1 M. H.Mina Herrar. Från den plats, der nu en så talrik samling förenas, ha oftare ljudat nöjets lekar, än allvarets ord. Men äfven denna sal äger några minnen af en annan betydelse, än dagens flyktiga skämt. Fosterlandet, dess känslor, dess förhoppningar, ha någongång äfven här funnit ett uttryck, och denna dagens sorgsna, men kära minne, – så svagt det än må tolkas utaf min stämma – skall räknas bland dem, som öfverlefva stunden och icke sakna sin genklang i fosterländska hjertan.
2 När härtills ett saknadens ord blifvit offentligen uttaladt i detta land, har det gällt en förgången storhet af annat slag: en furste, en krigare, en statens, kyrkans eller lärdomens man, som alla i något afseende intagit en plats på samhällets höjder. Det är i dag första gången finske män och medborgarinnor offentligen samlats för att egna en saknadens och aktningens gärd åt en ringa man, knappt hunnen öfver ynglingaåren, utan lysande namn, titel och samhällsställning, men rik på de egenskaper, som göra ett|16| land heder och föra dess bildning framåt. Ja, det är första gången här i detta land offentligen firas ett konstnärsminne*)Anm. Man har sedan erinrat, att år 1852 firades i Åbo en vacker sorgefest till den unge kompositören Greves minne., och fastän det här intrycket af en smärtsam förlust, bär det derjemte en stor tillfredsställelse. Det säger oss, att dagen har randats för denna yttersta nord, när bildningens sena blommor begynna att bära frukt, – när vi, icke mer tyngda till jorden af våra bekymmer om daglig bergning, ändtligen äga frihet och mod att lyfta vår blick till en förädlande konst, att upphämta de perlor, som våra fäder förtrampat i arbetets brådska, och med vidden af våra förluster förneka vårt armod. Ja, det lands konst, som ägt en Werner Holmbergs pensel att mista, är icke mer den förlorade, vanmäktiga, förtvinande planta, om hvilken man så ofta sagt oss, att hon icke äger någon rot, något hopp här i norden. Hon har frambragt en blomma, som visar att hon har lif, att hon har framtid, och fastän denna herrliga blomma så tidigt vissnat, har hon dock lefvat och blomstrat länge nog, för att utså nya, hoppfulla frön för kommande tider.
3 Ack, hvem ville bestrida, att marken ännu är frusen och hård som i de första vårdagarna? Vi äro ett|17| af Europas äldsta folk; – vårt namn går inemot tvåtusen år tillbaka i tiden, våra anor törhända dubbelt så långt; och likväl äga vi en bildning från i går, en konst från i dag. Sekler och årtusenden ha runnit oss förbi likt en brusande fors, som bortsköljt blommorna från sina stränder; först i dag ha vi begynnt att älska dem, vårda dem och sörja dem, när de vissnat. Det slags sorg, som förenat oss här, är helt ny för oss. Hvem sörjde Lauræus, när han ung, ensam och öfvergifven andades ut sin svärmiska själ på en främmande jord? Och likväl hade han, – en nordisk Prometheus – röfvat gnistan från gudars härdar och låtit henne lysa mot skuggorna, tills hon förtärde honom. Hvem sörjde Finnberg, som nötte bort sitt lif och sin stora förmåga i armod och som dog i Sverige, fattig, glömd och olycklig, såsom han lefvat? Och likväl var det hans talent, som förvarat på duken det mesta af hvad Finland på hans tid ägde personligen utmärkt, vördadt och lysande. Hvem sörjde Mathilda Rotkirch, hon som föll i sin ålders tidiga sommar, vid början af en konstnärsbana, hvilken lofvade så många triumfer? Och likväl lekte gracerna kring hennes pensel, och ännu i dag klappar hjertat varmare vid anblicken af hennes älskliga bilder. Och hvem sörjde alla de omedvetna, okända, halffärdiga, eller i förtid brustna, förspillda konstnärsämnen, som|18| före dem och efter dem uppstått ibland oss, men dukat under för likgiltigheten, armodet och den fullkomliga bristen på underbyggnad hemma i fäderneslandet? De äro alla förgångna, förfrusna, glömda, utan att landsmän aktat dem värdige sitt deltagande och sin hågkomst. Kanske föllo vänskapens tårar varma på deras grafvar; kanske fanns här och der någon, som egnade en suck åt konstnärns sorgsna öde att lefva så oförstådd, slockna så glömd. Det var droppar i öknens sand; – den allmänna rösten förblef stum och likgiltig; ingen tänkte derpå, att konstens ömtåliga planta mer än andra behöfver sol och värme, för att icke förtvina. Först när ynglingen Anders Ekman för sex år sedan slöt sin korta, hoppfulla bana, spordes i hans hembygd en hviskning af sorg. Och först när i dag för ett år sedan penseln föll ur den unge mästaren Werner Holmbergs sjunkande hand, då vexte denna hviskning till ett genljud af smärta, då smulto på engång isarna uti hundrade hjertan; man såg tillbaka på dessa sköna bilder, som hade blifvit lika många sörjande minnen, och det blef klart för alla, att en bana, som efterlemnat sådana hågkomster, är lika hedrande att beträda, lika värd att lefva och strida för, som någon annan bana i detta lif. Tidens starka ande hade inom få år fört konstsinnet decennier framåt; den enskilda förlusten hade blifvit en allmän,|19| och W. Holmbergs död gör derföre, lika visst som hans lefnad, epok i den finska konstens unga tideböcker.
4 Den korta tidrymd, under hvilken W. Holmberg först fattade penseln, utvecklades och mognade till en förvånande fulländning, ligger oss alla så nära, att dess förhållanden kunna förutsättas som allmänt bekanta. Men det blir dock alltid lärorikt att betrakta den omgifning, i hvilken en konstnär uppvuxit. Hela hans lif, hela hans genius måste antaga en färg deraf, och det desto klarare, ju mera hans kallelse varit innerlig, hans utveckling sannt naturlig. Finland skall icke låta fråntaga sig äran att hafva frambragt en konstnär af Holmbergs betydelse, äfven om äran af hans utvecklande konstnärskap bör tillerkännas en främmande skola.
5 Gustaf Werner Holmberg, yngre son till kamreraren i general-tulldirektionen, sedermera kammarrådet och riddaren Olof Henrik Holmberg och dess maka Josefina Gustava Federley, föddes i Helsingfors den 1 November 1830. Han härstammade i fjerde led ifrån bondeslägt; hans farfader var en mångkunnig man, ehuru utan studier; hans fader en af dessa redbare, mångpröfvade tjenstemän, dem hvarje lands administration anser för en lycka att äga. Något afgjordare anlag för teckning och målning fanns i öfrigt|20| veterligen icke inom denna aktningsvärda familj, men väl för musik, och den unge Werner blef en god sångare i studentqvartetterna. Af sin fader han ärft denna i vår tid sällsynta, jernfasta, energiska karakterer, som bryter sig väg genom hinder och motgångar. Det fanns hos Werner Holmberg någonting naturkraftigt, som erinrade om slägtens nära ursprung ur folkets leder. Stark till kropp och vilja, syntes han på förhand danad att bryta nya banor. Hans personlighet hade den bestämda pregel, som antyder en fast och medveten riktning: – en högburen panna, en säker blick, – i sednare år en hållning, som icke tillät någon att i hans person behandla konsten som legohjon. Snille och hjerta lyste ur hans lifliga ögon; ty på djupet af denna bestämda karakter bodde en öm och vekhjertad själ, öppen för alla ädla intryck, vare sig af naturens skönhet, eller vänskapens och familjelifvets varmaste känslor. Dessa intryck hade gjort honom känslig för det vackra. Hans lilla, i öfrigt så anspråkslösa boning i Düsseldorf var ytterst prydlig, smakfull och omgifven af blommor. – Ack, konstnärens lättrörda själ såras så ofta af törnet unders rosornas prakt; samma fantasi, som färglägger hans pensel, vexer så ofta upp till hans bödel. Lycklig han, om ett högre ljus lyser hans väg, om hjertats renaste minnen bevara honom trofast, enkel och ödmjuk.|21| Der vakade alltfrån början en god stjerna öfver W. Holmbergs ungdom. Han utgick oförderfvad ur ett lyckligt hem; han hade jemt så många hinder att genombryta, som behöfdes för att stålsätta hans vilja, och när han kämpat sig fram till målet, följde segrar och framgång hans spår, nog varaktiga för att befästa hans konstnärskall, men alltför snabba, alltför korta, för att hinna berusa hans ungdomliga själ. När den ena framgången följde den andra, – när konstdomarne täflade att prisa hans verk och hans taflor begynte att spridas för höga priser öfver halfva Europa, skref han, skämtande öfver »sin ihållande lycka», som han kallade den, i Mars 1856: »Det känns litet underligt och låter kanske än underligare att tala om egna triumfer; men jag gör det ju ej för att häfva mig sjelf, utan för att mina vänner i hemmet må glädja sig åt min lycka. Genom ett större arbete, som jag nyligen utställt, har jag erhållit en sådan massa med loford, att det blifvit nästan för mycket. Granna loftal af de största målare här kunna göra en yr i hufvudet, men när man tager penseln i hand, vet man bäst huru litet man kan och huru mycket som återstår att lära.»konsekvensändrat/normaliserat
6 Näst den ödmjuka känslan af sin vanmakt inför det högsta och eviga, finnes i lifvet intet starkare skydd mot sjelfförgudning på konstnärsbanan, än dessa|22| ömma familjeband, som göra ens egen lycka oskiljaktig från andras. W. Holmberg var innerligt fästad vid hemmets rot. »En hel vecka», skrifver han till de sina, »har min aftonbön ökats med läsningen af edra bref.»konsekvensändrat/normaliserat Mer än engång uppställer han som det käraste målet för sin ärelystnad, »att göra en älskad fader heder».
7 Dessa få drag torde vara nog att teckna hans personlighet. Hans korta lefnad och hans konstnärliga utveckling äro lika lätt öfverskådliga.
8 Lyceum i Helsingfors har bland sina många utmärkta elever äfven räknat Werner Holmberg. Få voro der mera sadelfasta i lexan, mera armstarka i lekarna. 1848 blef han student med hedrande betyg och skulle derefter ingå på den juridiska banan. Emellertid hade han redan som lyceist begynt teckna för Kruskopf. Dessa öfningar fortsattes sedan under ledning af Magnus von Wright. I denna älskade lärares lilla boning vid Riddaregatan tecknades de första konturerna af dessa landskap, som en dag skulle föra Finlands björkar så långt ut i verlden. Det var 1845 och 1846. Kort derpå dref W. Holmbergs ännu dunkla genius honom från blyerts och svartkrita framåt till färgerna. Han målade för Lind, han målade för Godenhjelm. Ett af de första försöken i olja vittnade om en ynglings val: det var porträttet af en ung och|23| skön flicka. Måhända ingaf det honom en misströstanoriginal: misströsnat att kunna återgifva idealer på duken, ty man såg honom sedan kopiera landskap och genrebilder. 1848 vågade han, bland de sistnämnda utställa en kopia efter Ekman vid Konstföreningens exposition. Kopian, som befanns vittna om anlag, inköptes, utlottades och vanns af Konstföreningens d. v.dåvarande ordförande, en bland landets största konstkännare, geheimerådet Walleen. Uppmuntrad af denna första framgång, företog sig den unge studenten, under en resa till nejderna kring Tammerfors sommaren 1848, att på egen hand återgifva några af dessa sköna utsigter, och samma försök upprepades sommaren 1849, då han, betagen af östra Finlands insjövyer och lycklig öfver ett nyss erhållet ritstipendium, 75 rub. om året – det enda publika understöd han någonsin uppburit – ströfvade i nejderna kring Joensuu. Det torde vara svårt att i dessa första fria studier igenkänna andra förebud till den blifvande mästaren, än en korrekt teckning och temligen väl valda synpunkter. Koloriten i dem är moderat ända till matthet, – ett skoltvång, som kanske behöfts för att tygla en så djerf fantasis första penseldrag. Kraftigare är en kopia efter Sköldebrand: en natt i Lappland med norrsken och ödemark – ett ämne som anslår vid sjutton års ålder; man saknar der endast vargen. Och så litet var Holm|24|berg ännu bunden vid landskapet, att hans enda tafla vid 1849 års exposition var en kopia efter gravyr, föreställande de Bethlehemitiska barnamordet.
9 Allt detta skulle vara dilettantstudier vid sidan af det egentliga lefnadsmålet. Man måste erinra sig den låga ståndpunkt alla konststudier då ännu intogo uti det allmänna tankesättet, såsnart de icke medförde praktisk användbarhet eller afsågo dilettantens talent att roa ett aftonsällskap. Konstnärerne sjelfva – Franzén, Runeberg, Pacius, Ekman, v. Wright, Godenhjelm m. fl. – hade rönt personligt erkännande; deras dikter och färger hade funnit icke alldeles döfva öron, icke alldeles blinda ögon; men yrket aktades vanskligt. Den ene var biskop, den andre lektor, den tredje akademisk musiklärare, den fjerde hofmålare, den femte ingeniör, den sjette häradshöfding, o. s. v. och alla hade någon sorts lön; det var dock något som gällde i mängdens ögon. En fristående konstnär deremot, med himmelen till tak och jorden till hufvudgärd, hvart skulle han vända sig i ett land, der staten, allas försörjare, hade, efter lång väntan, så få och fattiga brödstycken att erbjuda honom och der, utom omfånget af dess rangordning, ingenting annat återstod för en obemedlad yngling, än landsmäns likgiltighet, på sin höjd deras medlidande? Hvilken far skulle icke, under dessa omständigheter, ha tvekat|25| att låta en älskad son beträda en bana med så tröstlösa utsigter?
10 För Werner Holmberg begynte emellertid en hård strid mellan hans vexande genius och den faderliga omtanken. Van vid sträng lydnad, nödgades sonen afsäga sig sina sköna drömmar om storhet och ära på den artistiska banan. Dock icke alldeles. Han trodde sig i arkitekturen ha funnit en försonande mellanlänk mellan idealerna och praktiken. År 1850 ingick den då tjuguårige ynglingen vid intendentskontoret i Helsingfors, der året förut ett antal elevplatser blifvit inrättade. Ritstiftet var nu hans rättighet, och för att ej alldeles bortglömma färgerna, begagnade han sin ledighet sommaren 1850 till att biträda Ekman vid frescomålningarna i Åbo domkyrka.
11 Här hade han framför sig den äldsta och mest vördnadsbjudande arkitektur Finland kan erbjuda. Men till och med dessa murar vore icke nog starka att fängsla honom vid hans yrke som arkitekt. Ekmans bilder drogo mäktigare hans håg, än domkyrkans höga hvalf och göthiska spetsbågar. Till råga på missödet hade Ekman hos sin unge medhjelpare upptäckt anlag, som syntes bebåda någonting mer än vanligt, och rådde honom att egna sig åt landskapsmålning. Den inre striden brast lös ånyo; arkitekturens methodiska linier, der fantasi och färg ha så litet utrymme,|26| tryckte som hårfina fjettrar den unge målarnes själ. Att bygga var hans lifs lust, men icke murar af sten, utan naturens eget herrliga tempel med ornamenter af löfverk och luftiga bågar af himmelens moln. Den faderliga viljan förblef dock rådande, och penseln förvisades ännu i tre långa år till lediga mellanstunder. 1851 exponerade Holmberg ingen tafla; 1852 en kopia och ett af sina äldre originaler; 1853 två originaler och en kopia; allesamman landskap, hvaraf likväl ett, benämndt »Söndagsmorgonen», med sitt kyrkfolk i Jääskis kostym stod på gränsen af genremålning. Framstegen begynte blifva märkbara, särdeles i kolorit; men huru hans riktning ännu var oklar och sökande, finner man deraf, att han 1853 förälskade sig i en af Murillos madonnor och hade för afsigt att kopiera henne. Efter två veckor återsände han modellen och hade då endast kopierat en af dess englar, en liten älsklig studie, som vittnar om att han äfven i denna riktning ej torde ha stadnat vid medelmåttan.
12 Emellertid gick tiden sin tysta gång framåt och hamrade oaflåtligt på de åldrade fördomarnas mur. Väckelser kommo allt flera; unge, intelligente män återvände med lifligt intresse från Paris', Dresdens och Düsseldorfs konstskatter; studenterne, alltid lätt antändlige för tidens gnistor, sammansköto 1846 en betydande summa till inköp af skulpturarbeten i gips,|27| hvilka ännu i dag pryda universitetets ritsal och bibliothek. Samma år stiftades Finska Konstföreningen, den första offentliga inrättning i vårt land, som klart uttalade satsen att konsten äger ett ändamål och ett berättigande i sig sjelf, hvaraf följde för dess idkare, utan afseende på rang eller lön, en erkänd medborgarerätt i folkets och bildningens tjenst. I spetsen för denna inrättning stod ett kejserligt namn; i spetsen för dess verksamhet en af landets högst betrodde män. Expositionerna väckte uppseende; anlag uppsöktes, i stället att sjelfve en hel lefnad igenom ha sökt förgäfves; från att förut ha varit osäljbara, fingo taflor ett pris och utöfver priset ett konstvärde; med ett ord, konsten, som nyss ställdes under handtverket, begynte efterhand att klifva ett stycke deröfver, och till sin förundran märkte man, att någonting kunde uträttas äfven förutan statens sold.
13 Allt detta verkade mäktigt tillbaka på W. Holmbergs öde. Hans unga genius fick luft under vingarna; vänner förenade sina böner med hans, och hans fader gaf vika, steg för steg, såsom Finnen alltid försvarar sin position. För att uppskatta vidden af detta faderliga medgifvande, bör man veta, att en äldre hoppfull son nyss förut hade bortryckts af döden i Nizza, långt från fädernehemmet. Hvem undrar, att detta minne, förenadt med all den vansklighet, som dittills fördystrade konstnärsbanan, väckte en na|28|turlig fruktan i fadersbarmen att utsända den ende återstående sonen till okända öden i främmande land?
14 1853 års expedition blef afgörande. I Augusti samma år erhöll W. Holmberg sin faders samtycke att försöka sina vingar på utländsk botten – blott ett försök med reträtten öppen – och nu kunde inga hinder längre binda hans utåtsträfvande ande. Oaktadt börjande krig, oaktadt den stränga spärrning mot utlandet, som då var system, lyckades han att öfver Nystad bana sig väg till Tyskland.
15 Düsseldorfs berömda målareskola, lifvad af Achenbachs, Lessings, Tiedemands, Gudes, Bodoms med fleras utmärkta föredömen, hade då sedan nära två decennier blifvit en mötesplats, icke blott för Tysklands, utan äfven för de skandinaviska ländernas unge målare. Till dem sällade sig nu tvenne Finnar, Holmberg och Löfgren, samt kort derpå en tredje, Anders Ekman. Holmberg hade den lyckan att i Gude och Bodom finna de ypperste lärare; i Gude dertill en ovärderlig vän, som med faderlig kärlek omfattade honom intill hans lefnads slut. Först nu, och kanske vid anblicken af Gudes norrska tallar och forsar, som hade så starkt slägttycke med våra finska – blef det för Holmberg klart, att landskapet var hans rätta, hans uteslutande ämne. Och i sjelfva verket, hvad kan väl ligga närmare en finsk målares pensel? Vår|29| historia är fattig på bjerta, framstående bilder; vårt egendomliga folklif måste sökas långt i skogsbygderna; våra folkdrägter, mörka som furans barr, äga så litet af söderns färgprunk. Landskapet ensamt är rikt och omvexlande; det äger fjällbygd, slättbygd, hafskust och insjövyer; moar utan like i enslig storhet; ödermarkens högtidliga lugn; vattenglans öfverallt och en grönska, som varierar i alla nyanser, från björkens ljusa vårdrägt ända till barrskogens skiftning inemot svart. Än mer: vår natur äger de fulla, i södern blott svagt antydda motsatserna mellan död och lif, mellan förvissning och färgprakt, och på gränsen mellan dem båda en vår och en höst, som ljusna och mörkna med hela aningens tjusning. Att vara Finne, äga en pensel och ej måla landskap, det är ett slöseri. Lyckligt att ej alla fatta det så; men Holmberg blef landskapsmålare.
16 Nu begynte för den unge målaren ett nytt tidskifte. Det var som hade en dimma med ens lyftat sig från hans landskap och låtit alla blott dunkelt anade bilder hastigt klarna. Den 24 September 1853, 7:de årsdagen före hans död, skrifver han, full af hopp och mod, om sin första tafla, som han der skulle börja och hvars idé redan länge mognat uti hans hufvud. Taflan vann hans lärares bifall, och redan 1854 kunde han, dels till Konstföreningen,|30| dels till anförvandter och vänner, hemsända fem originallandskap i olja, märkbart öfvergående hans första försök i hemlandet. Men ännu gällde för hans pensel frågan om måla eller bygga. Det indirekta understöd han som lösen för sina taflor erhöll af Konstföreningen, förslog icke långt till hans underhåll, som bestriddes från hemmet, och han erhöll derföre den försigtiga varning att än en gång noga pröfva sin kallelse, innan han för alltid kastade sig in på en så vidtutseende bana. »Denna uppmaning», skrifver han den 16 April 1855, »nedslog mig alldeles, men blott för ett ögonblick. Tvungen att pröfva mig sjelf, känner jag förmåga att gå framåt som konstnär och hoppas också att med lugn kunna möta de sorger, som drabba mig.»konsekvensändrat/normaliserat
17 Dessa sorger uteblefvo icke; der funnos stunder, när äfven han, den af lyckan gynnade, såg konstnärsbanan »trång och törnbeströdd». Men hans fasta förtröstan segrade äfven nu. Den 16 Maj samma år skrifver han: »Allt sedan sista brefvet hemifrån har jag lefvat i ett slags glädjerus; framtiden ser så ljus och lockande ut nu, då jag fått min fars välsignelse till mitt beslut att aldrig lemna konstnärsbanan.»
18 Nu först var denna bana oåterkalleligen afgjord.
19 Det var också från denna tid han outtröttliga studier på tredje vintern i Düsseldorf begynte att|31| bära frukter både för hans konst och hans ekonomiska oberoende. Samma tid, Maj 1855, sålde han sin första tafla i Düsseldorf till en kommissionär för Götheborgs Konstförening för 150 rdr bkoriksdaler banko. En annan tafla sändes till samma ort, en tredje till Stockholm, en fjerde till Konstföreningen i Hamburg och såldes der för den redan betydliga summan af 43 louisdorer eller 230 rub. s:rrubel silfver. På hösten samma år beställde Konstföreningen i Götheborg ytterligare tre taflor; en gick till Norrige, tre till Helsingfors.original: Helsingfors, Från början af 1856 ökades dessa framgångar, och med dem Holmbergs produktivitet, på ett förvånande sätt. Han hade utställt sin första stora tafla, sin »Höstmorgon», till täflan bland Düsseldorfs 700 målare. Den tillkämpade sig ett regn af loford bland Tysklands störste konstkännare och försåldes till Konstföreningen i Hannover för 250 thaler. Härmed hade hans rykte flugit vida utom Düsseldorfs portar, och prof. Gude uppsade Holmberg såsom elev, med det vitsord, att denne numera kunde sjelfständigt sköta sin pensel.
20 Det blir omöjligt att från dennna tid redogöra för alla de håll, åt hvilka Holmbergs taflor spriddes, medan hans rykte ständigt vexte. Vi veta blott af hans efterlemnade bref, att han från början af 1856 till November samma år försålt originaltaflor för 1 500konsekvensändrat/normaliserat|32| thaler, hvaraf en till Berlin för 450. Långt ifrån att dessa snabba framgångar och denna ovanliga produktivitet skulle menligt inverkat på hans fortsatta studier, vittnade hans till Finland sända taflor för hvarje år om ett allt sorgfälligare, men tillika allt friare studium af naturens och konstens hemligheter. Det var ett rastlöst behof att verka medan dagen var, likasom hade den inre rösten, hviskande i hans öra det gamla ödedigra ars longa, vita brevis,språk: latin manat honom att skynda.
21 Produktiviteten fortfor och vexte de följande åren. Enligt en gissning, som torde vara snarare lång än hög, har Werner Holmberg under sina fyra sista lefnadsår målat och försålt omkring åttatio original-landskap, bland hvilka vid pass en tredjedel hamnat i fäderneslandet, de öfriga i Tyskland, Sverige, Norige, Danmark, Holland, England och Ryssland. Kejserliga palatset i Helsingfors äger för närvarande två af dessa taflor, Borgå gymnasium en, Konstföreningen 5; de öfriga i Finland ha stadnat på enskilda händer. För en af sina stora taflor, exponerad i S:t Petersburg, erhöll Holmberg den utmärkelsen att blifva kallad till artist vid dervarande konstakademi. En än mera lysande heder vederfors honom i Tyskland, då han erhöll kallelse att blifva professor i landskapsmålning vid den nya konstakademien i Weimar, hvars konst|33|älskande furste tillhörde det stora antalet Holmbergs beundrare. Han afböjde likväl denna utmärkelse, viss att i Düsseldorf kunna med större frihet egna sig åt fortsatta studier och behandling af finska motiver. Hans första omsorg var att samla sina idéer ursprungsfriska ur naturens eget outtömliga sköte. Fördenskull gjorde han 1855 en sommarresa i Tyskland, hvilken följande året utsträcktes ända till Wien och Prag. Och när han somrarna 1857 och 1859 besökte sitt barndomshem, hade han mod att för en tid beröfva sig dess saknade umgänge, för att under resor och fotvandringar i Kangasalas, Kurus, Ruovesis och Wirdois skogsbygder aflocka den finska naturen dess innersta mening, dess gömdaste behag. Eskisserna från dessa vandringar voro bestämda att för en lång tid rikta hans pensel och förherrliga fosterbygden; men han hann endast utföra några få af dem; de öfriga stadnade som ouppfyllda sköna förhoppningar qvar uti hans portfölj.
22 Denna lefnad, så rik på inre fägring och snabb utveckling, hade få yttre skiften att erbjuda. 1858 förenades Holmberg med en honom värdig ung maka, Anna Glad, dotter till kommendanten på Aggerhus fästning i Norige, generalmajoren Glad. Det är rörande att läsa de bref, som skildra deras fridfulla, lyckliga hem i Düsseldorf. Den unga värdinnan, sjelf|34| målarinna, hade bortlagt sin pensel, för att dela sin dag mellan husliga omsorger och nöjet att drag för drag följa sin makes arbeten från de första konturerna till den sista fulländningen – och »säkert», skrifver han, »bidrager det till att min målning i vinter går bättre än någonsin förr». – Vi se också nu framför oss en större tafla från denna vinter, 1858–59. Aldrig har solen på W. Holmbergs taflor strålat så klar på Düsseldorfer skolans molniga himmel, som just uppå denna tafla; hon var fångad på duken i sällhetens ögonblick; det var kärlekens sol!
23 Ack, hon var flyktig, såsom det sköna på jorden alltid är. Två korta, lyckliga år fick detta unga konstnärspar njuta sin sällhet i ostördt bo, omgifne af de få landsmän och landsmaninnor, till antalet fyra, som dessa år gästade Düsseldorf. Sommaren 1859 hade Holmberg den efterlängtade glädjen att visa sin maka Finlands skogar och införa henne som en kär dotter uti hans barndomshem; denna sällhet ökades än mer genom en dotters födelse. Men afskedet från hem och fädernesland, som han dock »hoppades få många gånger återse», hade denna gång blifvit honom oförklarligt tungt. På våren 1860 undergräfdes hans dittills starka helsa af ett på möderne ärftligt bröstlidande, detsamma som lagt hans broder i grafven. Sorgsna budskap kommo från Düsseldorf, och den 24|35| September 1860 slöt han fridfullt sin korta, men rika lefnad, begråten så som sällan en främling begråtits vid stranden af Rhen, – älskad, saknad och högaktad af alla, som kände honom. Fem år förut skref han om vännen Anders Ekmans sista ögonblick: »att få dö som han, är en välsignelse.»konsekvensändrat/normaliserat Denna aning uppfylldes. Jemte hans maka mottog den trogne vännen och läraren Gude hans sista suck och var den som lade sista återstående handen vid hans sista, måhända skönaste tafla, hvilken hans enka nyligen förärat såsom ett dyrbart minne åt Finska Konstföreningen och Holmbergs fädernesland.
24 »Sällan», skrifver en ung finsk målarinna hösten 1860 från Düsseldorf, »sällan har jag kännt mig så sorgsen till mods, som nyss vid ett besök uti W. Holmbergs efterlemnade atelier. Öfverallt såg jag påbörjade eller till hälften fulländade taflor vid sidan af de vackraste utkast i blyerts, ämnade att en gång blifva mästerbilder af vår finsk natur. Hvilken skatt ha vi icke förlorat! Hvilken rik konstnärsande har icke för alltid lemnat oss!»
25 Gude skrifver: »Hans älskade minne skall alltid intaga den bästa platsen i mitt hjerta, och detta minne är det bästa han efterlemnat, ty med tanken på honom förbindes allt ädelt. Som menniska och konstnär var han lika varmt hängifven allt som i san|36|ning är skönt, och när vi förlorat honom sjelf, skall hans hågkomst ofta stå för oss som ett godt exempel, värdt att efterfölja.»konsekvensändrat/normaliserat
26 Det är icke lätt att i få ord återgifva det egemdomliga uti W. Holmbergs konstnärsgenius. Hela hans bana som målare omfattade knappt tretton år, men torde likväl kunna delas i tre perioder, hvilka alla hafva sina representanter vid dagens exposition. Man finner här några bland hans första försök i olja från tiden före September 1853; – andra från hans snabba utvecklingsperiod i Düsseldorf intill den exposition i början af 1856, der han redan erkändes hafva uppnått mästerskapet; – slutligen några från hans högsta fulländningstid från och med 1856. Med Düsseldorfer skolan delade han förtjensterna af ett troget naturstudium, en rask, men vårdad teckning och en alltid effektfull fördelning af dagrar och skuggor. Men det egendomliga, och som ställde honom framför så många yngre målare, för hvilka effekten är hufvudsak, var den osökta, flärdfria enkelhet i kompositionen, som förstod att af till utseendet helt vanliga naturintryck skapa ett intagande konstnärligt helt.
27 Härom skrifver en kompetent domare i Düsseldorfs »Kunstblatt», Mars 1859, efter att ha skarpt kritiserat nyare målares oklara idéer och »pojkaktiga äflan» efter effekter, följande:|37| »Holmberg har målat ett skogslandskap, stafflébild af medelstorlek. I förgrunden stå löfträd; genom en öppning i skogen ser man en äng, från hvilken en tät morgondimma uppstiger. Motivet är således temligen enkelt, och likväl är der en rikedom af gestalter i denna bild, så väl komponerade och sammanbundna, att de icke förvirra åskådaren, utan ordna sig för honom till sköna grupper. Den dyrbara taflans hufvudförtjenst består i dess natursanning. Och dock har målaren icke kopierat träd, buskar och gräs på rak arm efter naturen, utan med sin känsla identiskt förklarat dem i deras väsentlighet, utan att dervid förlöpa sig öfver verklighetens gränser. Man finner icke här de vanliga, genomskinligt blå bergen, icke de väl stiliserade löfpartierna och det blankt fernissade vattnet; icke sagornas hemlighetsfulla skog, genom hvilken förtrollade prinsar ströfva; icke ett dramatiskt landskap med svarta moln, groteska klippor och af stormen skakade ekar; man finner, med ett ord, ingen konventionel bild, utan en fritt, kraftigt uppfattad och poetisk förtrogen bild af den tyska skogen. Taflan är för öfrigt i hvarje hänseende underbart lyckad: en björk i förgrunden, genom hvilken man ser dimman, är alldeles herrligt tecknad och dess löf utförda med virtuositet, utan att målaren derföre lekt med detaljerna. En brusten, på marken|38| liggande trädstam, mossan, ljungen, källan i förgrunden, allt detta är glanspunkter genom framställningen manér och genom färgeffekten. Genom denna tafla intager Holmberg utom all fråga en plats bland Tysklands främste landskapsmålare.»konsekvensändrat/normaliserat
28 Så långt den tyske domaren. Om riktigheten af hans omdöme kan enhvar öfvetyga sig. Ingen af Holmbergs taflor förvånar vid första anblicken. Men ju längre ögat dröjer, desto innerligare tjusas man af den milda dagern som hvilar öfver dessa kullar, solblinkarna genom molnen, dimman som bredt öfver dessa dalar sitt lätta flor, och dess idealiskt sköna löfpartier, som afdela och begränsa utsigten, – med ett ord, denna karakter af sanning och onkonstladt behag, hvilken gör på oss det intryck, som hade vi sett och älskat dessa nejder väl hundrade gånger förr. Vi ana knappt, att dessa skenbart så alldagliga, välbekanta bilder kostat så trägna studier och en sådan fond af snille, – ja, att vi i dem finna en af konstens högsta uppgifter så lyckligt löst. Ty vi stå här framför det enkelt skönas stora konst – samma oskuld, samma enkelhet, samma innerlighet, som gifva Franzéns och Runebergs sångmö ett så rörande behag. Den tyske konstdomaren, som värdigt uppskattar dessa drag utaf Holmbergs pensel, har icke anat det hemlandstycke, som just deri så omisskänneligt röjer|39| sig. Målaren vid Rhen förblef dock alltid Finne och nordbo; om den tycks skogen sken på hans taflor, var det ett återsken af den finska. Ty i den lade han icke blott hela sin konst, utan äfven hela sitt hjerta. Hans finska vyer äro så troget lånade ur naturens enkla anletsdrag, att de stundom just för deras sanning blifvit beskyllda för dikt. Denna luft, säger man om taflorna från Kuru, är kall och grå; ja väl, det är Finlands höstluft. Men taflans värme bör icke sökas i luften, utan i hemkänslan af hela bilden, – dessa björkar och granar, denna ofta trampade väg, denna välkända, förtroliga stuga, denna vik, på hvilken vi rott så många gånger. Och Toriseva – för att välja ett annat exempel – man har ansett denna herrliga klippvägg för en fiktion, och man ser dock endast hälften af klippans höjd. Så flärdlöst har målaren behandlat detta motiv, som erbjudit så stora frestelser, att icke ett enda groteskt utsprång, icke en enda diktad dager blifvit tillsatt för att höja taflans effekt. Holmberg förstod ypperligt att begränsa en utsigt och att ständigt, med poetisk finhet, lemna bakom bilden en aning om något annat i fjerran. Eget är, att de vida, öppna sjöar, som utbredde sig på hans tidigaste landskapsstudier, sedermera alldeles försvunnit från hans duk och ersatts af trånga vikar eller aflägsna vattenper|40|spektiver mellan trädens grenar. Han är den finska skogens diktare, likasom bröderne v. Wright äro insjöarnas skalder. Hafvets återstår.
29 Med all sin objektiva klarhet var Holmberg en romantiker i ädlaste stil. Hans parkstycken äro ballader, hans gröna dalar äro romanser, hans finska kullar påminna om sånger i Kanteletar. Med en skön måtta i ljuseffekterna förenade han en lugn, kraftig färgton, som förliknats vid Ruysdael. Gude hade i början på honom ett mäktigt inflytande, som tydligast röjes i det fria motivet från Kyro fall. Utan tvifvel ha Lessings perspektiver och den af honom högt beundrade Achenbach icke ringa inverkat på Holmbergs pensel. Men han gick snabbt framåt till sjelfständig uppfattning – så sjelfständig, att man i ett par af hans sednaste stycken (Näsijärvi) med förvåning röjde ett helt nytt manér. Hans vänner fruktade ett vådeligt afsteg, men de bedrogo sig; i nästa tafla var Holmberg åter sig sjelf, mera lugn, mera klar än någonsin.
30 Hvem säger oss, att icke Holmbergs unga genius – om honom förunnats en längre lefnadsdag – skulle med denna sjelfständiga, spänstiga kraft ännu ha gått långt, mycket långt öfver sin nuvarande ståndpunkt? Möjligheternas verld är så oberäkneligt vid; men hvem förmår, vid anblicken af en så snabbt|41| framilande andes verk, ifrån sig värja den sorgsna tanken, att med honom fallit i förtid en af de största, rikaste, högst begåfvade konstnärsandar, som någonsin förherrligat nordens sköna natur?
31 Dock – lugna dig, sörjande fader, saknande fosterland! Han har icke lefvat, icke fallit förgäfves. Att hafva frambragt en genius sådan som hans, det är redan ett arf af förhoppning för Finlands unga, tvekande konst; det är mer, – det är en visshet att målet kan hinnas; – han har hunnit det.
32 Och med denna visshet, som skänker så mycken glädje åt sjelfva vår saknad, vända vi oss till denna sköna, kraftfulla, intelligenta bild af den hädangångne, målad så sannt af hans vän, den yngre Södermark. Lyckliga Du, som fallit så ung, så ädel, så högt begråten af vänner och fosterland, – innan ännu ett törne af afund sårat din själ – innan ännu en kylig höstvind förblekt din ungdoms drömmar! Lycklig, trefaldt lycklig, som menska, konstnär och son af ditt land! Må den främmande jorden hvila lätt på ditt slocknade öga! Ditt fosterland tackar dig för att du hedrat dess namn.
*)Anm. Man har sedan erinrat, att år 1852 firades i Åbo en vacker sorgefest till den unge kompositören Greves minne.
Kommentar
Kommentar
Topelius skrev talet inför årsdagen av konstnären Werner Holmbergs död 1860. Talet hölls vid minnesfesten på Societetshuset 24/9 1861 och publicerades i skriften Werner Holmbergs minne.
Minnesord
1 M. H.Mina Herrar. Från den plats, der nu en så talrik samling förenas, ha oftare ljudat nöjets lekar, än allvarets ord. Men äfven denna sal äger några minnen af en annan betydelse, än dagens flyktiga skämt. Fosterlandet, dess känslor, dess förhoppningar, ha någongång äfven här funnit ett uttryck, och denna dagens sorgsna, men kära minne, – så svagt det än må tolkas utaf min stämma – skall räknas bland dem, som öfverlefva stunden och icke sakna sin genklang i fosterländska hjertan.
2 När härtills ett saknadens ord blifvit offentligen uttaladt i detta land, har det gällt en förgången storhet af annat slag: en furste, en krigare, en statens, kyrkans eller lärdomens man, som alla i något afseende intagit en plats på samhällets höjder. Det är i dag första gången finske män och medborgarinnor offentligen samlats för att egna en saknadens och aktningens gärd åt en ringa man, knappt hunnen öfver ynglingaåren, utan lysande namn, titel och samhällsställning, men rik på de egenskaper, som göra ett|16| land heder och föra dess bildning framåt. Ja, det är första gången här i detta land offentligen firas ett konstnärsminne*)Anm. Man har sedan erinrat, att år 1852 firades i Åbo en vacker sorgefest till den unge kompositören Greves minne., och fastän det här intrycket af en smärtsam förlust, bär det derjemte en stor tillfredsställelse. Det säger oss, att dagen har randats för denna yttersta nord, när bildningens sena blommor begynna att bära frukt, – när vi, icke mer tyngda till jorden af våra bekymmer om daglig bergning, ändtligen äga frihet och mod att lyfta vår blick till en förädlande konst, att upphämta de perlor, som våra fäder förtrampat i arbetets brådska, och med vidden af våra förluster förneka vårt armod. Ja, det lands konst, som ägt en Werner Holmbergs pensel att mista, är icke mer den förlorade, vanmäktiga, förtvinande planta, om hvilken man så ofta sagt oss, att hon icke äger någon rot, något hopp här i norden. Hon har frambragt en blomma, som visar att hon har lif, att hon har framtid, och fastän denna herrliga blomma så tidigt vissnat, har hon dock lefvat och blomstrat länge nog, för att utså nya, hoppfulla frön för kommande tider.
3 Ack, hvem ville bestrida, att marken ännu är frusen och hård som i de första vårdagarna? Vi äro ett|17| af Europas äldsta folk; – vårt namn går inemot tvåtusen år tillbaka i tiden, våra anor törhända dubbelt så långt; och likväl äga vi en bildning från i går, en konst från i dag. Sekler och årtusenden ha runnit oss förbi likt en brusande fors, som bortsköljt blommorna från sina stränder; först i dag ha vi begynnt att älska dem, vårda dem och sörja dem, när de vissnat. Det slags sorg, som förenat oss här, är helt ny för oss. Hvem sörjde Lauræus, när han ung, ensam och öfvergifven andades ut sin svärmiska själ på en främmande jord? Och likväl hade han, – en nordisk Prometheus – röfvat gnistan från gudars härdar och låtit henne lysa mot skuggorna, tills hon förtärde honom. Hvem sörjde Finnberg, som nötte bort sitt lif och sin stora förmåga i armod och som dog i Sverige, fattig, glömd och olycklig, såsom han lefvat? Och likväl var det hans talent, som förvarat på duken det mesta af hvad Finland på hans tid ägde personligen utmärkt, vördadt och lysande. Hvem sörjde Mathilda Rotkirch, hon som föll i sin ålders tidiga sommar, vid början af en konstnärsbana, hvilken lofvade så många triumfer? Och likväl lekte gracerna kring hennes pensel, och ännu i dag klappar hjertat varmare vid anblicken af hennes älskliga bilder. Och hvem sörjde alla de omedvetna, okända, halffärdiga, eller i förtid brustna, förspillda konstnärsämnen, som|18| före dem och efter dem uppstått ibland oss, men dukat under för likgiltigheten, armodet och den fullkomliga bristen på underbyggnad hemma i fäderneslandet? De äro alla förgångna, förfrusna, glömda, utan att landsmän aktat dem värdige sitt deltagande och sin hågkomst. Kanske föllo vänskapens tårar varma på deras grafvar; kanske fanns här och der någon, som egnade en suck åt konstnärns sorgsna öde att lefva så oförstådd, slockna så glömd. Det var droppar i öknens sand; – den allmänna rösten förblef stum och likgiltig; ingen tänkte derpå, att konstens ömtåliga planta mer än andra behöfver sol och värme, för att icke förtvina. Först när ynglingen Anders Ekman för sex år sedan slöt sin korta, hoppfulla bana, spordes i hans hembygd en hviskning af sorg. Och först när i dag för ett år sedan penseln föll ur den unge mästaren Werner Holmbergs sjunkande hand, då vexte denna hviskning till ett genljud af smärta, då smulto på engång isarna uti hundrade hjertan; man såg tillbaka på dessa sköna bilder, som hade blifvit lika många sörjande minnen, och det blef klart för alla, att en bana, som efterlemnat sådana hågkomster, är lika hedrande att beträda, lika värd att lefva och strida för, som någon annan bana i detta lif. Tidens starka ande hade inom få år fört konstsinnet decennier framåt; den enskilda förlusten hade blifvit en allmän,|19| och W. Holmbergs död gör derföre, lika visst som hans lefnad, epok i den finska konstens unga tideböcker.
4 Den korta tidrymd, under hvilken W. Holmberg först fattade penseln, utvecklades och mognade till en förvånande fulländning, ligger oss alla så nära, att dess förhållanden kunna förutsättas som allmänt bekanta. Men det blir dock alltid lärorikt att betrakta den omgifning, i hvilken en konstnär uppvuxit. Hela hans lif, hela hans genius måste antaga en färg deraf, och det desto klarare, ju mera hans kallelse varit innerlig, hans utveckling sannt naturlig. Finland skall icke låta fråntaga sig äran att hafva frambragt en konstnär af Holmbergs betydelse, äfven om äran af hans utvecklande konstnärskap bör tillerkännas en främmande skola.
5 Gustaf Werner Holmberg, yngre son till kamreraren i general-tulldirektionen, sedermera kammarrådet och riddaren Olof Henrik Holmberg och dess maka Josefina Gustava Federley, föddes i Helsingfors den 1 November 1830. Han härstammade i fjerde led ifrån bondeslägt; hans farfader var en mångkunnig man, ehuru utan studier; hans fader en af dessa redbare, mångpröfvade tjenstemän, dem hvarje lands administration anser för en lycka att äga. Något afgjordare anlag för teckning och målning fanns i öfrigt|20| veterligen icke inom denna aktningsvärda familj, men väl för musik, och den unge Werner blef en god sångare i studentqvartetterna. Af sin fader han ärft denna i vår tid sällsynta, jernfasta, energiska karakterer, som bryter sig väg genom hinder och motgångar. Det fanns hos Werner Holmberg någonting naturkraftigt, som erinrade om slägtens nära ursprung ur folkets leder. Stark till kropp och vilja, syntes han på förhand danad att bryta nya banor. Hans personlighet hade den bestämda pregel, som antyder en fast och medveten riktning: – en högburen panna, en säker blick, – i sednare år en hållning, som icke tillät någon att i hans person behandla konsten som legohjon. Snille och hjerta lyste ur hans lifliga ögon; ty på djupet af denna bestämda karakter bodde en öm och vekhjertad själ, öppen för alla ädla intryck, vare sig af naturens skönhet, eller vänskapens och familjelifvets varmaste känslor. Dessa intryck hade gjort honom känslig för det vackra. Hans lilla, i öfrigt så anspråkslösa boning i Düsseldorf var ytterst prydlig, smakfull och omgifven af blommor. – Ack, konstnärens lättrörda själ såras så ofta af törnet unders rosornas prakt; samma fantasi, som färglägger hans pensel, vexer så ofta upp till hans bödel. Lycklig han, om ett högre ljus lyser hans väg, om hjertats renaste minnen bevara honom trofast, enkel och ödmjuk.|21| Der vakade alltfrån början en god stjerna öfver W. Holmbergs ungdom. Han utgick oförderfvad ur ett lyckligt hem; han hade jemt så många hinder att genombryta, som behöfdes för att stålsätta hans vilja, och när han kämpat sig fram till målet, följde segrar och framgång hans spår, nog varaktiga för att befästa hans konstnärskall, men alltför snabba, alltför korta, för att hinna berusa hans ungdomliga själ. När den ena framgången följde den andra, – när konstdomarne täflade att prisa hans verk och hans taflor begynte att spridas för höga priser öfver halfva Europa, skref han, skämtande öfver »sin ihållande lycka», som han kallade den, i Mars 1856: »Det känns litet underligt och låter kanske än underligare att tala om egna triumfer; men jag gör det ju ej för att häfva mig sjelf, utan för att mina vänner i hemmet må glädja sig åt min lycka. Genom ett större arbete, som jag nyligen utställt, har jag erhållit en sådan massa med loford, att det blifvit nästan för mycket. Granna loftal af de största målare här kunna göra en yr i hufvudet, men när man tager penseln i hand, vet man bäst huru litet man kan och huru mycket som återstår att lära.»konsekvensändrat/normaliserat
6 Näst den ödmjuka känslan af sin vanmakt inför det högsta och eviga, finnes i lifvet intet starkare skydd mot sjelfförgudning på konstnärsbanan, än dessa|22| ömma familjeband, som göra ens egen lycka oskiljaktig från andras. W. Holmberg var innerligt fästad vid hemmets rot. »En hel vecka», skrifver han till de sina, »har min aftonbön ökats med läsningen af edra bref.»konsekvensändrat/normaliserat Mer än engång uppställer han som det käraste målet för sin ärelystnad, »att göra en älskad fader heder».
7 Dessa få drag torde vara nog att teckna hans personlighet. Hans korta lefnad och hans konstnärliga utveckling äro lika lätt öfverskådliga.
8 Lyceum i Helsingfors har bland sina många utmärkta elever äfven räknat Werner Holmberg. Få voro der mera sadelfasta i lexan, mera armstarka i lekarna. 1848 blef han student med hedrande betyg och skulle derefter ingå på den juridiska banan. Emellertid hade han redan som lyceist begynt teckna för Kruskopf. Dessa öfningar fortsattes sedan under ledning af Magnus von Wright. I denna älskade lärares lilla boning vid Riddaregatan tecknades de första konturerna af dessa landskap, som en dag skulle föra Finlands björkar så långt ut i verlden. Det var 1845 och 1846. Kort derpå dref W. Holmbergs ännu dunkla genius honom från blyerts och svartkrita framåt till färgerna. Han målade för Lind, han målade för Godenhjelm. Ett af de första försöken i olja vittnade om en ynglings val: det var porträttet af en ung och|23| skön flicka. Måhända ingaf det honom en misströstanoriginal: misströsnat att kunna återgifva idealer på duken, ty man såg honom sedan kopiera landskap och genrebilder. 1848 vågade han, bland de sistnämnda utställa en kopia efter Ekman vid Konstföreningens exposition. Kopian, som befanns vittna om anlag, inköptes, utlottades och vanns af Konstföreningens d. v.dåvarande ordförande, en bland landets största konstkännare, geheimerådet Walleen. Uppmuntrad af denna första framgång, företog sig den unge studenten, under en resa till nejderna kring Tammerfors sommaren 1848, att på egen hand återgifva några af dessa sköna utsigter, och samma försök upprepades sommaren 1849, då han, betagen af östra Finlands insjövyer och lycklig öfver ett nyss erhållet ritstipendium, 75 rub. om året – det enda publika understöd han någonsin uppburit – ströfvade i nejderna kring Joensuu. Det torde vara svårt att i dessa första fria studier igenkänna andra förebud till den blifvande mästaren, än en korrekt teckning och temligen väl valda synpunkter. Koloriten i dem är moderat ända till matthet, – ett skoltvång, som kanske behöfts för att tygla en så djerf fantasis första penseldrag. Kraftigare är en kopia efter Sköldebrand: en natt i Lappland med norrsken och ödemark – ett ämne som anslår vid sjutton års ålder; man saknar der endast vargen. Och så litet var Holm|24|berg ännu bunden vid landskapet, att hans enda tafla vid 1849 års exposition var en kopia efter gravyr, föreställande de Bethlehemitiska barnamordet.
9 Allt detta skulle vara dilettantstudier vid sidan af det egentliga lefnadsmålet. Man måste erinra sig den låga ståndpunkt alla konststudier då ännu intogo uti det allmänna tankesättet, såsnart de icke medförde praktisk användbarhet eller afsågo dilettantens talent att roa ett aftonsällskap. Konstnärerne sjelfva – Franzén, Runeberg, Pacius, Ekman, v. Wright, Godenhjelm m. fl. – hade rönt personligt erkännande; deras dikter och färger hade funnit icke alldeles döfva öron, icke alldeles blinda ögon; men yrket aktades vanskligt. Den ene var biskop, den andre lektor, den tredje akademisk musiklärare, den fjerde hofmålare, den femte ingeniör, den sjette häradshöfding, o. s. v. och alla hade någon sorts lön; det var dock något som gällde i mängdens ögon. En fristående konstnär deremot, med himmelen till tak och jorden till hufvudgärd, hvart skulle han vända sig i ett land, der staten, allas försörjare, hade, efter lång väntan, så få och fattiga brödstycken att erbjuda honom och der, utom omfånget af dess rangordning, ingenting annat återstod för en obemedlad yngling, än landsmäns likgiltighet, på sin höjd deras medlidande? Hvilken far skulle icke, under dessa omständigheter, ha tvekat|25| att låta en älskad son beträda en bana med så tröstlösa utsigter?
10 För Werner Holmberg begynte emellertid en hård strid mellan hans vexande genius och den faderliga omtanken. Van vid sträng lydnad, nödgades sonen afsäga sig sina sköna drömmar om storhet och ära på den artistiska banan. Dock icke alldeles. Han trodde sig i arkitekturen ha funnit en försonande mellanlänk mellan idealerna och praktiken. År 1850 ingick den då tjuguårige ynglingen vid intendentskontoret i Helsingfors, der året förut ett antal elevplatser blifvit inrättade. Ritstiftet var nu hans rättighet, och för att ej alldeles bortglömma färgerna, begagnade han sin ledighet sommaren 1850 till att biträda Ekman vid frescomålningarna i Åbo domkyrka.
11 Här hade han framför sig den äldsta och mest vördnadsbjudande arkitektur Finland kan erbjuda. Men till och med dessa murar vore icke nog starka att fängsla honom vid hans yrke som arkitekt. Ekmans bilder drogo mäktigare hans håg, än domkyrkans höga hvalf och göthiska spetsbågar. Till råga på missödet hade Ekman hos sin unge medhjelpare upptäckt anlag, som syntes bebåda någonting mer än vanligt, och rådde honom att egna sig åt landskapsmålning. Den inre striden brast lös ånyo; arkitekturens methodiska linier, der fantasi och färg ha så litet utrymme,|26| tryckte som hårfina fjettrar den unge målarnes själ. Att bygga var hans lifs lust, men icke murar af sten, utan naturens eget herrliga tempel med ornamenter af löfverk och luftiga bågar af himmelens moln. Den faderliga viljan förblef dock rådande, och penseln förvisades ännu i tre långa år till lediga mellanstunder. 1851 exponerade Holmberg ingen tafla; 1852 en kopia och ett af sina äldre originaler; 1853 två originaler och en kopia; allesamman landskap, hvaraf likväl ett, benämndt »Söndagsmorgonen», med sitt kyrkfolk i Jääskis kostym stod på gränsen af genremålning. Framstegen begynte blifva märkbara, särdeles i kolorit; men huru hans riktning ännu var oklar och sökande, finner man deraf, att han 1853 förälskade sig i en af Murillos madonnor och hade för afsigt att kopiera henne. Efter två veckor återsände han modellen och hade då endast kopierat en af dess englar, en liten älsklig studie, som vittnar om att han äfven i denna riktning ej torde ha stadnat vid medelmåttan.
12 Emellertid gick tiden sin tysta gång framåt och hamrade oaflåtligt på de åldrade fördomarnas mur. Väckelser kommo allt flera; unge, intelligente män återvände med lifligt intresse från Paris', Dresdens och Düsseldorfs konstskatter; studenterne, alltid lätt antändlige för tidens gnistor, sammansköto 1846 en betydande summa till inköp af skulpturarbeten i gips,|27| hvilka ännu i dag pryda universitetets ritsal och bibliothek. Samma år stiftades Finska Konstföreningen, den första offentliga inrättning i vårt land, som klart uttalade satsen att konsten äger ett ändamål och ett berättigande i sig sjelf, hvaraf följde för dess idkare, utan afseende på rang eller lön, en erkänd medborgarerätt i folkets och bildningens tjenst. I spetsen för denna inrättning stod ett kejserligt namn; i spetsen för dess verksamhet en af landets högst betrodde män. Expositionerna väckte uppseende; anlag uppsöktes, i stället att sjelfve en hel lefnad igenom ha sökt förgäfves; från att förut ha varit osäljbara, fingo taflor ett pris och utöfver priset ett konstvärde; med ett ord, konsten, som nyss ställdes under handtverket, begynte efterhand att klifva ett stycke deröfver, och till sin förundran märkte man, att någonting kunde uträttas äfven förutan statens sold.
13 Allt detta verkade mäktigt tillbaka på W. Holmbergs öde. Hans unga genius fick luft under vingarna; vänner förenade sina böner med hans, och hans fader gaf vika, steg för steg, såsom Finnen alltid försvarar sin position. För att uppskatta vidden af detta faderliga medgifvande, bör man veta, att en äldre hoppfull son nyss förut hade bortryckts af döden i Nizza, långt från fädernehemmet. Hvem undrar, att detta minne, förenadt med all den vansklighet, som dittills fördystrade konstnärsbanan, väckte en na|28|turlig fruktan i fadersbarmen att utsända den ende återstående sonen till okända öden i främmande land?
14 1853 års expedition blef afgörande. I Augusti samma år erhöll W. Holmberg sin faders samtycke att försöka sina vingar på utländsk botten – blott ett försök med reträtten öppen – och nu kunde inga hinder längre binda hans utåtsträfvande ande. Oaktadt börjande krig, oaktadt den stränga spärrning mot utlandet, som då var system, lyckades han att öfver Nystad bana sig väg till Tyskland.
15 Düsseldorfs berömda målareskola, lifvad af Achenbachs, Lessings, Tiedemands, Gudes, Bodoms med fleras utmärkta föredömen, hade då sedan nära två decennier blifvit en mötesplats, icke blott för Tysklands, utan äfven för de skandinaviska ländernas unge målare. Till dem sällade sig nu tvenne Finnar, Holmberg och Löfgren, samt kort derpå en tredje, Anders Ekman. Holmberg hade den lyckan att i Gude och Bodom finna de ypperste lärare; i Gude dertill en ovärderlig vän, som med faderlig kärlek omfattade honom intill hans lefnads slut. Först nu, och kanske vid anblicken af Gudes norrska tallar och forsar, som hade så starkt slägttycke med våra finska – blef det för Holmberg klart, att landskapet var hans rätta, hans uteslutande ämne. Och i sjelfva verket, hvad kan väl ligga närmare en finsk målares pensel? Vår|29| historia är fattig på bjerta, framstående bilder; vårt egendomliga folklif måste sökas långt i skogsbygderna; våra folkdrägter, mörka som furans barr, äga så litet af söderns färgprunk. Landskapet ensamt är rikt och omvexlande; det äger fjällbygd, slättbygd, hafskust och insjövyer; moar utan like i enslig storhet; ödermarkens högtidliga lugn; vattenglans öfverallt och en grönska, som varierar i alla nyanser, från björkens ljusa vårdrägt ända till barrskogens skiftning inemot svart. Än mer: vår natur äger de fulla, i södern blott svagt antydda motsatserna mellan död och lif, mellan förvissning och färgprakt, och på gränsen mellan dem båda en vår och en höst, som ljusna och mörkna med hela aningens tjusning. Att vara Finne, äga en pensel och ej måla landskap, det är ett slöseri. Lyckligt att ej alla fatta det så; men Holmberg blef landskapsmålare.
16 Nu begynte för den unge målaren ett nytt tidskifte. Det var som hade en dimma med ens lyftat sig från hans landskap och låtit alla blott dunkelt anade bilder hastigt klarna. Den 24 September 1853, 7:de årsdagen före hans död, skrifver han, full af hopp och mod, om sin första tafla, som han der skulle börja och hvars idé redan länge mognat uti hans hufvud. Taflan vann hans lärares bifall, och redan 1854 kunde han, dels till Konstföreningen,|30| dels till anförvandter och vänner, hemsända fem originallandskap i olja, märkbart öfvergående hans första försök i hemlandet. Men ännu gällde för hans pensel frågan om måla eller bygga. Det indirekta understöd han som lösen för sina taflor erhöll af Konstföreningen, förslog icke långt till hans underhåll, som bestriddes från hemmet, och han erhöll derföre den försigtiga varning att än en gång noga pröfva sin kallelse, innan han för alltid kastade sig in på en så vidtutseende bana. »Denna uppmaning», skrifver han den 16 April 1855, »nedslog mig alldeles, men blott för ett ögonblick. Tvungen att pröfva mig sjelf, känner jag förmåga att gå framåt som konstnär och hoppas också att med lugn kunna möta de sorger, som drabba mig.»konsekvensändrat/normaliserat
17 Dessa sorger uteblefvo icke; der funnos stunder, när äfven han, den af lyckan gynnade, såg konstnärsbanan »trång och törnbeströdd». Men hans fasta förtröstan segrade äfven nu. Den 16 Maj samma år skrifver han: »Allt sedan sista brefvet hemifrån har jag lefvat i ett slags glädjerus; framtiden ser så ljus och lockande ut nu, då jag fått min fars välsignelse till mitt beslut att aldrig lemna konstnärsbanan.»
18 Nu först var denna bana oåterkalleligen afgjord.
19 Det var också från denna tid han outtröttliga studier på tredje vintern i Düsseldorf begynte att|31| bära frukter både för hans konst och hans ekonomiska oberoende. Samma tid, Maj 1855, sålde han sin första tafla i Düsseldorf till en kommissionär för Götheborgs Konstförening för 150 rdr bkoriksdaler banko. En annan tafla sändes till samma ort, en tredje till Stockholm, en fjerde till Konstföreningen i Hamburg och såldes der för den redan betydliga summan af 43 louisdorer eller 230 rub. s:rrubel silfver. På hösten samma år beställde Konstföreningen i Götheborg ytterligare tre taflor; en gick till Norrige, tre till Helsingfors.original: Helsingfors, Från början af 1856 ökades dessa framgångar, och med dem Holmbergs produktivitet, på ett förvånande sätt. Han hade utställt sin första stora tafla, sin »Höstmorgon», till täflan bland Düsseldorfs 700 målare. Den tillkämpade sig ett regn af loford bland Tysklands störste konstkännare och försåldes till Konstföreningen i Hannover för 250 thaler. Härmed hade hans rykte flugit vida utom Düsseldorfs portar, och prof. Gude uppsade Holmberg såsom elev, med det vitsord, att denne numera kunde sjelfständigt sköta sin pensel.
20 Det blir omöjligt att från dennna tid redogöra för alla de håll, åt hvilka Holmbergs taflor spriddes, medan hans rykte ständigt vexte. Vi veta blott af hans efterlemnade bref, att han från början af 1856 till November samma år försålt originaltaflor för 1 500konsekvensändrat/normaliserat|32| thaler, hvaraf en till Berlin för 450. Långt ifrån att dessa snabba framgångar och denna ovanliga produktivitet skulle menligt inverkat på hans fortsatta studier, vittnade hans till Finland sända taflor för hvarje år om ett allt sorgfälligare, men tillika allt friare studium af naturens och konstens hemligheter. Det var ett rastlöst behof att verka medan dagen var, likasom hade den inre rösten, hviskande i hans öra det gamla ödedigra
ars longa, vita brevis
,språk: latin manat honom att skynda.
21 Produktiviteten fortfor och vexte de följande åren. Enligt en gissning, som torde vara snarare lång än hög, har Werner Holmberg under sina fyra sista lefnadsår målat och försålt omkring åttatio original-landskap, bland hvilka vid pass en tredjedel hamnat i fäderneslandet, de öfriga i Tyskland, Sverige, Norige, Danmark, Holland, England och Ryssland. Kejserliga palatset i Helsingfors äger för närvarande två af dessa taflor, Borgå gymnasium en, Konstföreningen 5; de öfriga i Finland ha stadnat på enskilda händer. För en af sina stora taflor, exponerad i S:t Petersburg, erhöll Holmberg den utmärkelsen att blifva kallad till artist vid dervarande konstakademi. En än mera lysande heder vederfors honom i Tyskland, då han erhöll kallelse att blifva professor i landskapsmålning vid den nya konstakademien i Weimar, hvars konst|33|älskande furste tillhörde det stora antalet Holmbergs beundrare. Han afböjde likväl denna utmärkelse, viss att i Düsseldorf kunna med större frihet egna sig åt fortsatta studier och behandling af finska motiver. Hans första omsorg var att samla sina idéer ursprungsfriska ur naturens eget outtömliga sköte. Fördenskull gjorde han 1855 en sommarresa i Tyskland, hvilken följande året utsträcktes ända till Wien och Prag. Och när han somrarna 1857 och 1859 besökte sitt barndomshem, hade han mod att för en tid beröfva sig dess saknade umgänge, för att under resor och fotvandringar i Kangasalas, Kurus, Ruovesis och Wirdois skogsbygder aflocka den finska naturen dess innersta mening, dess gömdaste behag. Eskisserna från dessa vandringar voro bestämda att för en lång tid rikta hans pensel och förherrliga fosterbygden; men han hann endast utföra några få af dem; de öfriga stadnade som ouppfyllda sköna förhoppningar qvar uti hans portfölj.
22 Denna lefnad, så rik på inre fägring och snabb utveckling, hade få yttre skiften att erbjuda. 1858 förenades Holmberg med en honom värdig ung maka, Anna Glad, dotter till kommendanten på Aggerhus fästning i Norige, generalmajoren Glad. Det är rörande att läsa de bref, som skildra deras fridfulla, lyckliga hem i Düsseldorf. Den unga värdinnan, sjelf|34| målarinna, hade bortlagt sin pensel, för att dela sin dag mellan husliga omsorger och nöjet att drag för drag följa sin makes arbeten från de första konturerna till den sista fulländningen – och »säkert», skrifver han, »bidrager det till att min målning i vinter går bättre än någonsin förr». – Vi se också nu framför oss en större tafla från denna vinter, 1858–59. Aldrig har solen på W. Holmbergs taflor strålat så klar på Düsseldorfer skolans molniga himmel, som just uppå denna tafla; hon var fångad på duken i sällhetens ögonblick; det var kärlekens sol!
23 Ack, hon var flyktig, såsom det sköna på jorden alltid är. Två korta, lyckliga år fick detta unga konstnärspar njuta sin sällhet i ostördt bo, omgifne af de få landsmän och landsmaninnor, till antalet fyra, som dessa år gästade Düsseldorf. Sommaren 1859 hade Holmberg den efterlängtade glädjen att visa sin maka Finlands skogar och införa henne som en kär dotter uti hans barndomshem; denna sällhet ökades än mer genom en dotters födelse. Men afskedet från hem och fädernesland, som han dock »hoppades få många gånger återse», hade denna gång blifvit honom oförklarligt tungt. På våren 1860 undergräfdes hans dittills starka helsa af ett på möderne ärftligt bröstlidande, detsamma som lagt hans broder i grafven. Sorgsna budskap kommo från Düsseldorf, och den 24|35| September 1860 slöt han fridfullt sin korta, men rika lefnad, begråten så som sällan en främling begråtits vid stranden af Rhen, – älskad, saknad och högaktad af alla, som kände honom. Fem år förut skref han om vännen Anders Ekmans sista ögonblick: »att få dö som han, är en välsignelse.»konsekvensändrat/normaliserat Denna aning uppfylldes. Jemte hans maka mottog den trogne vännen och läraren Gude hans sista suck och var den som lade sista återstående handen vid hans sista, måhända skönaste tafla, hvilken hans enka nyligen förärat såsom ett dyrbart minne åt Finska Konstföreningen och Holmbergs fädernesland.
24 »Sällan», skrifver en ung finsk målarinna hösten 1860 från Düsseldorf, »sällan har jag kännt mig så sorgsen till mods, som nyss vid ett besök uti W. Holmbergs efterlemnade atelier. Öfverallt såg jag påbörjade eller till hälften fulländade taflor vid sidan af de vackraste utkast i blyerts, ämnade att en gång blifva mästerbilder af vår finsk natur. Hvilken skatt ha vi icke förlorat! Hvilken rik konstnärsande har icke för alltid lemnat oss!»
25 Gude skrifver: »Hans älskade minne skall alltid intaga den bästa platsen i mitt hjerta, och detta minne är det bästa han efterlemnat, ty med tanken på honom förbindes allt ädelt. Som menniska och konstnär var han lika varmt hängifven allt som i san|36|ning är skönt, och när vi förlorat honom sjelf, skall hans hågkomst ofta stå för oss som ett godt exempel, värdt att efterfölja.»konsekvensändrat/normaliserat
26 Det är icke lätt att i få ord återgifva det egemdomliga uti W. Holmbergs konstnärsgenius. Hela hans bana som målare omfattade knappt tretton år, men torde likväl kunna delas i tre perioder, hvilka alla hafva sina representanter vid dagens exposition. Man finner här några bland hans första försök i olja från tiden före September 1853; – andra från hans snabba utvecklingsperiod i Düsseldorf intill den exposition i början af 1856, der han redan erkändes hafva uppnått mästerskapet; – slutligen några från hans högsta fulländningstid från och med 1856. Med Düsseldorfer skolan delade han förtjensterna af ett troget naturstudium, en rask, men vårdad teckning och en alltid effektfull fördelning af dagrar och skuggor. Men det egendomliga, och som ställde honom framför så många yngre målare, för hvilka effekten är hufvudsak, var den osökta, flärdfria enkelhet i kompositionen, som förstod att af till utseendet helt vanliga naturintryck skapa ett intagande konstnärligt helt.
27 Härom skrifver en kompetent domare i Düsseldorfs »Kunstblatt», Mars 1859, efter att ha skarpt kritiserat nyare målares oklara idéer och »pojkaktiga äflan» efter effekter, följande:|37| »Holmberg har målat ett skogslandskap, stafflébild af medelstorlek. I förgrunden stå löfträd; genom en öppning i skogen ser man en äng, från hvilken en tät morgondimma uppstiger. Motivet är således temligen enkelt, och likväl är der en rikedom af gestalter i denna bild, så väl komponerade och sammanbundna, att de icke förvirra åskådaren, utan ordna sig för honom till sköna grupper. Den dyrbara taflans hufvudförtjenst består i dess natursanning. Och dock har målaren icke kopierat träd, buskar och gräs på rak arm efter naturen, utan med sin känsla identiskt förklarat dem i deras väsentlighet, utan att dervid förlöpa sig öfver verklighetens gränser. Man finner icke här de vanliga, genomskinligt blå bergen, icke de väl stiliserade löfpartierna och det blankt fernissade vattnet; icke sagornas hemlighetsfulla skog, genom hvilken förtrollade prinsar ströfva; icke ett dramatiskt landskap med svarta moln, groteska klippor och af stormen skakade ekar; man finner, med ett ord, ingen konventionel bild, utan en fritt, kraftigt uppfattad och poetisk förtrogen bild af den tyska skogen. Taflan är för öfrigt i hvarje hänseende underbart lyckad: en björk i förgrunden, genom hvilken man ser dimman, är alldeles herrligt tecknad och dess löf utförda med virtuositet, utan att målaren derföre lekt med detaljerna. En brusten, på marken|38| liggande trädstam, mossan, ljungen, källan i förgrunden, allt detta är glanspunkter genom framställningen manér och genom färgeffekten. Genom denna tafla intager Holmberg utom all fråga en plats bland Tysklands främste landskapsmålare.»konsekvensändrat/normaliserat
28 Så långt den tyske domaren. Om riktigheten af hans omdöme kan enhvar öfvetyga sig. Ingen af Holmbergs taflor förvånar vid första anblicken. Men ju längre ögat dröjer, desto innerligare tjusas man af den milda dagern som hvilar öfver dessa kullar, solblinkarna genom molnen, dimman som bredt öfver dessa dalar sitt lätta flor, och dess idealiskt sköna löfpartier, som afdela och begränsa utsigten, – med ett ord, denna karakter af sanning och onkonstladt behag, hvilken gör på oss det intryck, som hade vi sett och älskat dessa nejder väl hundrade gånger förr. Vi ana knappt, att dessa skenbart så alldagliga, välbekanta bilder kostat så trägna studier och en sådan fond af snille, – ja, att vi i dem finna en af konstens högsta uppgifter så lyckligt löst. Ty vi stå här framför det enkelt skönas stora konst – samma oskuld, samma enkelhet, samma innerlighet, som gifva Franzéns och Runebergs sångmö ett så rörande behag. Den tyske konstdomaren, som värdigt uppskattar dessa drag utaf Holmbergs pensel, har icke anat det hemlandstycke, som just deri så omisskänneligt röjer|39| sig. Målaren vid Rhen förblef dock alltid Finne och nordbo; om den tycks skogen sken på hans taflor, var det ett återsken af den finska. Ty i den lade han icke blott hela sin konst, utan äfven hela sitt hjerta. Hans finska vyer äro så troget lånade ur naturens enkla anletsdrag, att de stundom just för deras sanning blifvit beskyllda för dikt. Denna luft, säger man om taflorna från Kuru, är kall och grå; ja väl, det är Finlands höstluft. Men taflans värme bör icke sökas i luften, utan i hemkänslan af hela bilden, – dessa björkar och granar, denna ofta trampade väg, denna välkända, förtroliga stuga, denna vik, på hvilken vi rott så många gånger. Och Toriseva – för att välja ett annat exempel – man har ansett denna herrliga klippvägg för en fiktion, och man ser dock endast hälften af klippans höjd. Så flärdlöst har målaren behandlat detta motiv, som erbjudit så stora frestelser, att icke ett enda groteskt utsprång, icke en enda diktad dager blifvit tillsatt för att höja taflans effekt. Holmberg förstod ypperligt att begränsa en utsigt och att ständigt, med poetisk finhet, lemna bakom bilden en aning om något annat i fjerran. Eget är, att de vida, öppna sjöar, som utbredde sig på hans tidigaste landskapsstudier, sedermera alldeles försvunnit från hans duk och ersatts af trånga vikar eller aflägsna vattenper|40|spektiver mellan trädens grenar. Han är den finska skogens diktare, likasom bröderne v. Wright äro insjöarnas skalder. Hafvets återstår.
29 Med all sin objektiva klarhet var Holmberg en romantiker i ädlaste stil. Hans parkstycken äro ballader, hans gröna dalar äro romanser, hans finska kullar påminna om sånger i Kanteletar. Med en skön måtta i ljuseffekterna förenade han en lugn, kraftig färgton, som förliknats vid Ruysdael. Gude hade i början på honom ett mäktigt inflytande, som tydligast röjes i det fria motivet från Kyro fall. Utan tvifvel ha Lessings perspektiver och den af honom högt beundrade Achenbach icke ringa inverkat på Holmbergs pensel. Men han gick snabbt framåt till sjelfständig uppfattning – så sjelfständig, att man i ett par af hans sednaste stycken (Näsijärvi) med förvåning röjde ett helt nytt manér. Hans vänner fruktade ett vådeligt afsteg, men de bedrogo sig; i nästa tafla var Holmberg åter sig sjelf, mera lugn, mera klar än någonsin.
30 Hvem säger oss, att icke Holmbergs unga genius – om honom förunnats en längre lefnadsdag – skulle med denna sjelfständiga, spänstiga kraft ännu ha gått långt, mycket långt öfver sin nuvarande ståndpunkt? Möjligheternas verld är så oberäkneligt vid; men hvem förmår, vid anblicken af en så snabbt|41| framilande andes verk, ifrån sig värja den sorgsna tanken, att med honom fallit i förtid en af de största, rikaste, högst begåfvade konstnärsandar, som någonsin förherrligat nordens sköna natur?
31 Dock – lugna dig, sörjande fader, saknande fosterland! Han har icke lefvat, icke fallit förgäfves. Att hafva frambragt en genius sådan som hans, det är redan ett arf af förhoppning för Finlands unga, tvekande konst; det är mer, – det är en visshet att målet kan hinnas; – han har hunnit det.
32 Och med denna visshet, som skänker så mycken glädje åt sjelfva vår saknad, vända vi oss till denna sköna, kraftfulla, intelligenta bild af den hädangångne, målad så sannt af hans vän, den yngre Södermark. Lyckliga Du, som fallit så ung, så ädel, så högt begråten af vänner och fosterland, – innan ännu ett törne af afund sårat din själ – innan ännu en kylig höstvind förblekt din ungdoms drömmar! Lycklig, trefaldt lycklig, som menska, konstnär och son af ditt land! Må den främmande jorden hvila lätt på ditt slocknade öga! Ditt fosterland tackar dig för att du hedrat dess namn.