren uppskattar den äran att stå i upplysningens främsta led för högt, för att han skulle mäkla med dagens bekymmer; han betraktar sig som ett gammalt garde, hvilket icke strider för solden. Men för studiernas framgång vore det kanske lyckligare, om han kunde mera odeladt egna sig åt sin vetenskap och någon gång bispringa den talrika, medellösa ungdom, som beständigt omgifver honom, äfven med annat, än sina platoniska råd. För fästandet af landets bästa förmågor vid detta läroverk vore det önskvärdt, att en förbindelse med Muserna icke betraktades som ett mindre förmånligt parti, i jemförelse med andra, – och den oftast skuldsatte unge vetenskapsmannen skulle lugnare, trognare, mera hängifvet egna sig åt Apollos tjenst, om ej Erinnyerna i skepnad af fordringsegare hvarje ögonblick hotade att taga lyran i utmätning.
10 Årets sista dagar beröfvade universitetet och dess juridiska fakultet en högt aktad och saknad lärare, kallad till vigtiga värf i statens tjenst och följd af våra välönskningar. Vi skatta oss lycklige, att icke af samma skäl nödgas sakna den vördade styresman, som med en lång och förtrogen erfarenhet af läroverkets alla|20| detaljer ännu velat förunna detsamma sin upplysta omvårdnad.
11 Universitetet har inträdt i det femtionde året af sin föryngrade verksamhet i landets nya hufvudstad. Generationerna vexla, men universitetets upphöjda mål har förblifvit detsamma. Från denna plats har månget sannt, månget allvarligt, ofta uppmuntrande, stundom också bestraffande ord blifvit taladt till Finlands studenter. Äfven jag är lycklig att här få, såsom mina företrädare, tala till eder, unge akademiske medborgare från alla delar af fäderneslandet. Och jag är dubbelt lycklig att kunna vitsorda edert förhållande under den nästföregående läseterminen såsom värdigt finske studenter. Enstaka undantag hafva förekommit och kunna så mycket mindre räknas eder till last, då afdelningarne sjelfve bestraffat sina felande kamrater. I likhet med flera af mina företrädare, fäster jag en berättigad vigt vid denna afdelningarnes domsrätt öfver sina kamrater, likasom i allmänhet vid studentens sjelfstyrelse inom föreskrifna gränser. Alla lärarnes råd, och än mer alla polisåtgärder, äro vanmäktiga att upprätthålla god sed och god ordning hos den studerande ungdomen, derest icke studenterne sjelfve inom sina afdelningar vaka deröfver. Afdelningarne böra uppfatta sin jurisdiktion på en gång såsom en hederssak för dem sjelfva och såsom ett bevis på förtroende från universitetsstyrelsens sida. När afdelningen sitter till doms öfver en kamrat, är hon en jury, som efter moralisk öfvertygelse, icke på grund af en juridisk rättegångsordning, uttalar sitt skyldig eller icke skyldig öfver den tilltalade. Jag fäster eder uppmärksamhet vid de pligter, som åligga en jury med denna vigtiga företrädesrätt framför andra domstolar. Der juryn är införd i det borgerliga samhället, svära dess medlemmar förut en ed att döma efter sitt samvete, och juryns dom måste utfalla enhällig. Af eder fordras ingen ed, icke ens enhällighet, endast majoritet. Så mycket mera samvetsgrannt måste utslaget fällas. Jag förutsätter, att hvarje afdelningsmedlem vid sådana tillfällen söker att vinna en på skäl grundad öfvertygelse om det rätta. Tagen eder då till vara, att icke partiåsigter omedvetet inverka|21| på eder uppfattning. – Men eder tillkommer icke allenast att uppträda som jury i disciplinära frågor, utan äfven att fungera som domstol, – icke allenast att uttala skyldig eller icke skyldig, utan ock att bestämma straffets beskaffenhet, när juryns utslag blir fällande. Jag behöfver knappt förutsätta, att J då skolen döma för strängt, ty en kamrat har alltid försvarare, man dömer honom ogerna, man är alltid böjd att se förmildrande omständigheter. Snarare kunnen J fela genom att döma honom för mildt. Jag beder eder då väl betänka eder pligt mot universitetets, afdelningens och hvarje students heder. I bören utgå från den grundsats, att individen måste böja sig för det allmänna, och att det rätta står öfver oss alla. En alltför mild bestraffning kan med skäl uppfattas såsom en kränkning af alla öfrige studenters rättskänsla och medborgerliga anseende.
12 Erfarenheten visar, att den sedliga rättskänslan inom afdelningarne icke alltid är lika kraftig. Det finns perioder af styrka, perioder af förslappning. En sådan förslappning har medverkat till afdelningarnes upphäfvande 1851, likasom förtroendet till en starkare rättskänsla har medverkat till afdelningarnes återupplifvande 16 år derefter. Det ligger derför stor vigt på att afdelningarnes majoritet är vaken och lifskraftig. Jag tillråder afdelningarne att icke med likgiltighet åse vare sig enskilde kamraters lättjefulla och oordentliga lefnadssätt, eller annan osed, som möjligen kan inrita sig bland flera af deras medlemmar. Det är väl, om en afdelning tid efter annan ställer sådana kamrater inför sin domsrätt, äfven om straffet aflöper med en varning af kurator. Jag har kännt afdelningar, och framstående afdelningar, som genom några års slapphet kommit derhän, att de på den oundvikliga räfstens dag funnit sig föranlåtne att relegera nära hvar tionde af sina kamrater, derför att desse vanhedrat dem med det uslaste lefnadssätt. Till nuvarande studenters heder måste jag anmärka, att sådant i våra dagar är hardt när en omöjlighet. I sedernas förädling, i fordran på ett värdigt uppförande i umgängeslifvet, har rättskänslans nivå betydligt stigit sedan några decennier. Det klingar numera nästan som en saga från vild|22|markerna, att höra omtalas studenter, som skråla på gatorna eller som blotta vapen emot en motståndare.
13 Med det måttligare och mera bildade umgängeslif, som numera bland studenterne förädlas af vetenskapliga, literära eller musikaliska föredrag, följa dock några brister, och bland dem särskildt en, som jag ej får förtiga, nemligen frestelsen att lefva öfver sina tillgångar. Utan studentens eget förvållande har hans lif blifvit öfver höfvan dyrt; men på samma gång ha de fordna enkla lefnadsvanorna som regel blifvit sällsyntare. Mången student blyges nu, att i hufvudstaden föra det tarfliga lif, som hans föräldrar och syskon lefva i hemmet. Försakelsen finnes väl äfven nu i mången studentboning, men den ingår icke i tidens programm. Och dock hur mången stor man, hur mången ädel och kraftfull karakter har icke utgått ur försakelsens skola!
14 Studenternes skuldsättning är för närvarande ganska betydlig och belöpte sig under året 1877 till något öfver 151,000 mk endast för de lån, som rektor påtecknat för ograduerade. Antages ock, att en del utgör omsättningar af äldre lån, så torde detta afdrag uppvägas af andra skulder och rester, som icke kommit till rektors kunskap. Dividerad med antalet närvarande, utvisar denna summa, att i medeltal lånar hvarje ograduerad student inemot 400 mk om året, oaktadt talrika stipendier, som nästan årligen ökas till antalet. Jag vet, att skuld ofta icke kan undvikas; men skuld kan ock göras utan nödtvång. Skuld är dock en boja, ej sällan för hela lifvet; skuld gör en ofri man, hvars handlingar icke bero af honom sjelf. Skuld är en frestelse att ringakta andras rätt och egen framtid. Jag vet också, att studentens rättskänsla äfven i denna frestelse merändels håller profvet, men ibland eder finnas några, som taga en fordringsegares anspråk för lätt, och jag uppmanar kamraterne att äfven i detta afseende taga vara på universitetets heder.
15 MM. HH.Mina Herrar studenter, det är icke min afsigt att hålla för eder en ganska ofruktbar föreläsning i privatekonomin, jag vill endast säga eder huru de män ha uppvuxit, hvilka blifvit sin vetenskaps prydnad, sina anhörigas stöd och sitt lands ära. De|23| hafva gått in i studentlifvet med olika tillgångar, olika anlag och lefnadsförhållanden, men de hafva alla ställt arbetet högre än njutningen, målet högre än en tillfällig utmärkelse. Många bland dem hafva nödgats försaka ända till dagens bröd, för att kämpa sig fram, och de hafva hunnit sitt mål med en okuflig vilja, med en på engång stolt och ödmjuk sjelfförsakelse. Jag säger icke, att desse män varit fritagne från alla förvillelser, men de hafva gått i pröfningens skola, och det unga trädet är böjligt, det reser sig åter, när det står på en stark rot. Liknen desse män, och Gud skall välsigna eder redliga vilja.
16 Jag tackar studenterne för att landtdagsfrågorna blifvit i deras kretsar med lugn diskuterade och för att nästlidna hösttermin mindre än de föregående oroats af inbördes söndringar. Det är ännu för tidigt att kunna hoppas en utjemning af olika meningar i denna beständigt sjudande härd af ungdom, der de nye och oerfarne ständigt strömma in, men de, som någonting lärt af erfarenheten, ständigt gå undan. Den dag skall heller aldrig komma, när striderna taga slut, och jag önskar icke att så må ske, jag tror icke att viljestarke män uppvexa från en alltför tam ungdom. Men den dag skall komma, och Gud gifve han redan vore förhanden, när man, äfven med studentens varma blod, kan böja sig för ett högre ändamål, – när man, äfven med hans hängifna strid för det rätta, kan lära sig att respektera en annan uppfattning, än sin egen. När den dagen kommer, då gifvas icke mera dödliga sår i meningarnas kamp, då blir striden ett lifselement, och efter en ärlig dust räcker man hvarandra handen som bröder.
17 Jag har förut uttalat ett erkännande af den berömliga endrägt, hvarmed studenterne sammanbragt sina ethnografiska samlingar. Universitetets konsistorium har nu, genom beviljande för sin del af ett betydligt bidrag för utställandet i Paris af några bland samma samlingar, velat gifva dessa en förtjent uppmuntran.
18 Jag kan icke heller med tystnad förbigå en annan berömvärd lifsyttring ibland studenterne, nemligen deras folkskrifter och deras populära föredrag. Redan för mer än 30 år sedan begynte|24| Savo-Karelska, Vestfinska och Österbottniska afdelningarne utgifva folkskrifter, och dessa meddelanden hafva sednare bland Nyländska och öfriga afdelningar antagit äfven det muntliga föredragets form. Det beror visserligen på hvad man meddelar folket och huru man meddelar det: jag anser icke det råd alldeles öfverflödigt, att väl betänka ett sådant föredrag och att, tilldess man sjelf vunnit någon erfarenhet, underställa det en äldre kamrats pröfning. Men syftet är fosterländskt, formen är praktisk. Talarekonsten är en makt öfverallt och särskildt i ett land med predikstolar, kathedrar och ständermöten; men äfven den, som nöjer sig med ett ringare mått af denna höga gåfva, behöfver vid tusende tillfällen förmågan att kunna klart, sammanhängande och korrekt uttrycka sina tankar eller reproducera sitt vetande. Jag lyckönskar studenterne så mycket mer till denna välbehöfliga öfning i det muntliga föredraget, då just denna det lefvande ordets mäktiga gåfva allt härintills blifvit på ett oförklarligt sätt förbisedd i skolornas undervisning.
19 MM. HH.Mina Herrar Den dessa dagar slutande landtdagen har, under mängden af vigtiga värf, egnat en allvarlig uppmärksamhet åt såväl den högre, som lägre folkundervisningen. Äfven om icke alla önskningar kunnat uppfyllas och alla behof tillfredsställas, är dock numera en bred väg af ljus öppnad för hela vårt folk. Jag anhåller att få betyga universitetets vördnad och erkänsla för allt hvad 1877 års ständer vist och kärleksfullt verkat för landets upplysning.
20 Ej utan en djup rörelse helsar detta åt fredens ädlaste framsteg egnade läroverk den värnepligt, som numera skall kalla äfven dess unge studenter, om ock med lättad börda, under vapen för thronens och fäderneslandets försvar. Gifve Gud den högste, att denna manliga, denna medborgerliga pligt, hvilken äfven studenten måste betrakta såsom en rätt och en ära, icke må kännas för honom tung, icke verka störande för hans närmaste lefnadsmål, icke skörda för många offer bland denna blomma af landets ungdom. Jag hoppas, att icke så skall ske. Jag hoppas, att äfven studenten skall, under vapen för fosterlandet, med glädje|25| känna sig vara man och medborgare, att hans kraft skall stärkas, hans håg lyftas, hans kärlek till fosterlandet antaga en mera praktisk form genom hans personliga medverkan och sålunda äfven hans studier vinna i intensitet. Också på forskningens fält behöfves ett okufligt mod. Blott den kraftiga viljan gör en kraftfull man, och så ljuda äfven till studentens leder Fjalars hugstora ord: »spörj, om de lärt sig att allt försaka, innan, som jag, de vant sig allt förmå?».
21 Ja, mer än någonsin behöfva vi nu hemta styrka och mod för framtiden af Hans välsignelse, som allena råder öfver folkens öden, allena är vår kraft, vårt ljus och vår tillförsigt. Gud beskydde detta land och dess framtid, detta universitetet och dess ungdom. Må fäderneslandet alltid finna i denna ungdom sitt hopp och sin kraft.
Kommentar
Kommentar
I rektorstalet, som öppnade vårterminen 1878, berör Topelius olika aktuella teman, samtidigt som han återkommer till inbjudningsskriften till Alexander I:s minnesfest 24/12 1877.
Teman som Topelius lyfter fram i talet är lantdagens negativa inverkan på universitetets verksamhet, studenternas vardag och beslutet om att införa allmän värnplikt i Finland. Ett annat viktigt inslag är Topelius försvar av det fria universitetet som gör vetenskap för vetenskapens skull. Se också inledningen, »Rektorstalen».
Den 19 Januari 1878.
1 MM. HH.Mina Herrar
2 Efter den korta hvila, som varit egnad åt julens glada högtid, samlas vi här ånyo, för att fortsätta vårt verk. Må den ingående läseterminen blifva lyckosam, ostörd och rik på detta tysta, allvarliga, endrägtiga arbete, som för folken och individerna framåt, – rik på dessa föga bemärkta, men betydelsefulla framsteg, som öppna för ynglingen vetandets ändlösa rymder, föra mannens forskning allt längre deri och bära en ädel frukt för fosterlandet.
3 Mer än någonsin blir det vår pligt att fasthålla klara, bestämda mål och fullfölja dem med en manlig beslutsamhet, ty tiden är full af tvekan och oro. Det finns icke ett folk, det finns knappast en individ, som icke frågar sig sjelf hvad den närmaste framtiden månde bära uti sitt sköte och stadnar villrådig om svaret. Oklarhet står skrifven på dagens änne, såsom på den långa, mörka och molndigra hösten närmast bakom oss, – icke den vanliga ovissheten om kommande öden, utan en förkänsla af förändringar, som äro i annalkande och om hvilka ingen vet huruvida de böra helsas med fruktan eller med hopp. Tillfälligheten af ett krig här, en ministerkris der, rubbningar i det allmänna välståndet eller farhågor för nya förvecklingar, allt detta betyder mindre; det oklara i situationen och i sinnena har en djupare grund och ligger väsentligen i de sociala frågorna. Problemet att i mekanikens århundrade förena de vexande materiela anspråken med de ideala behof, som i alla tidehvarf fordra sin rätt och|14| i alla tidehvarf utgöra historiens innersta häfstänger, detta problem väntar ännu sin lösning och kan icke skjutas tillbaka. Rundtomkring oss bemöda sig å ena sidan tänkarne, å andra sidan de praktiske männen att finna en lösning; sjelfva samhällsreformerna bringas i system och underkastas vetenskapens lagar. Men emedan de flesta af dessa försök uppfattats ensidigt, hafva de utfallit otillfredsställande, och det system är ännu icke funnet, som skulle tillfredsställa alla behof. Vår ståndpunkt är gifven uti den stora strid mellan idealism och realism, som genomgår tiden. Vi äro andens folk, vi måste klart och bestämdt, utan tvekan och utan fruktan, stå för de andliga makternas rätt och försvara denna med en lifskraftig öfvertygelse, med arbete och med handling. Vi få icke dagtinga med materialismen, – hvarken med makten eller med rikedomen, hvarken med ärelystnaden eller med njutningslystnaden, ja icke ens med nyttan. Vi kunna icke, utan att ringakta vår höga uppgift, sänka oss till det, som man kallat brödstudier, hvilket är att göra vetenskapen till en tjenstepiga åt alla tänkbara ändamål. Hvilket praktiskt mål vi än må hafva i sigte, och huru ringa den tid må vara, som de fleste bland oss kunna ostördt egna åt universitetsstudierna, så måste vi dock alla älska vetenskapen för hennes egen skull och bevisa henne vår kärlek dermed, att vi aldrig upphöra att studera, att lära, att utbilda vår ande, sålänge vi vandra på jordens yta, – ja bortom detta lif, ty den forskande andens verld är oändlig.
4 Om vi, som fått det ansvarsfulla förtroendet att vårda landets högsta kultur, skulle svika vår uppgift och ställa andra eller enskilda syften framför den mission, som är oss förelagd, så skulle väl icke de mäktiga hjertslag stadna, som sätta intelligensens pulsar i rörelse, ty vi äro individer, – andra och värdigare skulle engång träda i vårt ställe, – men denna hjertverksamhet skulle i vårt land retarderas, den skulle för en tid klappa med mattare slag, och i samhällskroppen skulle inträda en kyla i de periferiska delarna. Detta är icke en hypothes, det är en erfarenhet, ty i verkligheten har universitetet tillförene visat perioder af kraftigt lif och andra perioder af afmattning. Orsakerna ha varit flera,|15| och vi få icke förbise hvad tidtals framstående höga intelligenser verkat för en rikare utveckling vid detta läroverk. Men betrakta vi dessa fattigare perioder i universitetets historia, så finna vi alltid det mer eller mindre framträdande inflytandet af en tidsåsigt, som ställt vetenskapen antingen under eller öfver samhällsbehofven. Båda dessa ställningar äro falska. Huru stark än realismens fordran må framträda att göra vetenskapen till en tjenarinna åt nyttan, – vi måste alltid vidhålla universitetets främsta uppgift att befordra specielt vetande och allmän kultur för deras egen skull, såsom ändamål i sig sjelfva. Men vi måste vara betänkte på att göra detta vetande, denna kultur lifskraftiga och fruktbärande, på det att derur må sjelfmant utvecklas de praktiska resultater, dem fosterlandet och samhället hafva rätt att af universitetet förvänta.
5 Tiden har utdömt det bokvett, hvilket man fordom brukade uppställa, som motsats mot folkvett. Lärdom i den fordna betydelsen af ett dödt vetande, som står fullkomligt oberördt af sin omgifning och utan att på den utöfva något inflytande, försvinner mer och mer från centralhärdarne för vetenskapen, der tankeutbytet blifvit allmännare, och återfinnes snart endast i de slutna eller aflägsna staderkamrar, till hvilka ingen uppfriskande fläkt inträngt från den omgifvande verlden. I detta afseende har vetenskapens – och särskildt naturvetenskapens – nytta, hvilken på sin tid uppställdes såsom vetandets ändamål, medfört en helsosam reaktion. Carl v. Linné, hvars hundraåriga jubelminne Sverige firat och Finland med hög aktning ihågkommit för få dagar sedan, betraktades i främsta rummet som en nyttig vetenskapsman och underlät sällan sjelf att i sina arbeten anvisa usus practicusspråk: latin af en vext för läkedom eller för ekonomin. Ett sekel senare har man förgätit dessa välmenta anvisningar, medan den store naturforskarens snille finner sitt fulla, förtjenta erkännande, icke för nyttan af hans forskningar, utan för deras vetenskapliga värde. Berzelii upptäckter i kemin ha utan tvifvel varit af det största inflytande på en mängd industrigrenar, likasom Hällströms beräkningar öfver Finlands klimat och den äldre Nordenskölds geo|16|logiska forskningar funnit en tillämpning på jordbruket eller i bergsbruket, men deras bestående värde faller inom vetenskapens område. När engång naturvetenskaperna kommit i en närmare beröring med lifvet och ur sig utvecklat praktiska resultater, tvungos de filosofiska, historiska och filologiska doktrinerna att likaledes söka en tillämpning, utan att dermed förneka deras ändamål i sig sjelfva. Ur Hassels klassiska latinskola uppvexte mannen med romarekraften, Porthan, och hvad allt har icke utvecklat sig ur hans afhandling om den finska poesin eller ur hans lärda kommentarier till Juustens biskopskrönika! Man kan tilllägga om specialfakulteterna, att först sedan theologin fick kritik, först sedan medicinen blef erfarenhetsrön och lagfarenheten sökte sin kärna i den nuvarande samhällsutvecklingen, – först då blefvo dessa doktriner upphöjda till vetenskap och fingo, som sådan, en berättigad plats i den fria forskningen. Alltså: icke öfver, icke under, men inom samhällsbehofven står den friborna vetenskapen såsom en ljusbringarinna för folken, och universitetets ändamål är, i få ord, att bibringa ett sjelfständigt, och derför fritt, men tillika ett lifskraftigt, och derför produktivt vetande.
6 I vår tid, der realismen är förherrskande, är det med ett egendomligt, varmt menskligt intresse vi återupplifvat minnet af seklets störste politiske idealist, Alexander I. Vetenskapen och fosterlandet hafva båda kännt det såsom en kär pligt att egna en hågkomst åt hundrade årsdagen af denne monarks födelse, och vi måste endast beklaga, att festdagens nära sammanfallande med julhögtiden icke tillåtit ett allmännare deltagande i denna gärd åt en högsinnad historisk personlighets minne. Jag har i festprogrammet betecknat Alexander I:s framträdande i Finlands historia såsom providentielt, och jag är måhända, ur vetenskapens synpunkt, skyldig att förtydliga en sådan uppfattning. Det providentiela i historien är ingenting annat, än det förnuftiga i verkligheten, och utan att söka ett förnuftigt samband i verldshändelserna, vore historien ingenting annat, än krönikan öfver en rad af tillfälligheter. Vetenskapen öfverensstämmer med religionen i att utmönstra slumpen. Om redan meteorologin börjar att|17| ana bestämda lagar för den skenbart mest nyckfulla af alla företeelser, – om redan statistiken med sina nakna ziffror bevisar oss, att den skenbart tillfälliga detaljen lyder obevekliga lagar, huru mycket mer måste icke folkens och mensklighetens utveckling i dess helhet leda till samma bevis? Icke med orätt har historien blifvit kallad en Guds dom, det är: resultatet af en menskligheten omfattande lag, och huru man än betraktar denna lag, stadnar man dock ytterst vid lagstiftaren. Har alltså äfven vårt folks utveckling lydt samma allmänna lag, så återstår för häfden att uppvisa kedjans länkar och afkläda hvarje vigtigare tilldragelse skenet af slump.
7 För Finland afslutade året 1809 en förgången utvecklingsperiod och började en ny. Alexander I:s regering har, såsom all början, sin rätta förklaring i efterföljande tidsåldrar, och hvem ville förneka, att hans verk, och det dåvarande finska folkets verk, prisar sin mästare? Ofullkomligt, såsom allt menniskoverk, och behöfvande mansåldrar för att mogna, har detta verk dock visat sig äga förmågan att vidare utvecklas, och samma skickelse, som lät Alexander I bestiga thronen vid seklets början, förunnade Finland vid seklets midt, när folket begynte klarare uppfatta sin ställning, Alexander II, – två höga namn, hvilka häfden en dag skall sammanställa såsom grundläggaren och fullbordaren af den konstitutionela finska staten, den förutseende reorganisatorn och den kärleksfulle beskyddaren af Alexanders-Universitetet, – med den åtskilnad likväl, att Alexander II hade ingen fientlig tradition att besegra, ingen våldsam omstörtning att godtgöra, utan förunnats att af fritt initiativ vidare utveckla sin företrädares verk.
8 Medan H. M. Kejsaren och Universitetets höge Kansler med Rysslands härar kämpat för de förtryckta folkens frihet söderom Donau, – medan så månge tappre landsmän segrat och blödt vid Balkan för samma menskliga rätt och medan landets ständer beslutat de vigtigaste samhällsreformer, – har universitetet, som|18| icke gör historia, men som antecknar den, trädt åt sidan för dagens tilldragelser och arbetat i skuggan. Universitetet kan icke begära en lyckligare lott, än att sålunda få obemärkt arbeta för sitt kall och synas endast genom sina utgifna skrifter, sina afslutade lärokurser, – framför allt genom de medborgare det utsänder från sina lärosalar. Jag vågar dock, i dess intresse, tillägga ett hopp, att framtida reformperioder må mindre störande inverka på undervisningens regelbundna gång, – eller hellre, att universitetet må vara nog rikt på lärareförmågor, för att utan alltför kännbar afsaknad kunna uppfylla andra, utom dess egentliga verkningssfer liggande medborgerliga pligter.
9 I detta afseende återstår åtskilligt att önska. Omsättningen af lärarekrafter är vid detta läroverk, jemfördt med andra dylika, alltför stark, för att kunna kallas normal. Medan t. ex. förlidet år vid Upsala universitet bland 121 lärare och tjenstemän 11 och i Lund 7 af 75 hunnit öfver emeriti åldern, räknade det finska universitetet samma år bland 61 lärare och tjenstemän endast sin vicekansler och en vid dess magnetiska observatorium anställd veteran öfver 60 års ålder. Förhållandet förklaras af den jemförelsevis mera tryggade ställning den finska staten med en upplyst omsorg beredt universitetets emeriti. Betänkligare är, att yngre lärarekrafter icke alltid stå tillreds att ersätta de förbrukade och afgående äldre. Icke få lärareplatser stå flera år lediga och det är icke alltid lätt att finna vikarier för tillfälliga ledigheter. Huru förklara denna ringa täflan om en ställning, hvilken väl borde anses såsom en afundsvärd förtroendepost, – ett det värdigaste, lyckligaste fält för en mans verksamhet? Har universitetet förlorat sin ansedda plats i det allmänna tänkesättet? Har det blifvit bundet af nya och inskränkande lagar, som fjettra dess verksamhet, eller har det sjelf, såsom fordom någongång skett, med afvoghet stött ifrån sig eminenta förmågor, hvilka der sökt en anställning? Intet af allt detta. Landets högskola intager, som förr, en aktad ställning och har, kanske oftare än önskvärdt, den äran att afstå kapaciteter åt andra betydelsefulla platser i samhället; dess lagar torde i vissa delar behöfva reform, men|19| bära i sin helhet en upphöjd pregel af frihet och sjelfstyrelse, som icke förunnats alla länders högskolor. Då veterligen icke heller universitetets styrelse eller dess konsistorium visat någon fruktan att fördunklas af nya och eminenta förmågor, måste förklaringen af de vakanta lärareplatserna sökas på annat håll. För min del tvekar jag icke att söka densamma dels i de yngre lärarnes prekära ställning vid universitetet och dels i den förutnämnda motsatsen mellan tidens materiela anspråk och de ideala behofven. Finlands sånggudinnor äro rika i förhållande till vårt lands tillgångar, men deras tjenare kämpa för existensen. Det är visserligen bättre så, än om vetenskapen vore fattig och dess målsmän slumrade på sina lagrar, – och ur denna synpunkt har konsistorium vid sednaste löneförbättring föreslagit det minsta möjliga samt erhållit något litet derunder. Det finns heller ingen, som klagar deröfver, att tidens och ortens behof ha tillvuxit snabbare, än statens, i jemförelse med fordna tider, frikostiga anslag. Universitetsläraren uppskattar den äran att stå i upplysningens främsta led för högt, för att han skulle mäkla med dagens bekymmer; han betraktar sig som ett gammalt garde, hvilket icke strider för solden. Men för studiernas framgång vore det kanske lyckligare, om han kunde mera odeladt egna sig åt sin vetenskap och någon gång bispringa den talrika, medellösa ungdom, som beständigt omgifver honom, äfven med annat, än sina platoniska råd. För fästandet af landets bästa förmågor vid detta läroverk vore det önskvärdt, att en förbindelse med Muserna icke betraktades som ett mindre förmånligt parti, i jemförelse med andra, – och den oftast skuldsatte unge vetenskapsmannen skulle lugnare, trognare, mera hängifvet egna sig åt Apollos tjenst, om ej Erinnyerna i skepnad af fordringsegare hvarje ögonblick hotade att taga lyran i utmätning.
10 Årets sista dagar beröfvade universitetet och dess juridiska fakultet en högt aktad och saknad lärare, kallad till vigtiga värf i statens tjenst och följd af våra välönskningar. Vi skatta oss lycklige, att icke af samma skäl nödgas sakna den vördade styresman, som med en lång och förtrogen erfarenhet af läroverkets alla|20| detaljer ännu velat förunna detsamma sin upplysta omvårdnad.
11 Universitetet har inträdt i det femtionde året af sin föryngrade verksamhet i landets nya hufvudstad. Generationerna vexla, men universitetets upphöjda mål har förblifvit detsamma. Från denna plats har månget sannt, månget allvarligt, ofta uppmuntrande, stundom också bestraffande ord blifvit taladt till Finlands studenter. Äfven jag är lycklig att här få, såsom mina företrädare, tala till eder, unge akademiske medborgare från alla delar af fäderneslandet. Och jag är dubbelt lycklig att kunna vitsorda edert förhållande under den nästföregående läseterminen såsom värdigt finske studenter. Enstaka undantag hafva förekommit och kunna så mycket mindre räknas eder till last, då afdelningarne sjelfve bestraffat sina felande kamrater. I likhet med flera af mina företrädare, fäster jag en berättigad vigt vid denna afdelningarnes domsrätt öfver sina kamrater, likasom i allmänhet vid studentens sjelfstyrelse inom föreskrifna gränser. Alla lärarnes råd, och än mer alla polisåtgärder, äro vanmäktiga att upprätthålla god sed och god ordning hos den studerande ungdomen, derest icke studenterne sjelfve inom sina afdelningar vaka deröfver. Afdelningarne böra uppfatta sin jurisdiktion på en gång såsom en hederssak för dem sjelfva och såsom ett bevis på förtroende från universitetsstyrelsens sida. När afdelningen sitter till doms öfver en kamrat, är hon en jury, som efter moralisk öfvertygelse, icke på grund af en juridisk rättegångsordning, uttalar sitt skyldig eller icke skyldig öfver den tilltalade. Jag fäster eder uppmärksamhet vid de pligter, som åligga en jury med denna vigtiga företrädesrätt framför andra domstolar. Der juryn är införd i det borgerliga samhället, svära dess medlemmar förut en ed att döma efter sitt samvete, och juryns dom måste utfalla enhällig. Af eder fordras ingen ed, icke ens enhällighet, endast majoritet. Så mycket mera samvetsgrannt måste utslaget fällas. Jag förutsätter, att hvarje afdelningsmedlem vid sådana tillfällen söker att vinna en på skäl grundad öfvertygelse om det rätta. Tagen eder då till vara, att icke partiåsigter omedvetet inverka|21| på eder uppfattning. – Men eder tillkommer icke allenast att uppträda som jury i disciplinära frågor, utan äfven att fungera som domstol, – icke allenast att uttala skyldig eller icke skyldig, utan ock att bestämma straffets beskaffenhet, när juryns utslag blir fällande. Jag behöfver knappt förutsätta, att J då skolen döma för strängt, ty en kamrat har alltid försvarare, man dömer honom ogerna, man är alltid böjd att se förmildrande omständigheter. Snarare kunnen J fela genom att döma honom för mildt. Jag beder eder då väl betänka eder pligt mot universitetets, afdelningens och hvarje students heder. I bören utgå från den grundsats, att individen måste böja sig för det allmänna, och att det rätta står öfver oss alla. En alltför mild bestraffning kan med skäl uppfattas såsom en kränkning af alla öfrige studenters rättskänsla och medborgerliga anseende.
12 Erfarenheten visar, att den sedliga rättskänslan inom afdelningarne icke alltid är lika kraftig. Det finns perioder af styrka, perioder af förslappning. En sådan förslappning har medverkat till afdelningarnes upphäfvande 1851, likasom förtroendet till en starkare rättskänsla har medverkat till afdelningarnes återupplifvande 16 år derefter. Det ligger derför stor vigt på att afdelningarnes majoritet är vaken och lifskraftig. Jag tillråder afdelningarne att icke med likgiltighet åse vare sig enskilde kamraters lättjefulla och oordentliga lefnadssätt, eller annan osed, som möjligen kan inrita sig bland flera af deras medlemmar. Det är väl, om en afdelning tid efter annan ställer sådana kamrater inför sin domsrätt, äfven om straffet aflöper med en varning af kurator. Jag har kännt afdelningar, och framstående afdelningar, som genom några års slapphet kommit derhän, att de på den oundvikliga räfstens dag funnit sig föranlåtne att relegera nära hvar tionde af sina kamrater, derför att desse vanhedrat dem med det uslaste lefnadssätt. Till nuvarande studenters heder måste jag anmärka, att sådant i våra dagar är hardt när en omöjlighet. I sedernas förädling, i fordran på ett värdigt uppförande i umgängeslifvet, har rättskänslans nivå betydligt stigit sedan några decennier. Det klingar numera nästan som en saga från vild|22|markerna, att höra omtalas studenter, som skråla på gatorna eller som blotta vapen emot en motståndare.
13 Med det måttligare och mera bildade umgängeslif, som numera bland studenterne förädlas af vetenskapliga, literära eller musikaliska föredrag, följa dock några brister, och bland dem särskildt en, som jag ej får förtiga, nemligen frestelsen att lefva öfver sina tillgångar. Utan studentens eget förvållande har hans lif blifvit öfver höfvan dyrt; men på samma gång ha de fordna enkla lefnadsvanorna som regel blifvit sällsyntare. Mången student blyges nu, att i hufvudstaden föra det tarfliga lif, som hans föräldrar och syskon lefva i hemmet. Försakelsen finnes väl äfven nu i mången studentboning, men den ingår icke i tidens programm. Och dock hur mången stor man, hur mången ädel och kraftfull karakter har icke utgått ur försakelsens skola!
14 Studenternes skuldsättning är för närvarande ganska betydlig och belöpte sig under året 1877 till något öfver 151,000 mk endast för de lån, som rektor påtecknat för ograduerade. Antages ock, att en del utgör omsättningar af äldre lån, så torde detta afdrag uppvägas af andra skulder och rester, som icke kommit till rektors kunskap. Dividerad med antalet närvarande, utvisar denna summa, att i medeltal lånar hvarje ograduerad student inemot 400 mk om året, oaktadt talrika stipendier, som nästan årligen ökas till antalet. Jag vet, att skuld ofta icke kan undvikas; men skuld kan ock göras utan nödtvång. Skuld är dock en boja, ej sällan för hela lifvet; skuld gör en ofri man, hvars handlingar icke bero af honom sjelf. Skuld är en frestelse att ringakta andras rätt och egen framtid. Jag vet också, att studentens rättskänsla äfven i denna frestelse merändels håller profvet, men ibland eder finnas några, som taga en fordringsegares anspråk för lätt, och jag uppmanar kamraterne att äfven i detta afseende taga vara på universitetets heder.
15 MM. HH.Mina Herrar studenter, det är icke min afsigt att hålla för eder en ganska ofruktbar föreläsning i privatekonomin, jag vill endast säga eder huru de män ha uppvuxit, hvilka blifvit sin vetenskaps prydnad, sina anhörigas stöd och sitt lands ära. De|23| hafva gått in i studentlifvet med olika tillgångar, olika anlag och lefnadsförhållanden, men de hafva alla ställt arbetet högre än njutningen, målet högre än en tillfällig utmärkelse. Många bland dem hafva nödgats försaka ända till dagens bröd, för att kämpa sig fram, och de hafva hunnit sitt mål med en okuflig vilja, med en på engång stolt och ödmjuk sjelfförsakelse. Jag säger icke, att desse män varit fritagne från alla förvillelser, men de hafva gått i pröfningens skola, och det unga trädet är böjligt, det reser sig åter, när det står på en stark rot. Liknen desse män, och Gud skall välsigna eder redliga vilja.
16 Jag tackar studenterne för att landtdagsfrågorna blifvit i deras kretsar med lugn diskuterade och för att nästlidna hösttermin mindre än de föregående oroats af inbördes söndringar. Det är ännu för tidigt att kunna hoppas en utjemning af olika meningar i denna beständigt sjudande härd af ungdom, der de nye och oerfarne ständigt strömma in, men de, som någonting lärt af erfarenheten, ständigt gå undan. Den dag skall heller aldrig komma, när striderna taga slut, och jag önskar icke att så må ske, jag tror icke att viljestarke män uppvexa från en alltför tam ungdom. Men den dag skall komma, och Gud gifve han redan vore förhanden, när man, äfven med studentens varma blod, kan böja sig för ett högre ändamål, – när man, äfven med hans hängifna strid för det rätta, kan lära sig att respektera en annan uppfattning, än sin egen. När den dagen kommer, då gifvas icke mera dödliga sår i meningarnas kamp, då blir striden ett lifselement, och efter en ärlig dust räcker man hvarandra handen som bröder.
17 Jag har förut uttalat ett erkännande af den berömliga endrägt, hvarmed studenterne sammanbragt sina ethnografiska samlingar. Universitetets konsistorium har nu, genom beviljande för sin del af ett betydligt bidrag för utställandet i Paris af några bland samma samlingar, velat gifva dessa en förtjent uppmuntran.
18 Jag kan icke heller med tystnad förbigå en annan berömvärd lifsyttring ibland studenterne, nemligen deras folkskrifter och deras populära föredrag. Redan för mer än 30 år sedan begynte|24| Savo-Karelska, Vestfinska och Österbottniska afdelningarne utgifva folkskrifter, och dessa meddelanden hafva sednare bland Nyländska och öfriga afdelningar antagit äfven det muntliga föredragets form. Det beror visserligen på hvad man meddelar folket och huru man meddelar det: jag anser icke det råd alldeles öfverflödigt, att väl betänka ett sådant föredrag och att, tilldess man sjelf vunnit någon erfarenhet, underställa det en äldre kamrats pröfning. Men syftet är fosterländskt, formen är praktisk. Talarekonsten är en makt öfverallt och särskildt i ett land med predikstolar, kathedrar och ständermöten; men äfven den, som nöjer sig med ett ringare mått af denna höga gåfva, behöfver vid tusende tillfällen förmågan att kunna klart, sammanhängande och korrekt uttrycka sina tankar eller reproducera sitt vetande. Jag lyckönskar studenterne så mycket mer till denna välbehöfliga öfning i det muntliga föredraget, då just denna det lefvande ordets mäktiga gåfva allt härintills blifvit på ett oförklarligt sätt förbisedd i skolornas undervisning.
19 MM. HH.Mina Herrar Den dessa dagar slutande landtdagen har, under mängden af vigtiga värf, egnat en allvarlig uppmärksamhet åt såväl den högre, som lägre folkundervisningen. Äfven om icke alla önskningar kunnat uppfyllas och alla behof tillfredsställas, är dock numera en bred väg af ljus öppnad för hela vårt folk. Jag anhåller att få betyga universitetets vördnad och erkänsla för allt hvad 1877 års ständer vist och kärleksfullt verkat för landets upplysning.
20 Ej utan en djup rörelse helsar detta åt fredens ädlaste framsteg egnade läroverk den värnepligt, som numera skall kalla äfven dess unge studenter, om ock med lättad börda, under vapen för thronens och fäderneslandets försvar. Gifve Gud den högste, att denna manliga, denna medborgerliga pligt, hvilken äfven studenten måste betrakta såsom en rätt och en ära, icke må kännas för honom tung, icke verka störande för hans närmaste lefnadsmål, icke skörda för många offer bland denna blomma af landets ungdom. Jag hoppas, att icke så skall ske. Jag hoppas, att äfven studenten skall, under vapen för fosterlandet, med glädje|25| känna sig vara man och medborgare, att hans kraft skall stärkas, hans håg lyftas, hans kärlek till fosterlandet antaga en mera praktisk form genom hans personliga medverkan och sålunda äfven hans studier vinna i intensitet. Också på forskningens fält behöfves ett okufligt mod. Blott den kraftiga viljan gör en kraftfull man, och så ljuda äfven till studentens leder Fjalars hugstora ord: »spörj, om de lärt sig att allt försaka, innan, som jag, de vant sig allt förmå?».
21 Ja, mer än någonsin behöfva vi nu hemta styrka och mod för framtiden af Hans välsignelse, som allena råder öfver folkens öden, allena är vår kraft, vårt ljus och vår tillförsigt. Gud beskydde detta land och dess framtid, detta universitetet och dess ungdom. Må fäderneslandet alltid finna i denna ungdom sitt hopp och sin kraft.